Nu har jag sökt ännu ett jobb på en advokatbyrå. Mailet är ivägskickat och jag är nöjd med det personliga brevet och meritförteckningen. Man tycker att jag borde kunna släppa det nu. Det är tio timmar sedan jag mailade och jag har jobbat sedan dess. Ändå är det här jobbet jag sökt det enda jag kan tänka på.

Om det bara var att leta upp några annonser, skriva några bra personliga brev och maila iväg ansökan så skulle det vara lätt att söka jobb. Relativt lätt i alla fall. Jag skulle kunna tänka mig att ägna några timmar åt det varje dag, eller sätta mig en timme om jag råkar få tid över. Men tyvärr är det inte så lätt.

Det jobbigaste med att söka jobb är den psykiska biten. När jag har skickat iväg ansökningar angående jobb som jag verkligen vill ha dagdrömmer jag om hur det skulle bli om jag fick jobbet. Sedan ligger jag vaken på natten och tänker på jobbet, utan att kunna sova en blund. Jag tänker på vad jag skulle säga om jag fick komma på intervju, hur mitt visitkort skulle se ut med det företagets logo på och vilken spårvagn jag skulle ta till jobbet. Sedan tänker jag på vilka arbetsuppgifter jag skulle kunna få, vad jag skulle äta till lunch och vilka kläder jag skulle ha på mig om jag jobbade där.

Ibland känns det som att ha tio barn och ett försvinner varje dag. Det går inte att hitta, varken dött eller levande. Man drömmer om att barnet kommer hem och hur bra det blir då, samtidigt som man oroar sig för att det ska hittas dött. Ju längre tiden går desto mer inser man att det förmodligen inte lever, så man har inte lika många drömmar om att det kommer hem längre, men man vill ändå inte helt släppa tanken. Så känns det när man har flera jobbansökningar ute och väntar på svar, som inte alltid kommer.

Vissa dagar vill jag helt enkelt inte söka några jobb. Inte för att det är jobbigt att skriva en ansökan, och inte för att jag inte har tid att skicka iväg ett mail, utan helt enkelt för att jag inte orkar hoppas. Jag orkar inte ägna hela resten av dagen åt att dagdrömma om jobbet, jag orkar inte ligga vaken hela natten och tänka på hur det skulle kunna bli och jag orkar inte, under några veckor, långsamt inse att jag nog aldrig kommer att få något svar.

Låt den här hemska tiden vara slut snart. Låt mitt jobbsökande vara över. Snälla låt barnet bli hittat, dött, eller helst levande. Men framförallt hittat, så att det är över. Sedan kan jag börja anpassa mig till ett liv igen. Om barnet lever och jag får ett jobb blir det ett liv med glädje och ständigt nya utmaningar. Om barnet är dött och jag måste anpassa mig till att jobba på ICA i resten av mitt liv, så får jag ta mig igenom en period av sorg. Det livet innehåller inte lika många utmaningar i vardagen, men kan även det bli ett liv med glädje när jag har accepterat min situation.

Så länge barnet är försvunnet finns det inget jag kan göra. Jag lever från dag till dag med blandade känslor av hopp och förtvivlan. Vissa dagar är jag övertygad om att det kommer att gå bra och kämpar så hårt jag kan. Andra dagar känns det inte som att det finns något hopp alls. Det känns inte som att det finns någonting jag kan göra, så då försöker jag inte ens. Åter andra dagar förtränger jag bara hela problemet och låtsas att allt är bra, för då slipper jag känna. Då slipper jag hoppas. Då slipper jag bli besviken, återigen, när det rinner ut i sanden och jag fortfarande inte vet hur det kommer att bli.

Vi har gjort om Kassa 1 och Kassa 2 till kortkassor på jobbet. Det betyder att det inte finns några kontanter i kassorna, så man måste betala med kort. Det går fortfarande att använda kuponger och pantkvitton, men inte pantkvitton som överskrider beloppet, för det finns ju inga pengar i kassan att ge till kunden. Det tog ett tag att vänja sig vid att säga nej till folk som vill betala med kortet, men jämna ut till närmaste hundralapp. Det går nämligen inte heller så bra när man inte har några kontanter att ge till kunden. Lite tråkigt är det också när kunden upptäcker på kvittot att någon rabatt inte har dragits. Då måste jag hänvisa kunden till en närliggande kassa som har kontanter att ge till kunden, istället för att hjälpa kunden själv.

Det absolut jobbigaste med att jobba i kortkassorna är ändå att vissa kunder, trots stora skyltar, vill betala kontant. Ovanför varje kassa finns en stor, rund skylt med en siffra. Siffran motsvarar kassans nummer. Skylten är ca en meter i diameter och går att tända så att siffran lyser när kassan är öppen. Kassa 1 och Kassa 2 har fått nya skyltar på motsvarande ställe. Istället för en siffra är det bilder på betalkort, samt texten ”Kortkassa”. Mellan skylten som hör till Kassa 1 och skylten som hör till Kassa 2 sitter en stor rektangulär skylt med texten ”Endast kortbetalning i dessa kassor”. Jag har viss förståelse för om man missar dessa gigantiska skyltar, för man måste ju rikta blicken uppåt för att se dem.

På golvet, precis framför platsen där man ställer korgen för att packa upp på bandet, står en enorm skylt med texten ”Kortkassa, inga kontanter”. Skylten är verkligen stor. Vad är mycket större än ett A4? A0,25 kanske? De är i alla fall nästan lika stora som mig, de där skyltarna. Det finns en framför varje kortkassa. För att ta sig till bandet och börja lägga upp varor måste man gå en omväg runt skylten, för den står precis där man i vanliga fall skulle ha gått. Om det är en kö till kassan är skylten det som naturligast skulle hamna i blickfånget när man ställde sig i kön och tittade framåt mot kassan för att se hur fort det går för kassörskan. En del kundvagnar fastnar med hjulen i skyltens stativ för att den står så mitt i vägen. Men trots alla dessa enorma skyltar är det alltså folk som vill betala kontant ibland.

Jag får en känsla av att skyltarna är osynliga några minuter om dagen. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera när kunden sträcker fram sin hundralapp. ”Jag är ledsen, men det här är en kortkassa. Vi tar inte emot kontanter här.” De flesta kunder säger ”Oj, det såg jag inte.” och låter sig snällt slussas ner till självscanningskassan för betalning och kommer sedan tillbaka och packar ner sina varor. De behöver inte registrera om sina varor i självscanningskassan, bara betala där. Även om jag tycker att det borde vara näst intill omöjligt att ”Oj, inte se” de stora skyltarna så har jag en viss förståelse för dessa kunder. Om det inte är någon kö, så ser man bara ett tomt band och siktar direkt dit för att packa upp sina varor. Skylten de slår tån i för att ta sig till bandet läser de inte för att de tror att det är information om något rabatterbjudande eller något och de vet att de inte ska köpa något mer, oavsett hur rabatterat det är. Om det är kö, så finns det risk för att någon i kön står i vägen för skylten på golvet. Och man tittar inte upp på skylten ovanför kassan för att se om den är tänd, för man vet att kassan är öppen i och med att det är kö.

De som inte pratar svenska är i viss mån också förlåtna. (Vi ska skaffa en skylt på engelska, men hittills är alla skyltar på svenska.) Det är omöjligt för dem att förstå vad det står på skyltarna. Men man tycker ju ändå att de också borde börja fundera. Om inte annat framgår det faktiskt ganska tydligt av de runda skyltarna över kassorna att Kassa 1 och Kassa 2 inte är vanliga kassor längre. De har inga siffror över sig. Dessutom är det bilder på betalkort, så man borde bli lite misstänksam. Jag skulle inte våga ställa mig i en kassa som inte såg ut som de flesta andra kassorna om jag var utomlands och inte förstod språket på skyltarna. Men jag köper det ändå. Man ser en kö och ställer sig i den och tänker inte mer på det.

De kunder jag verkligen inte har någon sympati för är de som skäller ut mig för att de inte får betala kontant. Även om jag har förståelse för att man kan missa skyltarna, så tycker jag inte att det går att kräva av oss att vi ska göra mer än vi redan har gjort. (Förutom att fixa en skylt på engelska.) De flesta kunder tycker att det är pinsamt när de frågar hur man skulle kunna veta att det var en kortkassa och jag pekar på skylten de snubblat över för att ta sig fram till bandet. ”Den borde jag ha sett.” Men en del kunder skäller alltså ut mig. De tycker inte alls att de borde ha sett den skylten, så jag pekar på de andra fyra skyltarna och föreslår att det går att ta reda på att det här är en kortkassa genom att titta på någon av de skyltarna också. Fast de är sura ändå. De får vara sura ändå. De har gjort en miss, och får vara besvikna på sig själva för att det ledde till lite krångel när de ska betala. Men jag har ingen förståelse för att de fortfarande är sura på mig. Jag tycker faktiskt inte att det går att begära fler eller större skyltar av ICA, eller bättre service från mig än att erbjuda dem att gå ner till självscanningskassan och gå före i kön, bara för att betala, utan att behöva registrera om sina varor. En del kunder kan jag helt enkelt inte förstå hur de tänker. Eller så är skyltarna magiska och blir osynliga på riktigt några minuter per dag.

Häromdagen kom jag att tänka på låten Far jag kan inte få upp min kokosnöt och jag tycker att den har många likheter med mitt jobbsökande. Killen i sången anstränger sig på alla möjliga vis för att få upp sin kokosnöt, men ingenting hjälper. Efter att ha huggit mot den med en yxa och sprängt den med nitroglycerin ser den fortfarande precis likadan ut som innan. Den har inte en skråma.

Så är det med mitt jobbsökande också. Vad jag än gör så händer det ingenting. Jag har mailat, ringt, besökt, förbättrat CV och mycket mer, men det är precis likadant som innan. Jag kanske borde prova med nitroglycerin också, men jag tror inte att det hjälper bättre på jobbsökande än det gör på kokosnötter.

En annan likhet mellan sången och mitt jobbsökande är allt kaos runt omkring. Under tiden killen gör allt för att få upp kokosnöten bryr han sig mindre om hur han påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Han råkar göra hack i bordet, slå till sin mamma på näsan och spränga hela deras hus.

Kaoset runt om mig är inte lika fysiskt, men jag känner att jag på samma sätt förstör min omgivning när jag gör allt för att få ett jobb. Jag struntar i att träna ordentligt, äta ordentligt eller umgås med Totte ordentligt. Jag låter bli att höra av mig till kompisar och jag låter bli att gå ut i solen, för att jag bara sitter vid min dator och söker efter jobb att söka.

På ett sätt känns det som att det vore bättre om vi gav upp. Om vi accepterar att vi inte kommer att få upp kokosnöten så kan vi sluta försöka, och då kommer vi i alla fall sluta förstöra vår omgivning. Vi kanske till och med skulle ha gett upp innan det blev såhär illa. För vad är värst, att inte få äta kokosnöt eller att ha ett sprängt hus?

Enda skillnaden mellan mig och killen i sången är att han inte verkar ett dugg ledsen. Varken för att han inte fått upp sin kokosnöt eller för att han har orsakat så mycket skada. Jag är ledsen lite nu och då. Om jag inte får upp min kokosnöt snart så vet jag inte vad jag ska göra.

Köer är ganska vanligt förekommande i kassan och de flesta kunder brukar hålla sig till sin plats i kön. Ibland händer det dock att någon kund vill gå före i kön. Det här tycker jag oftast är en dålig idé, men samtidigt tycker jag inte att jag som kassörska är någon som har med saken att göra. Detta får kunderna lösa mellan sig.

Ibland när en kund har väldigt få varor och kommer till en kassa där tre kunder med fulla kundvagnar står i kö går kunden fram till den som står först i kön och frågar om det går bra att gå före. Oftast svarar då den kunden "ja". Personligen tycker jag att detta är respektlöst beteende mot de andra två kunderna som står längre bak i kön. Kunden med få varor har ju gått förbi även dessa kunder i kön, fast utan att fråga.

Det vanligaste är att kunder med få varor frågar om de får gå före. Det är väldigt sällan en kund med fler varor än fyra frågar om det är okej att gå före. Någon enstaka gång har jag sett en kund med en hel korg fråga om han fick gå före, men då berättade han för den kund han gick före att han hade jättebråttom och skulle vara tvungen att lämna sina varor annars, och han tackade så jättemycket för att han fick gå före. Men, som sagt, det vanliga är att kunden har få varor.

Problemet är bara att det inte alltid är antalet varor, utan snarare betalningen, som avgör hur lång tid kunden tar i kassan. Ifall en kund betalar med kort och drar sitt kort under tiden jag stämplar in varor, för att spara så mycket tid som möjligt, tar det precis lika lång tid om kunden har en vara, tre varor eller tjugofem varor. Jag hinner nämligen stämpla ungefär tjugofem varor under tiden en vanlig kund drar sitt kort och slår in sin kod. Så om en kund med en vara vill gå före en kund med tjugofem varor så kan det vara värt att ta reda på om båda har tänkt betala med kort först. För om så är fallet så kommer båda kunderna ta lika lång tid och jag förstår då inte anledningen till att den ena skulle få gå före den andra.

När kunden betalar kontant tar det väldigt olika lång tid beroende på om kunden har jämna pengar eller inte och om dessa jämna pengar är uträknade och framtagna i förväg eller inte. En kund med upp emot trettiofem varor kan på det viset gå fortare än en kund med bara en vara. Under förutsättning att kunden med trettiofem varor vet exakt vad det kostar i förväg och räcker fram jämna pengar precis när jag har stämplat in varorna klart, medan kunden med en vara måste lyssna på summan först, sedan leta bland sedlar och mynt för att till sist lämna fram en sedel som gör att jag måste ta upp diverse andra sedlar och mynt i växel.

Helt ovanligt är det inte heller att en streckkod är skadad eller inte inlagd i datorn. När jag får en sådan vara måste jag ringa och be personal som jobbar inne i affären att läsa upp en oskadad streckkod för mig eller berätta priset. När detta händer kan en enda vara ta längre tid än en hel full kundvagn med varor. Det har hänt att det har blivit så när en kund med två varor har fått gå före. De två varorna tog alltså längre tid än hela resten av kön sedan. Lite pinsamt tror jag att kunden som hade gått före för att hon "hade så lite" tyckte att det var. Så tänk på det om ni ber om att få gå före i kön. Man vet inte alltid i förväg vilken kund som kommer att ta längst tid och gissningen görs bäst efter betalningssätt, inte antal varor.

Egentligen tycker jag inte ens att det borde vara helt avgörande i frågan vilken kund som tar längst tid heller. So what, om en kund tar en minut längre än en annan i kassan. Om han kom till kassan en minut tidigare än den andra kunden och därför står före i kön så har han väl rätt att ta den tid han tar. De flesta kunder ägnar mer tid i kön åt att vänta på alla framför dem som sammanlagt tar mer tid än de själva gör när det väl blir deras tur. Det är inte bara kunder med få varor som gör det. Det kan hända att en kund med få varor skulle komma därifrån mycket fortare om den fick gå före, och det kan hända att ingen av de som står i kö märker någon skillnad för att de får stå i kö lite längre, medan den kunden betalar sina varor. Men jag tycker ändå att det är upp till var och en att ta sin plats i kön. Om man inte går före i kön så kan man, när det blir ens egen tur, känna att man får ta upp kassörskans fulla uppmärksamhet den tid det tar, oavsett om man betalar med kort eller kontant och oavsett om det dyker upp en vara som inte finns inlagd i datorn, utan att det är på lånad tid. Och den känslan kan vara värd att stå på sin plats i kön för, även om man får stå i kön tre minuter extra.

Mamma och jag var och handlade idag. Istället för att jobba i kassan fick jag alltså vara kund. På en annan ICA-affär än där jag jobbar dessutom, så jag kan inte alla deras rutiner utantill. Det var en annorlunda upplevelse som jag tror att alla som jobbar i en affär kan ha nytta av. Självklart var det här inte första gången jag någonsin handlar, men det är verkligen inte ofta jag storhandlar livsmedel någon annan stans än där jag jobbar.

Man blir frustrerad på riktigt när grönsaken man har tagit inte går att hitta på vågen, varken bland grönsaker i den kategorin den borde tillhöra eller bland grönsaker som börjar på samma bokstav som den gör. Det hjälper ju inte att man vet vad den kostar eller att man är helt säker på vad den heter. Om det inte går att hitta den på vågen så går den inte att scanna in. Och man vill verkligen scanna in den. Förut har jag alltid undrat över varför kunder struntar i att köpa saker bara för att de inte går att scanna in. Vi kan ju lägga till den enstaka saken i kassan hur lätt som helst. Men nu kändes det verkligen irriterande om vi skulle behöva lägga saken på barnsitsen i vagnen eller gå och hålla den i handen hela tiden tills vi kom till kassan. Vi vet ju hur man gör. Det är inte vårt fel att den inte går att scanna in. Som tur är kunde man knappa in PLU-numret på vågen och PLU-numret kan jag ju eftersom jag jobbar på ICA. Så vi fick in blomkålen till slut, men mamma, eller vilken vanlig kund som helst, skulle inte ha lyckats.

Det är inte så himla lätt att hitta i en livsmedelsaffär som man skulle kunna tro upptäckte jag sedan. Trots att det finns skyltar i taket och trots att jag har varit i just den här affären förut lyckades jag missa att hitta det jag skulle ha i frysavdelningen. Faktum är att jag lyckades missa att se en hel rad med frysar som var mitt framför ögonen på mig. De hade nämligen frysar bredvid varandra i rader på golvet, som affärer brukar ha. Men sedan hade de höga frysar längs hela väggen också. Dessa missade jag först att se. Det dumma är att jag vet ju att de finns där. Jag har sett dem förut. Ändå tänkte jag inte på att leta efter det frysta jag skulle köpa i de frysarna. Men när mamma kom och hjälpte mig kändes det plötsligt självklart. Jag ska aldrig mer bli irriterad på en kund som frågar var någonting finns när kunden står precis intill den saken.

När vi kom till kassan ville mamma inte betala i självutcheckningen för att vi hade öl. Det går att betala i självutcheckningen ändå, men eftersom man måste vara 18 år för att få köpa öl måste en kassörska kolla in oss och skriva in sin kod för att vi ska kunna slutföra köpet. Det såg inte ut att finnas några kassörskor redo att springa fram och slå in sin kod. Jag förstår mamma helt. Det är väl inte så kul att som kund behöva stå och vifta för att försöka få hjälp när man står vid självutcheckningen och så att säga har haft inställningen att man klarar sig själv. Så vi gick till en vanlig självscanningskassa. Till mitt försvar som kassörska kan jag säga att det ser lite annorlunda ut vid utcheckningen på den ICA där jag jobbar, så vi står oftast ute bland självutcheckningsskärmarna och är mycket mer tillgängliga än de här kassörskorna var.

Innan mamma hade dragit sitt ICA-kort för att vi skulle få veta om vi hade avstämning eller inte slog det mig hur jobbigt det skulle vara att inte bara få betala och åka hem direkt. Vi hade hela vagnen full med varor, så det skulle nog ta ganska lång tid att packa upp. När jag jobbar brukar jag inte tycka att det verkar så farligt med en avstämning på en full vagn med varor. Fast det är väl för att jag ska stå där hela dagen ändå. Att få scanna in varor i tio minuter gör varken till eller från för mig. Och när det är klart händer det inget speciellt. Som kund kan man ju vara hungrig eller trött för att man har storhandlat i flera timmar och man vill hem fort. Det är ju klart att det blir skillnad för kunden om den måste stanna i tio minuter till innan den får åka hem. Dessutom är det psykiskt jobbigt att behöva packa upp allting som man redan har lagt ner i kassar igen. På det sättet är det jobbigare med avstämning än att handla i en helt vanlig kassa. Men på det stora hela tar jag hellre en avstämning nu och då än att gå tillbaka till att handla i vanlig kassa hela tiden.

En lärorik handling var det, men så jättestora skillnader är det inte på en självscanningshandling sedd ur kundens ögon jämfört med kassörskans ögon. Jag har kanske lärt mig att ha lite mer tålamod med kunder, fast jag har nog varit ganska bra att sätta mig in i kundens situation redan tidigare. En sådan här studieresa är dock bra för min strävan efter perfektion som kassörska.

Att personligen gå till några advokatbyråer och lämna över mitt CV kanske är en bra idé, tänkte jag. Så jag drog in till stan, förberedd med adresser och CV:n till tre olika advokatbyråer i Uppsala. Jag var inte så jättenervös för jag vill ju egentligen inte jobba i Uppsala utan i Göteborg. Om jag skulle göra bort mig totalt så är det bara att fly tillbaka till andra sidan Sverige, vilket jag ska göra på torsdag ändå.

Egentligen har vi en felaktig reaktion redan där. Om jag vill ha jobbet så blir reaktionen att jag blir nervös och då beter jag mig på ett sätt som gör det mindre troligt att jag får jobbet. Dumt! Men det var några andra felaktiga reaktioner jag tänkte skriva om. När jag kom till en av advokatbyråerna var receptionisten upptagen i telefon, så hon bad mig att sitta ner och vänta. Framför mig låg en lång korridor med en matta. Ungefär på mitten av korridoren började mattan vika av lite åt ena hållet, så i den bortre änden av korridoren låg inte mattan i mitten av korridoren i sidled räknat.

Allt jag ville göra när jag satt där var att rätta till den där mattan. Det kändes som att det var det enda som spelade någon roll. Jag funderade nästan allvarligt på att gå och rätta till mattan trots att det förmodligen skulle minska mina chanser att få jobb där drastiskt. Att börja ändra på möbleringen på en advokatbyrå där man bara är på besök (för första gången) visar liksom inte direkt hur bra jurist jag är. Receptionisten skulle nog undra om det var jobb som städerska jag ville ha, inte som jurist.

När jag efter ett tag hörde receptionisten säga "Så det är fråga om äktenskapsskillnad?" i telefonen reagerade jag väldigt olämpligt. Jag tänkte genast "Åh, vad spännande!". I och för sig tänkte jag på möjligheten att få företräda ena parten som juridiskt ombud, men jag borde nog ändå lära mig att reagera med kommentarer som "Åh, vad tråkigt." eller i alla fall något lite mindre entusiastiskt. Om någon av mina (få) gifta kompisar, mot förmodan, kommer och berättar för mig att de ska skilja sig så kanske jag borde behärska mig.

Helt fel reaktion var det i och för sig inte om jag tänker efter. Att jag och mitt ex gjorde slut var något av det bästa som har hänt mig. Och så kände jag till och med innan jag hittade Totte. Man ska inte utgå från att någons liv är dåligt och den personen behöver bli tröstad med tråkiga kommentarer som "Stackars dig!" bara för att den ska skilja sig. Det är klart att det blir jobbigt med allt som måste göras när man delar två liv från varandra. Men den korrekta kommentaren i vissa fall kan vara "Good for you! Vad skönt att du ska få ta hand om dig själv. Vilka nya roliga upplevelser du kommer att få nu.". Oftast är väl inte det dåliga att man skiljer sig, utan man skiljer sig för att man har det dåligt.

Huruvida det gav något att gå runt till advokatbyråer och dela ut CV:n vet jag inte. Receptionisterna tog emot mina CV:n och sa att de skulle lämna dem vidare till dem som var ansvariga för rekryteringen på de respektive advokatbyråerna. Jag har ingen aning om det gör någon skillnad att jag personligen har träffat receptionisterna, eller om jag lika gärna hade kunnat maila in mina CV:n. Men det är väl sådant man aldrig får veta, för det finns inga absoluta svar. Varje situation är unik. Det enda jag kommer att få veta är om jag får jobben eller inte. Jag kommer aldrig att få veta om det har att göra med att jag har varit där personligen eller inte.

Nu har jag varit i Uppsala i några dagar och jag kan konstatera att jobbsökandet inte går ett dugg bättre här än det gjorde i Göteborg. Framförallt för att det inte dyker upp några juristjobb på platsbanken oavsett var man befinner sig. Däremot går det mycket bättre att träna här i Uppsala. Jag har både sprungit och gymmat. Men det beror nog mest på att jag är frisk nu. Annars hade det fungerat bra i Göteborg också.

En stor fördel med att vara i Uppsala är att inte behöva diska. En annan är att inte behöva jobba. Det brukar vara ganska distraherande att hela tiden antingen jobba på ICA eller fundera över om man ska ta en extra tid för att få in mer pengar. Nu är jag i Uppsala och varken ska eller kan jobba någon extra tid på ICA. Så det enda vettiga jag kan göra är att söka jobb.

Men vilka jobb ska jag söka? Det finns ju inga jobb att söka. Min syster berättade om hur hon gjorde när hon var arbetslös. Alla sätt hon sökte jobb på har jag också provat. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag kan inte komma på något nytt. Det blir till att fortsätta med att bevaka platsbanken och andra hemsidor för att hitta relevanta jobbannonser, som nästan aldrig dyker upp.

Jag undrar om jag ska plugga lite till. Jag vet ju ändå inte om jag vill jobba som jurist, och det finns inga juristjobb till mig. Då kan jag ju lika gärna utbilda mig till något annat och jobba med det. Men jag vet inte vad i så fall. Och det känns jättedumt att utbilda sig igen inom något område där det är omöjligt att få jobb. Men jag vet inte inom vilka områden det finns jobb. Jag skulle inte ha något emot att plugga, men jag har något emot att skjuta upp mitt arbetsliv ännu mer. Så helst vill jag inte plugga utan helst vill jag ha ett jobb. Tyvärr verkar det tydligen inte vara ett alternativ.

Det känns som att jag helt har tappat musten när det gäller jobbsökande. Jag känner inget engagemang längre och jag har inga nya bra idéer. Ska jag bara fortsätta som jag gör nu? Med risk för att jobba kvar på ICA i resten av mitt liv. Blir det inte bättre än såhär? Jag vill ta ett rejält krafttag och bli av med den här skiten. Så som man kan göra med allt annat som man vill ha gjort. Efter ett rejält krafttag med städning av lägenheten så är lägenheten skinande ren. Efter ett rejält krafttag med träningen så har man bättre kondition och mer muskler. Efter ett rejält krafttag med veckans post så är den sorterad och läst. Efter ett rejält krafttag på stan i december så är alla julklappar inköpta. Men efter ett rejält krafttag med jobbsökandet är läget helt oförändrat. Utom möjligen känslan inom mig som säger att jag aldrig kommer att få ett jobb, som är förstärkt.

Hur kommer det sig att gamlingar generellt sett är trevligare mot en när man jobbar i kassan? De är noggrannare med att säga hej. De pratar gärna. De säger ofta tack när jag berätta hur mycket det kostar, vilket jag i och för sig tycker är skumt. Sedan gör de allt de kan för att betala med jämna pengar för att (som jag uppfattar det) det ska bli enklare för mig.

Det kanske är så att gamlingarna ser det som en social grej att gå och handla. För en del kanske kassörskan är den enda personen de har en anledning att prata med på hela dagen. Andra kanske minns hur det var när de var små och man beställde allt över disk. Det kanske tycker att det är tråkigt att man inte måste prata med kassörskan längre, så de gör det ändå för att de fortfarande vill.

Jag har aldrig sett en person över sextio prata i mobilen medan de handlar. Det kan ju delvis bero på att inte så många personer sextio har mobiler. Fast jag tycker mig se en tendens att ju äldre personen är desto pinsammare tycker den att det är att prata i mobilen när den ska betala . Det finns därför olika scenarion som kan utspela sig om det ringer när de ska betala.

En tjugoåring svarar i mobilen samtidigt som hon/han drar sitt kort och pratar på medan hon/han slår koden. Om det blir fel kod eller något annat krångel kan hon/han säga "Vänta en sekund" och ta ner mobilen från örat tills köpet gått igenom. Sedan prata hon/han vidare medan hon/han packar sina varor.

En trettioåring svarar och säger "Jag ska precis betala nu, vänta lite." och betalar med mobilen liggandes bredvid kortläsaren. Sedan pratar de lite snabbt medan de börjar packa i varorna, men avslutar snart samtalet för att kunna packa fortare.

En fyrtioåring svarar och säger "Jag står i kassan. Jag ringer upp dig om fem minuter." och lägger på.

En femtioåring låter det ringa och betalar i lugn och ro, för att sedan ta upp mobilen som antingen har slutat ringa eller fortfarande ringer. Om den fortfarande ringer så klickar de den. Om den har slutat ringa så kollar de vem det var som ringde. En del femtioåringar vågar inte låta det ringa, så de tar upp mobilen och klickar den innan de betalar.

En sextioåring hör inte att det ringer, eller förstår inte att det är deras mobil. Om de trots allt inser detta så ber de om ursäkt flera gånger och klickar den.

För mig som sitter i kassan spelar det egentligen ingen roll om personen pratar i mobilen medan de betalar eller inte. Så länge de betalar i samma takt som de skulle ha gjort annars. Tjugoåringarna är oftast väldigt bra på att betala samtidigt som de pratar i mobilen, så för mig går det bra. Men hur man än vänder på det så är gamlingarna trevligare. Även om jag inte tycker att man måste vara trevlig mot kassörskan om man har ett telefonsamtal i full gång.

Nog är det trevligt när en gamling läser på min namnskylt, lyfter på hatten och säger "Godkväll, Erica." med ett leende. Fast det är lite läskigt också.