Inlägg publicerade under kategorin Karriären

Av Erica - 2 mars 2021 17:04


Nu sitter jag och läser ansökningar till ett sommarjobb på min grupp. Tanken är att jag ska vara handledare till sommarjobbaren och det är viktigt för mig att jag väljer rätt person både för vår skull och för själva sommarjobbarens skull. Jag satt ju själv och skrev jobbansökningar för två år sedan och minns hur hjälplös man känner sig när man vet hur bra man är, men inte ens får chansen att visa det på en intervju. Till min stora förskräckelse konstaterar jag att det är alldeles för många bra personer för att vi ska kunna intervjua dem allihop.

En ansökan är skriven av en 23-åring som pluggar på universitet. "Vuxen", tänker jag, och jämför med de 18-åringar på gymnasiet som har sökt jobbet. Sedan stannar jag upp och räknar snabbt i huvudet. Hen är 15 år yngre än mig. (Eller ja, när jag har fyllt år i september i alla fall.) Hur kan en vuxen person vara 15 år yngre än mig!?! Helt plötsligt känner jag mig väldigt gammal. Vart tog åren efter att jag fyllde 30 år vägen? Det är nog mest dessa jag undrar över. Men så kommer jag på det: Jag slutade ju åldras när mina barn föddes. Vi fortsätter att fira min födelsedag varje år, men det är bara vid barnens födelsedagar någon faktiskt blir äldre. Jag var 29 år när Neo föddes och jag kommer att vara 29 år resten av mitt liv. 29 år plus Neos ålder. Uppdelat precis så. Jag har haft ett liv som 0–29-åring och ett liv som mamma. Det är jag väldigt nöjd med.

När jag läser vidare i ansökningarna känner jag mig också väldigt nöjd med att jag har en arbetsplats som jag gillar och kollegor jag trivs med. Jag hade inte velat byta med de som är i början av sin karriär och fortfarande har alla dörrar öppna. Jag har hittat hem. Det är värdefullt för mig.

Av Erica - 8 augusti 2019 23:49


På måndag börjar ett nytt kapitel i mitt liv igen. Jag börjar på nytt jobb igen efter att ha levt på föräldrapenning sedan april, då jag slutade på mitt förra nya jobb efter en mindre lyckad provanställning. Note to self: 1. Börja inte på nytt jobb när du är sjuk i postpartum tyreoidit. 2. Tacka inte ja till ett jobb när du får inside information om att de bara behöver en vikarie och de propsar på provanställning även om de lovar att det finns en tillsvidaretjänst att gå över på när den föräldraledige, vars arbetsuppgifter du får inledningsvis, kommer tillbaka. 3. Även vuxna personer beter sig som dagisbarn ibland och de är inte värda din tid.


Den här gången känns det som att chefen har valt att anställa just mig för att mina erfarenheter, min utbildning och min personlighet är det som chefen vill ha på den här tjänsten. Hon pratar redan om att forma tjänsten efter mig och göra den mer kvalificerad för att möta mitt behov av utmaningar. Det låter underbart! Jag är taggad! Det känns så skönt att vara taggad efter att inte ha orkat vara taggad i över ett år.


När jag mådde som sämst med mina sköldkörtelvärden pratade jag med en kompis om hur det kändes. Jag sa att jag var trött hela tiden och inte orkar göra någonting och inte ens orkar tänka på saker jag brukar tycka är kul att göra. Sedan berättade jag att det skrämmer mig att jag förmodligen kommer ha skäldkörtelvärden som ligger på normala nivåer om kanske bara en månad. För jag kunde inte föreställa mig att jag skulle lyckas orka göra något engagerat om en månad heller. Jag kände att tiden började rinna ut när det gällde att "skylla på sköldkörteln" för att jag var så trött, men jag ville inte behöva bli aktiv utan jag ville bara sova, i mer än en månad till. Därför var jag livrädd för att bli frisk.


Som tur är så fungerar sköldkörteln så att man inte bara måste "sluta skylla på den" när värdena är normala igen, utan man får även tillbaka orken på riktigt också. (Det borde jag ha förstått, men jag var för trött för att orka tänka ut det när jag var sjuk och livrädd för att bli tvungen att tänka igen.) Alltså fick jag tillbaka energin, förmågan att engagera mig och den eviga längtan efter nya utmaningar. Därför känns det som att mina förutsättningar att trivas på och lyckas med det här nya jobbet är oändligt mycket bättre!


Jag är fortfarande lite rädd för att inte leva upp till chefens förväntningar. Jag har varit ärlig med henne om allt, både positiva och negativa sidor med mig, erfarenheter jag har och saknar, min sjukdomshistoria och mina framtidsplaner, mina förväntningar på det här jobbet och mina farhågor. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite nervös för att hon har missuppfattat allt och tror att jag kan göra underverk på områden jag inte behärskar. Jag får alltid för mig att folk plötsligt ska upptäcka att jag bara är en bluff. Allt jag gör är ju relativt enkelt. Det är bara det att 95 % av alla andra människor är så extremt dåliga på just de saker jag gör. Det är bara därför det framstår som om det är svårt och som om jag är bra på det.


Nu när jag har chansen att lära känna kollegor som inte känner mig sedan tidigare tänkte jag passa på att uppdatera min look också. Tanken är att jag ska se vuxen och profesionell ut. (Jag skrattat inombords bara jag skriver detta.) Jag har köpt lite nya kläder, men jag inser ju att den här looken kommer att spåra ur redan första veckan. Vad jag än klär mig i kommer jag väl ändå sitta som en hösäck vid skrivbordet och gestikulera med vilt fladdrande händer på mötena. Dessutom kommer jag inte att kunna låta bli att kombinera mina kläder så att det blir alldeles för mycket färg för en normal person. Fast det gör inget, för mitt mål är verkligen bara att vara mig själv. Jag är lite mer vuxen och lite mer profesionell nu än förut, så jag ska bara se till att inte använda gamla löjliga plagg av gammal vana, utan bara klä mig i sådant som jag skulle ha valt att köpa idag.


Ett förslag är att jag har den här nya klänningen första dagen på jobbet:


Av Erica - 10 november 2018 17:23


Nu har jag jobbat drygt en månad på mitt nya jobb och jag ångrar inte en sekund att jag bytte jobb! Visst finns det småsaker som är sämre här en på förra jobbet, men på det stora hela är det mycket bättre! Jag har många fler kollegor, mer strukturerade dagar och ett helt otroligt stödsystem bakom allt. Hela arbetsplatsen andas dessutom kunskap och intellegens, så jag känner att jag passar in.


Första veckan var förstås allt nytt, men jag kände aldrig någon panik eller prestationsångest. Alla var förstående och lär mig ta in saker i min egen takt. Jag vet ju själv att jag är sådan att jag observerar ganska länge först och sedan plötsligt, när allt har fallit på plats, så presterar jag på topp. Jag är inte en sådan som sätter igång direkt och testar mig fram med halvdant resultat. Jag når toppresultat snabbare eller lika snabbt som andra, fast jag sätter igång och gör saker senare eftersom jag observerar längre.


Andra veckan fick jag ett litet bakslag när jag kände mig osäker på om jag får jobba kvar på samma avdelning eller inte om ett år. Det är nämligen så att det är en på en annan avdelning som går i pension om ett år, samtidigt som en på min avdelning kommer tillbaka från föräldraledighet. Tanken är att jag ska byta avdelning då. Först kändes det jättetungt efter att ha haft en så bra första vecka med den här avdelningen. Men sedan tänkte jag om. Det verkar inte vara hugget i sten att jag ska byta avdelning. Det kan ju hända mycket i personalstyrka på ett år. Dessutom tycker jag att alla är trevliga, så jag har inget emot att jobba på den andra avdelningen heller.


Tredje veckan kände jag verkligen att jag har kommit in i jobbet. Jag har gjort ett flödesschema som många blev imponerade av och tacksamma för. Det känns redan som att jag är den som har bäst koll på kvalitetsmodellen, vilket är det som jag jobbar med. Arbetsuppgifterna passar mig utmärkt.


Fjärde veckan började det kännas jobbigt att jobba i öppet kontorslandskap. Jag har ju tidigare haft eget kontor, vilket har känts bra när jag vill stänga om mig och jobba på och få vara i fred. Nu har jag haft inställningen att det är bra att sitta i landskap så att jag lätt kan fråga om saker och inte går in i mig själv så mycket. Fördelen med att ha så många bra kollegor är ju att samarbeta med dem. Men jag märkte ändå att det är jobbigt att sitta så när jag har många rapporter att läsa. Det är svårt att fokusera när andra pratar runt omkring.


Nu börjar jag känna mig varm i kläderna och har kommit på att jag kan ta hem rapporter att läsa och sedan flexa ut tidigare en annan dag. Det känns som att jag har hittat ett system som funkar. Det enda jag måste få bukt med nu är att lyckas somna typ kl. 22 på kvällen. Jag är ju kvällsmänniska och hur pigg som helst vid just den tiden på kvällen. Men om jag inte somnar då är jag supertrött mellan kl. 06 och 17 nästa dag, så det blir väldigt trögt att jobba då.


Förutom ögoninfektionen som fick ena ögat att se hälften så stort ut som det andra, var jag nöjd med min look första dagen på jobbet:



Av Erica - 30 september 2018 23:53


Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Jag är helnöjd med beslutet att byta jobb och har höga förväntningar på det nya stället. Nu, såhär kvällen innan det är dags, känns lite som dagen före julafton. Allt är fortfarande möjligt.

Kommer jag att ha roliga arbetsuppgifter, lagom arbetsbörda och utmaningar på rätt nivå? Kommer jag att ha trevliga kollegor, en bra chef och andra vettiga människor omkring mig? Kommer jag att kunna jobba i kontorslandskap, vara nöjd med nya jobbdatorn och få så många färgglada post it-lappar som jag vill? Det är mycket som står på spel, men egentligen undrar jag bara en sak som sammanfattar allt: Kommer jag att trivas?

Av Erica - 11 september 2015 00:06


Den intensiva perioden på jobbet är över och jag får äntligen lite mer tid till mig själv och till Neo. Imorgon ska jag vara kompledig för att börja ta ut all den tid jag har jobbat över. Neo och jag ska hitta på lite olika, roliga saker.


På jobbet händer det nya roliga saker också, så jag är inte på något sätt less på att jobba. Det är bara skänt att vara klar med just det projekt jag har jobbat med de senaste månaderna. Nu är jag jättetaggad att ta tag i mina nya arbetsuppgifter och framförallt ser jag fram emot att jobba ihop med min nya chef.



Av Erica - 3 september 2015 06:51


Igår jobbade jag till kl 21 och nu kom jag till jobbet igen kl 06.30 På de nio och en halv timme jag var borta från jobbet hann jag med en hel del bra saker. Jag gick 8500 steg. Jag läste halva Super-Charlie för Neopold, sjöng Mors lilla Olle med alla fyra verserna och gjorde "Baka, baka liten kaka" med honom. Jag hann prata lite med Totte. Sist men inte minst hann jag sova sex timmar.


Då kan man undra varför Neopold var vaken överhuvudtaget någon gång mellan 21 och 06.30 Det var för att han hade gjort nr 2 i blöjan medan han sov, så vi väckte honom när jag kom hem kl 22 och bytte blöja. Då passade jag på att få lite vakentid med honom och läsa, sjunga och rimma. Mysigt!


Nu känner jag mig supertaggad att jobba ett långt pass igen. Det är roligt när man har mycket att göra och känner sig viktig. Fast det är mindre kul om man är stressad. Just nu är jag inte det. Jag är inställd på att jobba mycket den här perioden och då ska jag hinna det som är kvar att göra innan dead line på tisdag. Däremot är det jobbigt att internet krånglar nu på morgonen.


Av Erica - 31 augusti 2015 22:36


Nu är det den där tiden på året igen när jag har som mest att göra på jobbet. Jag jobbade både lördag och söndag. Idag har jag inte träffat min son i vaket tillstånd. Troligtvis blir det fler sådana dagar innan dead line 8:e september.

Det bästa är att jag älskar det! Det är så underbart att ha supermycket att göra och verkligen få ägna varje vaken sekund åt att göra det. Jag får full förståelse från alla håll att jag inte kan hämta på förskolan och inte har tid att tvätta. Det är bara full fokus på jobbet som gäller!

Lite fokus är det på att springa också för jag tränar ju inför Tjejmilen, men det ger mig bara mer energi. Maten är det inte så mycket fokus på för jag äter helt enkelt måltidsersättning när Totte inte har fixat någon matlåda. Ingen fara på taket alls! Det är nästan lika skönt nu som förra året när jag gick på bara måltidsersättning hela slutspurten.

Frågan är bara hur länge jag står ut med att inte få träffa den här när han är vaken:

Av Erica - 29 augusti 2015 08:54


Min bloggfrekvens har inte varit särskilt stor sedan ett år tillbaka. Det sammanfaller ganska bra med när jag gick med i Itrim. En anledning till att jag inte har kunnat blogga lika mycket är att jag går 12 000 steg varje dag, så det är svårt att hinna med stillasittande aktiviteter förutom jobbet. Men det är inte hela sanningen.


De praktiska anledningarna till att jag inte har bloggat så mycket är:

  • Mina 12 000 steg om dagen
  • Att vi har flyttat från Göteborg till Uppsala och inte kommit i ordning än
  • Nya rutiner med hämtning på förskolan som inte ger mycket tid över till bloggande
  • Instagram och Facebook får många av de bilder med korta kommentarer jag förut lade upp på bloggen

 

Förutom detta finns det en rad saker i mitt liv det senaste året som jag inte vill skriva om på bloggen. Det är dessa saker som i stort sett har varit det enda jag tänkt på det senaste året och det enda jag har sysslat med, så det har inte funnits något annat jag kommit på att blogga om heller. Nästan allt jag har gjort och tänkt det senaste året har varit sådant som jag inte vill blogga om, så det fanns inget kvar att skriva här. Men jag har haft ett enormt behov av att prata och skriva om dessa saker, så ni som känner mig har fått höra ganska mycket om detta när vi träffats och min privata dagbok har blivit längre än någonsin. Jag tycker att det är tråkigt att inte blogga när jag tänker något och vill få det ur mig. En del saker har börjat ordna upp sig nu, så förhoppningsvis kan jag blogga mer framöver om bara de praktiska begränsningarna löser sig.


De saker jag inte vill blogga om är:

  • Min situation på jobbet
  • Detaljer i min Itrim-resa
  • Tottes och mina meningsskiljaktigheter
  • Neos icke-existerande syskon

 

På jobbet har jag haft en så ohållbar situation att jag har mått rejält dåligt. Det har ordnat upp sig nu när jag har fått en ny chef från och med den här månaden. Jag har inte velat skriva så mycket om detta för det jag har tänkt (och sagt till mina nära och kära) är ganska onda ord om en viss person och även om jag var tvungen att få ur mig den frustrationen så vill jag inte hänga ut någon på min blogg och måla upp en dålig bild av den personen. Det är inte rättvist när jag bara kan ge min version av hela historien. Nu är jag dock glad att det är över och jag trivs bättre än någonsin på jobbet igen.


Min viktresa på Itrim har i stort sett gått bra, även om den kantats av några fartgupp som hänger ihop med den period på jobbet jag mådde som sämst. Totalt gick jag ner 35 kg och nådde min målvikt i april. Efter april har det svåra varit att hitta bra rutiner som gör att jag varken går upp eller ner i vikt. Det har inneburit en del upp och en del ner medan jag försöker hitta rätt läge. Under sommaren blev det också en del upp, men inte mer än jag kan hantera nu i höst. Den här resan går åt rätt håll om man ser på det stora perspektivet. Det har jag inget emot att blogga om. Mina tankar fastnar dock ofta på vad vågen säger just den lördag jag ställer mig på den. (Jag väger mig varje lördag morgon.) Jag kan bli jättefrustrerad om jag har gått upp lite, eller inte gått ner tillräckligt mycket just den senaste veckan. Detta vill jag inte blogga om. Dels för att det är helt ointressant i det stora hela, dels för att jag fortfarande känner olust över att berätta för folk vad jag väger.


Totte och jag har jobbat mycket med att kommunicera bättre med varandra och hitta en vardag där båda (plus Neo) känner att de trivs och har möjlighet att göra det de vill samtidigt som det som måste göras blir gjort. Ibland känns det helt hopplöst och ibland känns det hur lätt som helst. Det här vill jag inte heller blogga om nu när det går i rätt riktning. Jag vill att vi ska få jobba med detta i fred. Sedan kan jag börja skriva beröm till Totte här på bloggen när jag känner mig lycklig över allt han gör för mig, utan att det grusas av sådant han gör som får mig att känna mig ensam och vilse.


Jag vill inte prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vill inte pratat om varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vet inte varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon, och det vill jag inte prata om heller. Jag vet inte ens om jag vet varför Neo inte har några syskon. Det enda jag vill meddela är att jag alltid har velat ha minst fyra barn och den drömmen har inte förändrats. Nu vill jag inte prata något mer om det heller.


Nu när det ändå känns mycket bättre i vissa avseenden ska jag ta mig tid att blogga om vadsomhelst vilken dag som helst. Jag tycker bäst om att skriva om mina innersta tankar, men när dessa inte är öppna för allmänheten kan jag i alla fall blogga om vad jag gjorde i torsdags. Kanske känns det bra att åtminstone skriva något igen.


   

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2023
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards