Förut kände jag mig redan ganska viktig på jobbet. Nu har jag fått en arbetsmobiltelefon, så nu känner jag mig ännu viktigare på jobbet. Känns bra, känns bra. Folk vill kunna nå mig hela tiden, var jag än befinner mig.

Hoppas att inte folk ringer mig och ställer viktiga frågor hela tiden, var jag än befinner mig, bara! Det skulle kunna bli lite jobbigt i längden.

Mest nöjd är jag med att jag fortfarande är mest nöjd med min privata mobil. Det är absolut inget fel på min nya jobbmobil, men den är hyfsat ”vanlig”. Silver och svart, små knappar, inga konstigheter. Min privata mobil är rosa, supersnygg och glansig. I och med att jag fortfarande tycker bättre om min privata mobil känner jag att jag fortfarande är jag och inte har blivit ett med mitt jobb. Hur mycket man än försöker kommer man aldrig kunna göra Erica färglös!

Ibland känns det som att de vill att jag ska vara överallt på jobbet. Helst i flera olika städer samtidigt. De vill att jag ska få tusen saker fixade per dag, fast helst utan att vara upptagen. För när de vill snacka med mig någon timme ska jag inte se stressad ut, utan bara på något sätt ha tid att lyssna och ge min åsikt.

Förmodligen är det här en bra sak. Jag kommer aldrig att kunna vara på flera ställen samtidigt, men det faktum att jag saknas någonstans, var jag än befinner mig, tyder ju på att jag gör ett bra jobb där jag är. Fast det skulle vara skönt om jag kunde klona mig ibland.

De här fina rosorna skickade Totte till mig med blombud, för att jag har fått fast anställning. Jag blev superglad! Vad romantisk han är, min Totte. Nu kan jag sitta och titta på dessa fina blommor när jag sitter vid datorn på jobbet!

Samtidigt som jag börjar bli nervös och tror att jag har inbillat mig att jag har fått tillsvidareanställning börjar det sjunka in vad detta betyder. Förmodligen kommer jag till exempel att ha betald semester. Alltså behöver jag inte spara hela året för att ha råd med mat i juli, då jag inte brukar få någon lön om jag har varit ledig i juni eller pluggat hela året och levt på CSN. Det är ju jättebra!

Jag hoppas att jag får ett anställningsavtal hemskickat snart, så att jag verkligen får se att det här är på riktigt. Men fram till dess har jag rosorna som påminner mig, både om att jag har världens underbaraste pojkvän och att jag har ett fast jobb. Mitt liv är toppen!

Mitt block, som jag skriver listor på vad jag ska göra varje dag på jobbet i, börjar bli riktigt välanvänt. Jag råkade känna med handen mot baksidan av ett blad idag och kände en rejäl upphöjning längs ena sidan på det bladet och alla andra blad i följd som jag har använt tidigare i blocket.

Upphöjningen bestod av alla små rutor som jag ritar till vänster om varje sak jag behöver göra, och inte minst av alla kryss jag har satt i rutorna. Det finns mer att göra på jobbet än man skulle kunna tro. Och allt har ett eget kryss i blocket.

Idag var det tårta och skumpa som gällde!

Jag har fått tillsvidareanställning på mitt nya jobb! Det är helt sjukt. Jag är överlycklig!

Det är fortfarande oklart hur mycket jag kommer att få vara i Göteborg, men jag ska i alla fall inte ha fast kontor i Uppsala, som jag har haft de här två månaderna. Jag tror nog att jag kommer att hamna där jag vill till slut, om jag bara är tillräckligt flexibel på vägen.

Nu känns det som att jag med övertygande säkerhet kan säga att jag har jobbat mitt sista pass i kassan. Det känns jättekonstigt, men väldigt skönt! Om jag hade varit tvungen att gå tillbaka till ICA hade det känts som ett enormt steg bakåt i karriären.

Först sa min chef att jag skulle få förlängt till sista december. Sedan ändrade han sig under telefonsamtalets gång till sista januari. Redan då var jag jätteglad. Vi la på och jag ringde upp min syster med min privata mobil, för att berätta den glada nyheten. Realist som jag är sa jag att jag inte kände att jag kunde känna mig lugn så länge jag inte har tillsvidareanställning. Så länge man bara får förlängt är framtiden ändå osäker. Man har bara skjutit fram problemet.

Då ringde plötsligt jobbtelefonen igen och min chef säger att jag får tillsvidareanställning istället. Helt sjukt! Nästan som att han lyssnar av min privata telefon. Han ringer och ger mig tillsvidareanställning precis när jag sitter och pratar med min syster om att jag skulle vilja ha tillsvidareanställning.

På väg hem kände jag att jag var tvungen att vara lite klyschigt dramatisk, så jag köpte med mig en flaska mousserande och en prinsesstårta hem. Ska man någon gång dricka skumpa en måndagskväll så kände jag att nu var tillfället. Och alla i huset var med och firade, mamma, pappa, brorsan, jag och Valdemar. Fast Valdemar fick ingen skumpa, bara tårta. Synd att inte Totte kunde vara med!

Nu är det massor av saker jag måste ta tag i, saker som jag i flera år har sagt att jag ska göra när jag får fast jobb. Först och främst ska jag gå med i A-kassan. Det kan verka bakvänt att jag har väntat med att göra det tills jag får jobb, men det känns ändå säkrast att göra det nu. Sedan ska jag göra upp en budget som bygger på en faktisk jämn månadsinkomst. På lång sikt ska jag skapa barn också, med gott samvete, för nu kan jag ge dem en trygg uppväxt.

Jag har inte riktigt förstått att det är sant än. Men innan jag gör alla saker som jag har sagt att jag ska göra när jag får fast jobb, så ska jag se till att sköta mitt fasta jobb alldeles utmärkt. För om jag missköter jobbet går jag miste om allt annat. Alltså kanske det dröjer ett tag ändå innan allt blir gjort. Men vad gör det, när man har ett fast jobb som man supertrivs med!?!

Nu har jag tagit tag i saken och ringt mitt jobb på ICA i Göteborg. Jag sa som det var, att jag kanske får förlängt där jag jobbar nu, men att jag inte vet helt säkert. De gick med på att låta mig vara tjänstledig i november också. Men om jag inte får förlängt så kan jag plocka extratider på ICA och jobba hos dem i november i alla fall.

Det känns jätteskönt att ha det här ur världen. Nu är jag fri att tacka ja till vad jag vill i november. Och jag känner mig schysst mot ICA som hörde av mig i god tid, och inte väntade tills jag vet säkert om jag får förlängt. November är med andra ord räddat, oavsett hur det blir.

Det finns antydningar till att de vill ha mig kvar på mitt nya jobb även i november. Förhoppningsvis på kontoret i Göteborg. Det här är jättegoda nyheter, men jag kan inte låta bli att känna mig kluven. Ingen har sagt till mig rakt ut att jag ska få förlängt och det känns lite oproffsigt av mig att fråga, i alla fall såhär långt i förväg. Men samtidigt börjar det bli dags att prata med ICA om jag inte tänker komma tillbaka till dem i november.

Jag blev illamående idag när jag insåg att jag måste höra av mig till ICA. Det är så svårt att veta vad man ska säga när ingenting är riktigt bestämt. På något sätt måste jag lista ut hur jag ska göra med det där. Men det är så lätt att bara glömma bort. Mitt liv är ju i Uppsala och på mitt nya jobb nu. Jag går inte omkring och tänker på ICA varje dag.

När det började antydas att jag behövs på mitt nya jobb även i november blev jag först bara glad. Försiktigt glad, i och med att inget är bestämt, men bara glad. Idag när jag kom på att jag måste ta tag i saker och ting och lösa det faktum att jag redan har jobb på ICA i november blev jag helt matt. Jag orkar inte tänka på det nu. Det får bli ett senare problem. Men jag får inte skjuta upp det så länge att det är för sent att komma ur jobbet på ICA när och om jag blir erbjuden förlängt på mitt nuvarande jobb.

”Vill du använda min dator eller ska jag koppla ur den ur projektorn så att du kan använda din dator?” frågade min chef mig igår, när mötet i Umeå precis skulle börja. ”Do I want to do what?” tänkte jag och blev lite orolig för en sekund, i och med att jag trodde att jag skulle vara en deltagare på det här mötet, precis som alla andra. Jag visste inte att det var jag som skulle hålla i mötet.

Men det gäller att vara proffsig och hålla humöret uppe, så jag sa att jag kunde använda chefens dator, och tänkte frenetiskt på vad jag skulle kunna inleda mötet med, medan jag rotade efter USB-minnet i handväskan. I och med att jag inte visste vad som förväntades av mig och jag är asdålig på att prata oförberett satte jag igång en Power Point som jag tidigare hade fått i uppgift av chefen att göra till ett annat ändamål.

Ingen verkade tycka att det var konstigt. Bildspelet hade ganska mycket med det mötet handlade om att göra, även om det var skrivet från ett annat perspektiv. Framförallt tror jag att alla uppfattade det som att jag gjorde rätt för att jag bara satte igång helt självsäkert, som att jag hade vetat om att det var det här jag skulle göra i flera dagar. Jag lyckades strunta i att vara nervös. Det var ju faktiskt ingen som hade bett mig att göra något speciellt, så jag kan ju inte göra fel om jag bara gör någonting. Det kändes jättebra!

När jag väl hade kommit igång och prata så blev jag mer och mer säker. Sedan hade folk frågor och det kom igång en del diskussioner som gjorde att alla fick vara delaktiga. Därefter flöt mötet på bra. Med mig och en kille från ett annat företag som huvudpersoner. Det var honom jag trodde att jag var där för att lyssna på. Men även när han stod där framme var det ganska mycket jag som fick hjälpa till, ställa rätt frågor och till och med på hans begäran visa de andra hur vissa saker gick till.

Till och med när vi fikade var jag duktig och trevlig. Annars brukar jag vara sämst på att småprata med folk jag knappt känner. Nu verkade personerna redan ha fått förtroende för mig genom mitt självsäkra sätt att visa min Power Point, så nu spelade det inte någon roll vad sa för konstiga saker i fikarummet. Det framstod bara som att jag hade personlighet.

Så här i efterhand förstår jag inte hur de skulle kunna ha utfört det här mötet utan mig. Det var nämligen inte tänkt att jag skulle ha följt med från början. Men jag gled ju i princip in och räddade dagen. Jag försöker inte alls skryta på något sätt. Jag säger bara som det är. När man är så bra som jag var igår får man berätta för andra hur bra man är och njuta av sin egen proffsighet.

För först gången sedan jag jobbade som cirkustränare känner jag att jag vet vad jag gör, kan min sak, har jättebra egna idéer, frihet att utföra saker på eget bevåg, ansvar för det jag gör och är mer insatt än min chef på just det område jag har hand om. Det är inte dåligt det. Om jag inte får förlängd anställning efter sista oktober känner jag helt ärligt att det är företaget som drar det kortaste strået. Ifall chefen skulle kalla in mig på löneförhandling nu skulle jag kunna titta honom i ögonen och berätta varför jag tycker att jag ska ha högre lön. Det är annat än de juristjobbsintervjuer där jag har suttit och utstrålat ”anställ inte mig för jag vet inte vad jag håller på med”.

Ta inte ner mig på jorden! Jag vill vara kvar i mitt lyckorus. Tyvärr är det ju inte viktiga möten i Umeå varje dag på jobbet, så jag får försöka att inte känns mig besviken nu när jag bara ska göra mina vanliga uppgifter igen. Men varför skulle jag känna mig besviken? Jag är ju sjukt bra på mina vanliga arbetsuppgifter också. Ända skillnaden är att jag vet att jag tror på mig själv nu och inte skulle bli nervös och känna mig rädd om jag fick mer ansvar på jobbet. Jag skulle känna mig bra och glad, precis som jag gör nu.