Jag befinner mig i världens största hotellrum … ensam. Det är en överdrift, jag vet. Men det är faktiskt ett dubbelrum och inte ens Valdemar är med mig. Han vågade inte flyga med mig utan Totte. Det var knappt att jag vågade flyga utan Totte, så jag förstår honom. Och sedan tror jag inte att Valdis hade fått plats i min extremt minimalistiska packning heller. Den består nästan bara av en laptop och en pärm i en ryggsäck.

Umeå är staden, och möte med jobbet är händelsen. Det här är min första affärsresa någonsin. Och jag har bara jobbat på företaget i fem veckor. Roligt att jag ändå fick följa med! Men jag hade gärna bott i ett mindre rum. Det är alldeles tyst här inne. Lite mysigt overkligt på ett sätt, men ändå väldigt ensamt. Fast jag ska inte vara här så länge. Nu är det dags att sova och imorgon är det möte hela dagen. Sedan åker vi hem.

Nu är det ett par veckor sedan jag köpte in pennor till jobbet och två saker förbryllar mig:

För det första undrar jag vart alla pennor jag köpte in har tagit vägen. Det är inte många kvar. Äter folk pennor, eller hur går det till? Och hur kan de försvinna mitt framför ögonen på mig utan att jag märker exakt när det händer? En helt vanlig dag, när jag inte har sett en enda penna sticka ut ur mungipan på någon för att snart bli uppslukad, kan det märkas en betydlig skillnad på pennor som fanns innan dagens början och pennor som finns efter dagens slut. Utan att jag har räknat pennorna vet jag att det saknas pennor. Så många är det som har försvunnit. Jag menar att ca 90% av alla pennor har försvunnit på två veckor.

För det andra undrar jag var alla underliga pennor har kommit ifrån. Det har dykt upp nya pennor varje dag. Pennor som inte alls är de pennor som jag köpte in. Det är diverse reklampennor och andra vanliga pennor i andra färger och utformningar än de pennor jag köpte. Spyr folk upp pennor, eller hur går det till? Var kommer alla pennor ifrån?

Man kan tro att jag i slutänden är glad och nöjd för att antalet pennor inte har minskat fullt så drastiskt som antalet pennor jag köpte in har minskat. Men det är jag inte. Jag är jätteirriterad. Nu ser ju alla pennor olika ut. Det är jättefult. Om pennor åtminstone bara hade försvunnit hade jag kunnat köpa in nya, likadana och sedan hade problemet varit löst och det varit snyggt och funktionellt igen. Men nu vet jag inte hur jag ska lösa problemet med de annorlunda pennorna. Även om jag köper in nya pennor (vilket inte riktigt behövs i och med att vi har ganska många som inte hör hit nu) så finns fortfarande de andra pennorna kvar och skapar ett dåligt intryck för att alla pennor är olika. Jag kan ju inte slänga de pennor som plötsligt har dykt upp. Det är ju fullt fungerande pennor. Men jag kan inte ha dem kvar heller, för jag blir galen på hur fult det är.

Tror folk att en penna är en penna, och det spelar ingen roll vilken penna man tar? Är det därför ”mina” pennor saknas och andras pennor har dykt upp? Har de tagit en penna från mig och även använt en penna som de själva har haft med sig och sedan bara lämnat en penna, vilken som helst av dem när de går, och tagit den andra med sig? Tänker de att de tog en penna från mig och därför lämnar tillbaka en penna? Det kan ju vara så. De behandlar pennorna som om det vore pengar. När man lånar fem enkronor av någon förväntar man sig ju inte att man ska behöva lämna tillbaka samma fem enkronor. Inte heller förväntar man sig att man ska behöva lämna tillbaka enkronor som är exakt likadana, alltså är från samma år. Faktum är att man till och med tror att det går bra med en femkrona och inte alls fem enkronor.

Jag tycker inte att det är med pennor som det är med pengar, men jag tror att vissa andra tycker det. Jag vill ha tillbaka samma penna som jag lånade ut. Och om det absolut inte går vill jag i alla fall ha tillbaka en likadan penna och inte en penna som är en annan färg, annan utformning och skriver med bläck av en annan nyans. Om jag får tillbaka en annan penna så är den pennan i sig kanske lika snygg eller till och med snyggare än den jag blev av med. Men jag är ändå inte nöjd, för helhetsintrycket blir ju helt förstört när den pennan är annorlunda än mina andra pennor.

Nu har jag gömt de pennor jag tycker bäst om i min skrivbordslåda. Så nu struntar jag i vad som händer med de andra pennorna. Om de andra människorna tycker att det är okej att byta ut pennor mot vilka pennor som helst så får de göra det. Jag tänker bara rycka in och göra något när det finns så få pennor kvar att det behövs fler. Då tänker jag köpa in nya. Och jag tänker inte bry mig om att köpa in likadana som jag köpte in första gången. Jag tänker köpa vilka som helst. Så får vi se sedan vem som har den snyggaste kompletta samlingen pennor, de som behandlar pennorna som skit, eller jag som tar hand om dem som om de vore mina egna små bebisar.

Såhär ser mitt nya kontor på jobbet ut:

Det är jätteskönt att få ett eget hörn att sitta i, så att jag inte behöver ringa telefonsamtal från korridoren eller fönsterbrädan längre. Plus att det är ganska fin utsikt.

Nu när jag jobbar från klockan åtta på morgonen till nästan sex, sju på kvällen varje dag är jag mycket gladare än när jag jobbade kväll på ICA i fem timmar eller var ledig en hel dag. Jag tror helt enkelt att jag alltid har velat jobba åtta till fem, måndag till fredag. Men nu när jag har jobbat mindre än det i mer än ett år ligger jag efter. Så nu jobbar jag ikapp genom att jobba över varje dag. Till slut kommer jag nog att nå jämvikt, och då kommer jag att tycka att åtta till fem är lagom, varken för mycket eller för lite. Undrar bara hur mycket övertid som behövs för att jag ska komma ikapp.

Såhär färgad kan en White Board vara efter att man har rengjort den. Till och med när man inte bara har suddat den utan även gjort rent den med rengöringsspray för White Board. Gissa vilken färg det är på pennan som använts flitigt på tavlan innan den omsorgsfulla rengöringen!

Förut kunde jag nästan inte svara någonting när folk frågade vad jag hade gjort en viss dag, eller vad jag ska göra. Det har känts som att jag har varit väldigt upptagen med saker som är viktiga för mig. Men jag inser ju själv att det inte låter lika viktigt i andras öron om jag säger att jag måste blogga, eller att jag har suttit och surfat på företags hemsidor hela dagen. Att jag sorterar saker från källaren vågar jag knappt ens nämna, för det verkar ingen annan än jag tycka vara viktigt alls. Men jag har haft mycket att göra och mycket av det jag har gjort har varit viktigt för mig. Speciellt det som har haft med jobbsökande att göra. Men jag kan förstå om andra inte har tyckt att jag är så viktig. Och i ärlighetens namn så har det ju blivit en del sovmorgnar till klockan 11, och en hel del TV-tittande, sedan jag blev färdig jurist också.

Nu för tiden har jag inte bara viktiga saker att göra, utan jag låter viktig också. Sedan en och en halv vecka tillbaka behöver jag inte försöka komma på det viktigaste jag har gjort en dag, för att kunna ha något att svara på frågan: ”Jaha, varför har inte du haft tid att ligga ute i solen idag när det är så fint väder?”. Nu är det snarare så att jag har för många viktiga saker att berätta om. Jag måste försöka komma på något roligt jag har unnat mig så att jag inte låter alltför viktig.

Idag när jag berättade för några på jobbet att jag skulle åka till Göteborg efter lunch bara sprutade det viktighet ur munnen på mig, när de ställde följdfrågor. Alla antog att jag skulle vara borta resten av veckan, eller i alla fall hela dagen imorgon. Men viktig som jag är, så dyker jag självklart upp på jobbet i Uppsala igen redan imorgon efter lunch. Sedan undrade de vad jag skulle till Göteborg och göra så kort tid. Då var jag tvungen att berätta att jag är viktig och tar ansvar för bostadsrättsföreningen som jag i praktiken inte ens bor i just nu, och är revisor och ska gå på kurs för revisorer. Till sist frågade en om jag skulle vara effektiv på tåget och då fick jag ju lov att avslöja att jag pluggar Företagsekonomi på distans och ska utnyttja tiden på tåget till att plugga, för att jag är så viktig.

Men till skillnad från sådana jobbiga, viktiga personer som alltid är upptagna och inte har tid för sina medmänniskor, är jag en väldigt omtänksam, viktig person. Jag föreslog på jobbet att vi skulle ta lunch klockan 12.00 – 13.00 idag, istället för 11.00 – 12.00 som vi hade tänkt. För om vi tar lunch klockan 12.00 så kan jag jobba ändå fram tills jag måste gå till tåget som åker 12.09 (Jag jobbar jättenära tågstationen.) De tittade frågande på mig och undrade varför jag inte ville ha lunch på min arbetstid. Om jag jobbar halvdag idag till klockan 12.00 så är det väl bättre för mig om lunchen ingår. Det hade jag inte ens funderat på. Jag äter gärna på tåget. Jag tyckte bara att de andra på jobbet skulle utnyttja mig så länge som möjligt på förmiddagen idag, nu när jag inte är där på eftermiddagen. Trots att jag är upptagen har jag alltså tid att tänka på andra.

Dessutom skulle jag aldrig säga nej om någon av mina närmaste bad mig om en tjänst som jag kan utföra på valfri tid. Ber de mig att göra något när jag måste vara på jobbet är det en sak. Då måste jag säga nej. Men är det något jag kan göra valfri tid på dagen spelar det ingen roll hur länge jag jobbar över den dagen, hur många revisorkurser jag har på kvällen eller hur mycket Företagsekonomi jag borde plugga. Jag ser till att hinna med det de ber mig om också ändå. Om de ber mig om något rimligt alltså. Som när mamma ber mig att baka något gott som hon kan bjuda på på jobbet. Eller när Totte ber mig att ringa och prata med honom ett tag, bara för att vi saknar varandra.

Det känns bra att verka viktig, så länge jag kommer ihåg att tänka på andra och inte stressa. Mig själv måste jag tänka på också, men det är hittills inte något problem. Jag mår så otroligt mycket bättre nu när jag är viktig. Det är fantastiskt mycket bättre att missa det enda TV-programmet på hela veckan som man verkligen ville se, för att man har fullt upp med viktiga saker, än att sitta och glo på TV en hel dag, på program man knappt är intresserad av, och undra om det är det livet går ut på, för att det viktigaste man gjorde på hela dagen var att byta till rätt kanal när veckans roligaste program började sändas.

Det har varit så mycket att göra den här veckan, så många intryck att ta in och så många mysiga människor att träffa, att Företagsekonomin nästan har blivit bortglömd. Stackars Företagsekonomi A! Det var inte meningen att ignorera dig nästan hela veckan.

Tack, för att du har hållit mig sällskap på bussen, till och från jobbet, i alla fall! Nu lovar jag att ta bättre hand om dig och umgås med dig längre tid, varje vecka. Alldeles strax ska vi mysa i sängen med en föreläsning. Sedan ska vi gå in i djupa diskussioner på tåget imorgon. Då har vi tid att rejält komma varandra nära.

Förlåt för veckan som varit! Jag ska aldrig försumma dig igen. Du är ju så underbar när jag väl lägger ner tid för dig. Säg till om du någonsin saknar mig igen, så lovar jag att stanna uppe och läsa med dig!

Jag älskar det här jobbet! Båda dagarna jag har jobbat har jag varit helt slut när jag kommit hem. Men det är ändå en skön känsla. Det är inte så att jag har slitit och lidit under hela arbetspasset. Man kan känna sig helt slut efter att ha gått på Liseberg en hel dag också. Då har man haft kul hela dagen. Men det här jobbet är mer som när jag kommer på något stort att fixa hemma, som att sortera allt från källaren, och sedan är slut, för att jag har varit duktig och åstadkommit något.

Det är mycket skönare att känna att man helst skulle vilja jobba över så att man hinner göra klart några saker till innan man går hem, än att som på ICA, titta på klockan 42 gånger den sista timmen och sedan gå hem oavsett om det är mycket eller lite att göra. Smidigt är också att jag kan börja jobba direkt när jag kommer på morgonen, istället för att vänta på att klockan slår åtta, till exempel. På ICA var jag på jobbet en viss tid. Nu är jag på jobbet när jag måste jobba. Det kan innebära längre eller kortare dagar än på ICA, men hela tiden jag är där känner jag mig värdefull, och det är det bästa som finns.