Jag vill att någon kallar mig

Av Erica - 15 maj 2009 12:57

Det känns inte som att jag räknas lika mycket längre sedan jag gick ut skolan. Det finns liksom inget obligatoriskt för mig att göra. Ja, jag har en fast jobbtid i veckan, men annars är egentligen jobbet också frivilligt. Jag bokar in mig på pass själv, och då ska jag jobba de passen. När man var liten var man tvungen att gå i skolan varje dag. Annars skulle de sakna en direkt och utreda varför man inte var där.

Det känns sorgligt att bli glad över att bli kallad till tandläkaren. Men inte ens det är på riktigt. Det är ju jag själv som har ingått ett avtal med dem och betalat dem för att få komma på kontroll vartannat år. Så inte ens det gills som att jag räknas. Om jag bara sa upp alla avtal jag har ingått frivilligt, så skulle ingen sakna mig även om jag aldrig dök upp.

Mina kompisar och släktingar och så skulle ju förstås sakna mig om jag försvann. Det är inte så jag menar. Jag menar att det skulle vara trevligt att ha ett jobb som man var tvungen att ta ledigt ifrån för att inte behöva jobba på en vecka, inte bara låta bli att boka in sig. Jag menar att det skulle vara trevligt att bli kallad till vårdcentralen för att få gå på någon kontroll som alla får gå på. Jag menar att jag skulle vilja få ett papper med posten som det stod mitt namn på som om jag var viktig och räknades. Lika viktig som alla andra medborgare i Sverige. Jag får väl vänta tills det är dags att rösta. Men det är inte heller samma sak, för då ska inte de utöva generös makt över mig, utan då ska jag utöva generös makt över dem.

Allmänt

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...