Efter att ha försökt hitta en cocktailklänning i två timmar gav jag upp och bestämde mig för att jag var värd en glass innan jag åkte hem. Jag gick till McDonald’s och tittade på en skylt med olika glassar. När jag hade bestämt mig ställde jag mig i den närmaste kön genom att ta ett steg åt vänster. Jag hade lika gärna kunnat välja en annan kö, för ingen av köerna var längre än ett sällskap, men jag valde den närmaste kön.

Sällskapet framför mig bestod av två kvinnor och några barn. De skulle ha mat, så det tog ett tag för dem att beställa. När jag hade väntat ett bra tag tittade tjejen i kassan upp och sa: ”Jag stänger den här kassan sen.”. Jag kände mig osäker på om hon menade att jag skulle byta kö eller inte. När är ”sen”? Jag hade ju trots allt stått där i flera minuter redan. Bakom mig bytte några personer, som nyss ställt sig i kön, till en annan kö. De andra köerna hade redan blivit längre sedan jag ställde mig i kö och nu när de bakom mig fyllde på dessa köer blev de ännu längre.

Tjejen i kassan väntade i någon minut till innan hon återigen sa att hon skulle stänga kassan. Den här gången tittade hon rakt på mig och jag var den enda som stod kvar i kön. Men nu var alla andra köer jättelånga, så jag sa ifrån: ”Men jag hade redan stått här jättelänge innan du sa att du skulle stänga.”. Hon svarade: ”Fast jag slutar nu.”. Inte mitt problem, tänkte jag och sa: ”Om du hade sagt till direkt hade jag kunnat byta kö, men nu är de andra köerna så långa.”. Inget svar.

Jag stod kvar ett tag till, medan hon gjorde i ordning maten till sällskapet framför mig, utan att någon sa någonting. Sedan gick jag därifrån. Inte till en annan kassa, utan helt därifrån. Jag orkar inte ägna tid åt personer som inte har någon servicekänsla överhuvudtaget. Hoppas att hon mår dåligt av att det företag hon jobbar på förlorade en kund på grund av att hon betedde sig illa!

Så jag gick till Hemköp och köpte en Magnum mandel istället. Det är inte samma sak, men mjukglass med kolasås får bli en annan dag. Inte nödvändigtvis från McDonald’s, men om jag köper den på McDonald’s så tänker jag i alla fall inte köpa den på just det McDonald’s där hon jobbar.

Förmodligen hade jag inte blivit lika upprörd om jag inte själv hade jobbat i kassa. Jag vet precis hur man måste göra när man stänger kassan för att hålla det på en acceptabel servicenivå, och hon hade misslyckats med marginal. Efter att ha hållit tålamodet uppe så många gånger själv, när jag har stängt kassan, tyckte jag att jag var värd en lika bra stängning när det var jag själv som var kund.

Det viktigaste när man stänger kassan är att ingen kund som har stått i kö i mer än tre sekunder ska bli nekad service. För att kunna hålla denna servicenivå gäller det att hela tiden hålla ett öga på slutet av kön. Så fort det kommer någon och ställer sig avfyrar man ett leende i den riktningen och säger: ”Det är tyvärr stängt här!”. Fördelen med att säga att det är stängt istället för att säga att man ska stänga är att kunden förstår att det inte finns något hopp. Kassan är redan stängd. Enda anledningen att det fortfarande står kunder i kön är att de kom dit innan kassan stängde. Men nu är det för sent. Att lägga till ett ”tyvärr” i frasen är en bra idé i och med att det låter trevligare. Kunden förstår också att man vet att man har gett dem ett tråkigt besked och tycker lite synd om dem.

För att kunden som står sist i kön inte ska bli förvirrad när man ropar till folk som kommer bakom den att kassan är stängd, kan det vara en bra idé att berätta för den kunden att den är den sista man kommer att hjälpa. På det sättet kan kunden känna sig trygg med att den inte står i kön förgäves. Det är också vanligt att man på det sättet får hjälp av den kunden med att berätta för nya kunder som kommer och ställer sig i kön att kassan är stängd. Då är det större chans att alla blir upplysta inom tre sekunder även om man själv inte tittar upp var tredje sekund.

Samtidigt som man berättar för kunden som står sist i kön att kassan stänger efter den kunden bör man dessutom släcka eventuella lysande skyltar som visar att kassan är öppen och ställa fram eventuella flyttbara skyltar där det står att kassan är stängd. Har man tur kan kunden som står sist i kön tänka sig att hålla i en skylt där det står att kassan är stängd, så att den syns ordentligt. Har man inga skyltar alls att tillgå är det ännu viktigare att man upplyser alla nya kunder inom tre sekunder, för då kan de ju inte på något sätt själva lista ut att kassan är stängd.

Skulle det vara så att man råkar titta ner för länge eller till och med är tvungen att gå ifrån kassan ett tag när man hjälper den kunden man har framför sig, så får man ta på sig det själv och helt enkelt serva den nya kunden som har ställt sig i kön också. Om det har gått mer än tre sekunder så ska kunden aldrig behöva få höra att den måste byta kö.

Det är aldrig kundens fel att man själv ska sluta jobba för dagen. Plan A är att se till att stänga i god tid innan man slutar så att man hinner hjälpa alla kunder som står i kön innan man går. Plan B är att jobba över några få minuter om det råkar stå en stackare kvar i kön när klockan slår ”dags att sluta”. Så farligt är det inte. Plan C, när man inser att det är så många kunder att man inte alls skulle klara av att stänga kassan för att den som står längst bak är så långt bort att den inte ens hör om man ropar att man ska stänga kassan, är att se till att någon annan tar över kassan när man slutar. Att man slutar jobba är inte, och ska aldrig behöva vara, kundens problem.

Om man kan så lite om service som tjejen på McDonald’s är det inte konstigt om företaget tappar kunder snabbt. Jag säger inte att man måste veta allt jag har skrivit om hur jag stänger min kassa för att vara serviceinriktad, men man borde kunna de viktigaste punkterna. Detaljerna har jag arbetat ut under flera år i kassan, så det kanske man inte har lärt sig om man inte har jobbat så länge. Men hur ny man än är så borde man förstå att man inte kan stänga en kassa mitt i en (sedan flera minuter tillbaka existerande) kö bara för att man slutar jobba för dagen. Speciellt inte om kön klagar. Då får man ju ge sig. Det är alltid kunden som har rätt.

Varför skulle det här försöket att skaffa jobb gå annorlunda än något av alla andra försök? Jag pratade med chefen idag, angående att jobba som kassaledare. Han sa att det var bra att jag berättade att jag är intresserad, men att han inte kan säga mer än så just nu. Jag hade hoppats på klarare besked, men jag förstår att han inte kan säga mer. Så nu händer … ingenting. Och jag vet inte när jag ska ge upp och sluta hoppas på att det ska hända något mer i det här ärendet. Som vanligt.

Hunger och nervositet ledde till att jag var illamående idag, precis efter jobbet, när jag hade bestämt mig för att diskutera mina möjligheter till utveckling inom ICA med kassaledaren. Jag var nära att ändra mig och bara cykla hem. (Ja, jag cyklade till jobbet idag.) Men till slut tog jag mod till mig och tog upp frågan. Och det är jag glad för, för så hemskt var det inte. Vi kom absolut inte fram till någonting bestämt, men hon var väldigt positiv till att jag ska försöka ta mig uppåt på ICA. Så imorgon ska jag prata med chefen … om jag vågar.

Av vilken anledning jag plötsligt har fått för mig att jag vill ta mig uppåt inom ICA vet jag inte. Hittills har ju min inställning varit att jag lika gärna kan jobba i kassan tills jag får ett juristjobb eller åtminstone ett kontortidsjobb. Men nu har jag väl insett att jag kanske inte får något annat jobb på flera år till. Och då vill jag hellre klättra inom ICA än att inte göra det. Dessutom har jag kommit på att jobbet som kassaledare innehåller många av de saker jag söker efter i ett jobb, såsom ansvar, planering, utlärning och visst arbete vid dator. Det jobbiga är att det fortfarande är oregelbundna tider och den fula ICA-tröjan som gäller.

Vi får se vad chefen säger imorgon, om jag ens stöter på honom, och om jag ens vågar säga något. Men vad är det värsta som kan hända? Förmodligen att jag fortsätter att jobba i kassan, och det har jag redan gjort i många år nu. Kanske skulle jag kunna känna mig stolt över mig själv, nöjd med mitt arbete och känna en känsla av trygghet om jag får jobba som kassaledare. Kanske att jag inte behöver fortsätta söka andra jobb då, på ett tag. Kanske att jag till och med kan tänka mig att vara mammaledig och ändå känna att det känns meningsfullt att komma tillbaka till jobbet efteråt. Sedan kan jag ju alltid söka andra jobb i framtiden, när jag känner att jag vill gå vidare. Bara framtiden kan utvisa det.

Kunder har inte alltid med sig allt de har tänkt handla när de börjar lägga upp varor på bandet i kassan. Ibland har de glömt något, oftast ”det viktigaste”. Då frågar de mig som jobbar i kassan om de kan hämta en vara till. Jag svarar nästan alltid ”ja”, men det är ändå inte säkert att jag tycker att det är en bra idé.

Om kunden kommer på att den har glömt en vara när den bara har hunnit packa upp två saker på bandet, och det inte är någon kö, tycker jag att det är schysstare mot övriga kunder i affären att ta tillbaka sina två grejer och handla vidare. Sedan kan kunden komma tillbaka till vilken kassa som helst när den är säker på att den har handlat klart. På det viset kan andra kunder använda min kassa medan kunden hämtar sin sista vara. Men en del kunder fortsätter att packa upp hela korgen på bandet efter att de har frågat om de kan hämta en vara till. Sedan går de och hämtar den medan jag stämplar in varorna. Det tar dock oftast längre tid för dem att hämta varan än det tar för mig att stämpla in varorna. Så då sitter jag bara där och väntar på den sista varan och ser helt ledig ut när det kommer andra kunder och hittar min kassa och börjar lasta upp sina grejer. Dessa kunder blir lite besvikna på att jag inte kan börja med deras varor direkt, när jag ändå bara sitter där och glor.

Ifall kunden har packat upp många varor är det bästa att packa upp resten också. Inte att avbryta uppackningen mitt i och springa iväg och hämta fler varor så att jag inte har någonting att göra medan de är borta. Är det så att det inte är någon kö tycker jag dessutom att det inte borde vara något större problem för kunden att betala sina varor först och sedan gå in och hämta sin sista vara, så att jag kan ta kunder emellan, om det dyker upp någon. När kunden sedan har hämtat sin vara är det troligen fortfarande inte någon lång kö, så det värsta som händer är att den får vänta medan jag gör klart en kund som hittat till min kassa. Precis som den kunden hade fått vänta medan jag gjorde klart kunden som hämtade varan om den inte hade betalat sina varor först. Och vem borde få vänta? Den som är glömsk eller den som gör ett vanligt köp?

Sedan får jag känslan av att en del kunder blir helt förvirrade av att behöva betala den varan de hämtar för sig. Som att det skulle vara något konstigt, misslyckat eller svårt med att dra sitt kort två gånger och att få två kvitton. Det känns som att en del har hjärnan helt inställd på att de bara skulle göra ett inköp idag, så om de får med allt på samma kvitto genom att gå in i affären igen och hämta sista grejen innan de betalar så går det bra. Men om de får med sig allt genom att gå in i affären igen och hämtar sista grejen efter att de har betalat så går det inte alls, för då blir det ju två inköp och de hade bara planerat att göra ett. Totalt sett är det lika många, och dessutom samma, varor man får med sig hem. Man betalar exakt lika mycket pengar och det tar i princip lika lång eller kort tid. Man får fortfarande kvitto på allt man har köpt, men det råkar vara uppdelat på två kvitton istället för att allt är samlat på ett. Annars är det ingen skillnad. Det är desto större skillnad för mig i kassan och de eventuella andra kunder som kommer till kassan. För oss är det mycket mer tidseffektivt om kunden som har glömt en vara gör två inköp.

Om det är kö kan jag förstå om kunden vill få med allt på samma köp när det väl är kundens tur. Man vill ju inte behöva stå i den långa kön igen för att lägga till en enda liten vara. Det bästa är i så fall att packa upp så många varor på bandet att jag har att göra en bra stund och sedan skynda sig iväg och hämta varan. I så fall är det inga problem, vare sig för mig eller för kunderna i kön. Har man däremot nästan inga varor kvar för mig att stämpla in medan man är borta så är det dumt att fråga mig om det är okej att hämta en vara till. Jag ska sitta i kassan hela dagen ändå. För mig spelar det ingen roll. Det är värre för de som står efter i kön. Då är det bättre att fråga dem om det är okej att hämta en vara till. Eller, vilket skulle vara bättre för dem, fråga dem om det är okej att gå före i kön när de kommer tillbaka med en vara, efter att ha betalat sina första varor. Då kunde jag i alla fall ta en kund emellan, vilket gör att kön, för alla, blir en kund kortare, även om kunden med varan går före. Annars skulle ju alla ha behövt vänta på den kunden ändå.

En del kunder blir väldigt stressade när de har frågat om de får hämta en vara till. De känner att de måste skynda sig jättemycket och hinner knappt kolla om de fick med sig rätt sort av varan innan de skyndar tillbaka till kassan. Mitt tips är att för sin egen skull betala sina första varor först, för då behöver man inte skynda sig sedan. Det spelar ingen roll om man tar en evighet på sig om man har betalat först, för då sitter jag ändå inte och väntar. När man till slut kommer med sin sista vara blir det bara, för mig, som att vilken kund som helst kommer och köper en vara. Om man vill kan man till och med gå ut till bilen med sina första varor innan man går in igen och i lugn och ro hämtar den vara man också vill köpa.

När klockan är efter 22.00 och vi har stängt är det inte egentligen okej att hämta fler varor, oavsett om man har gått till kassan eller inte. När man hör i högtalarna att affären har stängt för dagen ska man gå mot kassan och på sin höjd plocka på sig saker man råkar gå förbi. Om man står i kassan och packar upp varor och kommer på att man har glömt en vara ska man egentligen skylla sig själv att man handlar så sent att affären hinner stänga innan man har plockat på sig allt man ska ha. Men om man trots det frågar mig om man kan hämta en vara till så svarar jag ja. För jag får timlön med ob-tillägg för varje minut jag jobbar senare än klockan 22.00 Och min spårvagn går inte förrän 22.27, så bara jag hinner med den så är det bättre för mig att sitta och få betalt för den tiden än att sitta på hållplatsen och vänta, utan att få betalt. Dessutom kan jag inte låta bli att vilja göra människor glada. Om det gör en kund glad att få gå in och hämta en vara till efter klockan 22.00 så kan jag inte säga nej till det. Men det förundrar mig ändå hur det kommer sig att de inte inser att det inte egentligen är okej.

Så kan man hämta en vara till? Det är klart att man kan. Vi i affären vill ju sälja så mycket som möjligt. Men kan man tänka på vad som blir bäst för alla kunder när man har glömt något? Ja, det kan man och det borde man göra. Så istället för att fråga mig i kassan om man kan hämta en till vara så kan man berätta för mig i kassan att man har glömt en vara och fråga mig hur vi ska göra för att det ska bli bäst för alla inblandade. Det är trots allt jag som har erfarenhet av det här, så jag kan säkert föreslå något bra. Det är många kunder som gör så, frågar mig vad som blir bäst. De erkänner att det är de som har skapat ett litet problem genom att glömma en sak och sedan ber de mig om hjälp med att lösa problemet. Sådana kunder är bäst för alla, för mig, för sig själva och för alla andra kunder. Tänk på att det kan vara du som är en av de andra kunderna nästa gång!

Idag sålde jag en färsk ingefära som var formad som Musse Pigg. Den såg rolig ut. Jag undrar om kunden som köpte den också hade upptäckt likheten.

Nu ska jag inte jobba förrän på måndag om en och en halv vecka. Det ska bli skönt med lite semester, även om jag faktiskt bara har tagit ledigt en dag. Det passade bra att inte ta några extra tider nu när Totte är ledig.

Så nu har jag sommarlov! Det ska jag framförallt fira genom att inte söka jobb, njuta av solen och sluta göra saker jag inte känner för. Jag ska inte ens äta glass om jag inte känner för det. Härligt!

Plötsligt slår det mig att jag hade världens tillfälle att använda mitt visitkort för två veckor sedan, när ordföranden kom och knackade på. Han berättade att jag var revisor och så ville han ha min mailadress. Oförberedd som jag var gick jag och hämtade en post-it-lapp och skrev ner min mailadress på. Jag borde ju förstås ha gett honom mitt visitkort istället. Det är helt sjukt att jag inte kommer på det förrän nu. Vad är det för vits med att ha visitkort när man inte använder dem när folk ber om att få ens mailadress. Det var ett guldtillfälle. Vilken visitkortstabbe!

Underbart skulle det vara om jag lyckades få ett jobb där jag säger hej och hejdå till samma personer. På ICA är det inte alls så. För länge sedan, när jag jobbade på Posten, var det lite så. När jag skrev mitt examensarbete på en advokatbyrå var det absolut så, och det tyckte jag var trevligt. Jag inbillar mig att man säger hej och hejdå till samma personer på de flest jobb där man jobbar kontorstider. Ett sådant jobb vill jag ha.

När jag kommer till ICA för att börja mitt arbetspass säger jag först hej till de personer som råkar befinna sig i omklädningsrummet just när jag kommer. Dessa personer kanske precis har slutat jobba, bara är på rast, eller ska börja jobba de också, men det betyder inte att vi kommer att sluta samtidigt. Sedan säger jag hej till den som är kassaledare och delar ut en kassa till mig. Därefter säger jag hej till de som sitter i kassorna bredvid mig, om de inte är upptagna med kunder. Under arbetspasset kan det hända att jag säger hej till någon fler.

Hejdå säger jag till de som går hem före mig om jag märker att de går hem. Där krävs det att de säger hejdå till mig först, för annars kan jag tro att de bara ska på rast. Ibland händer det att en kassörska som sitter i en kassa bredvid mig, och som jag har sagt hej till när jag kom, säger hejdå till mig när hon går. Men det är verkligen inte alltid så. När jag till sist ska gå hem säger jag hejdå till de som sitter i kassorna bredvid mig, om de inte är upptagna med kunder. Vid det här laget är det väldigt sällan samma personer som sitter i dessa kassor som satt där när jag kom. Sedan säger jag hejdå till den kassaledare jag lämnar in kassan till, vilket inte alls behöver vara samma som jag fick ut kassan av, för den kassaledaren kan redan ha gått hem. När jag sedan har bytt om säger jag hejdå till de som råkar befinna sig i omklädningsrummet just då. Det kan vara personer som börjar, personer som är på rast, eller personer som också slutar jobba. Men bara för att de också slutar jobba betyder det inte att vi började samtidigt eller att jag har sagt hej till dem.

På advokatbyrån där jag skrev mitt examensarbete kom jag oftast in sist av alla på morgonen. Jag hade ju förmånen att kunna bestämma mina egna tider, så länge jag blev klar innan deadline. När jag kom stack jag in huvudet på kontoren jag gick förbi och sa hej, innan jag gick in till mitt rum och satte mig. Om det var någon jag fortfarande inte hade sagt hej till så sa jag hej till den personen på det gemensamma morgonfikat klockan tio. Sedan hade jag samma personer runt mig hela dagen, åt lunch med samma personer och eftermiddagsfikade med samma personer.

Advokaterna brukade sticka in huvudet och säga hejdå till mig om de gick hem före mig. Annars stack jag in huvudet och sa hejdå till var och en av dem när jag gick förbi deras kontor på väg ut. Svårare än så var det inte. Då hade jag sagt hejdå till samma personer som jag sa hej till på morgonen. Man får en så trevlig kontinuerlig känsla av dagen.

Ibland när jag stöter på en kollega på ICA så vet jag inte om jag ska säga hej eller hejdå. Jag kommer inte ihåg om jag har sett henne tidigare idag eller inte. Och jag kommer inte ihåg om det var igår eller idag hon berättade för mig att hon slutar jobba klockan fyra, eller var det börjar klockan fyra? Så många människor och så lite koll.

Det känns på ett sätt som att ingen skulle märka något om jag inte sa hejdå till någon alls när jag gick hem från ICA. Alla antar att jag inte är på väg hem utan bara ska på rast, eller tror att jag har sagt hejdå till andra personer. Det känns lite som att man inte räknas. På ICA säger man bara hejdå för att det känns trevligt att få höra det tillbaka av de som råkar stå närmast. På advokatbyrån sa man hejdå för att meddela att man gick hem, så att inte alla skulle undra vart man tog vägen. När man får säga hej och hejdå till samma människor känns det mer som att man räknas.