Alla personer på företaget där jag jobbar verkar ha olika bilder om vem jag är. De tror att mina huvudsakliga arbetsuppgifter består av olika saker. Ingen bild av mig, som jag har hört, har jag tyckt verkar dålig eller direkt fel. Men ingen har heller koll på exakt vad jag egentligen gör.

Nu jobbar jag halvt ihjäl mig för att få alla bilder att stämma, alla förväntningar att uppfyllas och ingen person att bli besviken. Ändå lyckas jag inte riktigt. Varken timmarna på dygnet, orken i kroppen eller tankarna i huvudet räcker till för att lyckas med precis allt som alla tror att jag gör. Men jag är inte den som ger mig.

På något konstigt sätt trivs jag med att ha mer krav på mig än jag klarar av. Speciellt när det är jag själv som har satt upp kraven. Alla andras bilder är ju bara förslag. Det är skönt på något sätt att ha så mycket att göra, så mycket att fundera ut, och vara så ovärderlig på företaget.

Dessutom är det mysigt att det blir speciellt att få träffa Totte varje helg. Jag tycker inte alls om att vara ifrån honom, men när vi väl träffas är det ännu underbarare än vanligt. Det är roligare att titta på en film med honom en lördagskväll när jag har varit borta hela veckan, än en tisdagskväll efter jobbet kl 23, när man har kollat på två filmer per kväll i två veckor i sträck.

På ett sätt känns det som att det skulle vara skönt om jag fick min arbetsbeskrivning mer klar för mig, jag kom in i jobbet och kunde göra det lättare och fortare, och framförallt fick jobba i Göteborg och vara med Totte på kvällarna. Men samtidigt fasar jag för den dagen då mitt jobb blir lätt och slutar vara utmanande. Jag tror inte att jag skulle tycka att det var kul längre då. Och om jag aldrig fick känna mig viktig och åka på affärsresa så skulle jag gå miste om hur bra det känns att komma hem igen. Det är nog bra som det är, ett litet tag till i alla fall.

Nu har jag varit på den julfest min syster har berättat om varje år. Vårt företag bjöd på julbord och underhållning för oss och våra respektive. Men framförallt fick jag chansen att träffa alla inom företaget som jag bara har pratat i telefon med, men inte vet hur de ser ut.

Det viktigaste är att jag har träffat VD:n på företaget nu också. Jag var ganska nervös innan, men han var inget att vara rädd för. Det känns bra att både han och jag har fått ett ansikte att koppla till våra namn nu.

Sammanfattningsvis känns det som att jag fick mer ”jobbat” än festat på julfesten, genom att skapa kontakter och visa upp mig, men det gör inget. De flesta på företaget är äldre än mig och min syster, så vi har väl inte riktigt samma uppfattning om hur man festar ändå. Det var trevligt i alla fall.

Klumpen i magen och känslan av nervositet och oro, släpper inte hur jag än beter mig. Till slut går den i och för sig över i extrem saknad och hjälplöshet, men det är inte bättre. Jag tror inte att jag är byggd för att vara på resande fot. Inte sedan jag hittade min Totte i alla fall. Hela tiden längtar jag framåt och vill att dagarna ska gå tills jag får se honom igen.

Kontorsjobb har jag ju velat ha hur länge som helst nu. Det var när jag fick ett kontorsjobb som allt skulle bli bättre. Det var då jag skulle sluta längta framåt och leva i nuet och vara glad över min situation. Fast det var ju innan jag visste att jag skulle bli kastad från ort till ort och inte få träffa Totte annat än på helgerna.

Nu befinner jag mig återigen i en situation där jag letar i almanackan efter ett slut, då det börjar bli bättre. ”Jag ska bara … sedan blir jag lycklig.” förföljer mig. Jag räknar månader tills jag tror att jag kommer att vara nöjd med mitt liv, inte dagar till helgen. Är det mig det är fel på? Borde jag njuta av nuet, även när jag inte är nöjd? Kommer jag någonsin att bli nöjd?

Hoppet har inte övergett mig, att det ska bli bra en dag. Det känns inte som en orimlig längtan att en dag vilja jobba i samma stad man bor i, åtta till fem, måndag till fredag. Förhoppningsvis kommer både Totte och jag jobba så, när han är färdig CAD-konstruktör. Då kan vi bli lyckliga.

Det är inte så att jag gråter mig till sömns direkt. Jag mår mycket bättre nu än när jag jobbade på ICA och försökte hitta någon mening med mitt liv, samtidigt som jag ständig fick nej eller uteblivna svar från jobb jag hade sökt. Nu är jag i alla fall nöjd med det jag gör på jobbet. Det tråkiga är att vara iväg från Totte.

Jag vägrar att tro att det är meningen att jag ska nöja mig med det här och låtsas vara lycklig. Jag vägrar att tro att min livssituation aldrig kommer att komma ikapp med min önskade bild. Jag vägrar att tro att jag kommer att hitta på något annat lika illa att klaga på när jag väl får jobba i samma stad som Totte. En dag ska allt bli som jag vill. Och till dess ligger klumpen kvar i magen och påminner mig om att det ännu inte är som det ska vara.

Just nu är det mycket jag borde göra, som jag inte vill göra eller som jag inte vet hur jag ska lösa, eller som jag inte kan göra nu för att jag måste vänta på att någonting annat blir gjort först.

Jag sitter helt alldeles stilla, utan att göra någonting, och hoppas att det ska hjälpa.

Nu när jag äntligen får jobba i Göteborg går det inte så väldigt bra att jobba. Det värsta är att företaget finns i två olika lokaler här i Göteborg och det inte riktigt är bestämt var jag ska vara än. Förmodligen och förhoppningsvis ska nya lokaler renoveras så att jag kan ha mitt kontor där och allt blir samlat på ett ställe. Men det blir inte aktuellt förrän nästa år.

Som det ser ut nu börjar jag alltså dagen på ett ställe i Göteborg och avslutar dagen på ett annat ställe. Det här har visat sig vara väldigt dåligt för min arbetsmoral. När jag börjar jobba på morgonen tänker jag: ”Nu är det bara att ta sig igenom förmiddagen på lättaste sätt möjligt, så att jag kan åka till de andra lokalerna och sätta igång och jobba ordentligt sen.”. Men när jag är på väg till de andra lokalerna på eftermiddagen tänker jag: ”Nu är dagen snart slut. Jag river av det jag har kvar att göra lite snabbt och sparar allt som går att spara till imorgon. Det är ingen idé att sätta igång något stort projekt såhär på eftermiddagen.”. På så sätt känner jag aldrig att jag bara kan sätta mig ner och hänge mig ordentligt åt jobbet. Det känns aldrig som att jag har en hel arbetsdag framför mig.

Det hela blir inte bättre av att ha Totte så nära inpå. Jag blir frestad att äta lunch med honom när han ändå är i närheten och då kanske lunchen drar ut lite på tiden. Idag följde han med på bussen när jag åkte från de första till de andra lokalerna på eftermiddagen. När vi väl kom in till stan skulle vi bara gå in i en affär först, och sedan titta lite på det ena med det andra. Det var nära att det utvecklades till en hel shoppingtur och jag glömde nästan bort att jag inte hade slutat jobba för dagen. Men jag styrde av det hela innan det gick för långt, pussade Totte hejdå och gick sista biten till de andra lokalerna. Arbetsmoralen är inte på topp just nu. Det blir bättre när jag får ett kontor där jag kan vara hela dagen.

Imorgon ska jag vakna upp hemma i sängen med Totte, och sedan gå till jobbet och jobba på vår nya avdelning här i Göteborg. Det känns jättekonstigt att få vara hemma med Totte ända fram tills jag ska till jobbet, och sedan komma hem till Totte direkt efteråt. Jag ser fram emot det enormt mycket!

Hittills har jobbet som administratör varit något som jag gör i Uppsala, medan jag bor hemma hos mina föräldrar och saknar Totte. Det har nästan varit som att jag är tvungen att åka till en annan plats för att bli en bättre människa än en enkel kassörska. Men nu kommer jag hem, och jag tar den nya, förbättrade Erica med mig.

Jag är tillbaka i Göteborg. Jag är äntligen hemma igen. Jag är administratör. Jag jobbar dagtid. Jag har snygga kläder. Mitt intellekt spelar roll.  Jag är lycklig. Äntligen får jag allt! Nu har jag både en underbar sambo och ett underbart jobb. Det kan man kalla för lycka!

Förut när jag har funderat över vad jag vill jobba med har jag alltid haft problem att välja område. Jag har tänkt på om jag vill jobba med juridik, mäkleri, lärande eller design, men jag har aldrig känt att det är något jag riktigt brinner för. Ändå verkar allt lite intressant.

Efter ett tag kom jag fram till att jag vill jobba på ett jobb med kollegor jag tycker om och där jag får ha mina egna kläder. Det har varit mer sådana saker som har känts viktigt. Saker man inte kan veta i förväg. Om jag visste att jag ville jobba med juridik är det bara att söka juristjobb så vet man att man söker rätt sorts jobb. Men vad ska man söka för jobb för att få ett jobb med kollegor man trivs med?

Nu har jag insett att det jobb jag har nu är ett jobb som innehåller mycket av det jag är riktigt bra på och tycker riktigt mycket om att vara bra på. Det har inte att göra med vilken bransch det är, men det är inte heller så diffust som ”ett jobb jag trivs med”. Det är saker jag faktiskt skulle kunna leta efter i en jobbannons om jag någon gång vill söka nytt jobb.

Det jag jobbar med nu, som jag är bra på, är att:

• Ta ansvar
• Se det viktiga i ett sammanhang
• Ställa rätt frågor för att få folk att börja tänka
• Strukturera upp
• Skapa ordning och reda
• Ställa upp och hjälpa till
• Aldrig glömma något som är viktigt
• Lägga ner den lilla extra tid det tar för att göra något oviktigt, men uppskattat, åt andra

Tillsvidareanställningsavtalet på mitt nya jobb är påskrivet och klart. Min arbetsort är från den 16:e november ändrad till Göteborg. Jag har aldrig känt mig mer värdefull i hela mitt liv. Och månadslönen dimper ner varje månad den 25:e. Vad skulle kunna få mig att gå tillbaka till ICA igen? Ingenting.

Alltså samlade jag mod till mig och ringde upp kassaledaren på ICA idag och sa upp mig. Hon blev jätteglad för min skull och verkade inte alls arg för att jag lämnar dem, även om hon sa att det är synd att de blir av med mig. Det skapade inga problem alls att säga upp sig. Men jag måste fortfarande komma in och lämna ifrån mig min nyckelplutt när jag är tillbaka i Göteborg.

Nu när det är gjort känns det otroligt skönt att inte ens ha möjligheten att jobba i kassan något mer. Det är definitivt slut på det nu. Härligt! Inga fler konstiga arbetstider, inga fler fula arbetskläder och inget mer jobbande där mina rörelser är högre värderade än min tankeverksamhet. Det känns bra att ha fått ett slut på det. Nu har jag sagt upp mig. Nu jobbar jag verkligen inte där längre.

Samtidigt känns det väldigt tråkigt att det inte var mer dramatiskt än så att säga upp sig. Skillnaden mellan dagen innan jag sa upp mig och dagen efter jag har sagt upp mig kommer nog inte att vara enorm. Jag gick till kontoret på mitt nya jobb och jobbade igår. Jag kommer att gå till kontoret på mitt nya jobb och jobba imorgon. Det blir liksom inte ens något hejdå-fika på mitt gamla jobb, för jag ska inte ens dit något mer, annat än en snabbis för att lämna in nyckelplutten.

Det stora, dramatiska var helt enkelt det som hände en torsdag, redan för två månader sedan, när min syster ringde upp mig och erbjöd mig ett jobb, i en stad på andra sidan Sverige mot var jag bor, och med första dag följande måndag. Det var den torsdagen jag jobbade mitt sista pass på ICA, innan jag ens hade tackat ja, utan att veta att jag inte skulle komma tillbaka. Det var där mitt liv förändrades för alltid. Då, när jag bara kunde ana hur bra det skulle kunna bli.