Det är inte lätt att åka till jobbet efter att ha gråtit halva natten och gråtit hela dagen. Man känner sig inte så pigg, trevlig och serviceinriktad då. Tårarna hann precis ta slut innan jag satte mig på spårvagnen. Ett par droppar smög sig i och för sig ut medan jag satt på den också, men sedan var det slut.

Det finns inte mycket man kan göra en sådan här dag. Jag försöker vara tom, försöker att inte känna någonting. Det är det enda sättet att inte börja gråta igen. När någon försöker trösta blir det bara värre. Då pratar det om hemskheterna, även om de säger åt mig att tänka positivt, och då går det inte att glömma dem. Mamma, pappa, min älskade underbara stöttande Totte och till och med Valdis har försökt trösta. Men det går bara att sluta gråta om jag lyckas vara tom.

Efter en halvtimme på jobbet insåg jag att jag hade lyckats vara tom. Jag hade inte gjort något annat eller tänkt på något annat än arbetsuppgifterna. Efter en timme kom jag på att jag satt där och log åt kunderna och hade glömt bort att jag var ledsen. Mina grumliga linser påminde mig. De måste tvättas när man har gråtit så mycket som jag har gjort idag.

Till slut började jag snacka och skoja med mina kollegor och riktigt trivas på jobbet. Jag lyckades till och med tänka på skiten och tänka positivt. Det är nog oftast så att när jag är ledsen och jobbar så blir det bättre. Men när jag är sjuk och jobbar så blir det sämre. Det svåra är att veta när jag är ledsen och när jag är sjuk. Symptomen är väldigt lika. Ligger kvar i sängen långt efter att jag har vaknat, in på eftermiddagen. Känner inte för att göra något på hela dagen, varken något viktigt eller något roligt. Känner enorm motvilja mot att åka till jobbet sista timmen innan jag måste åka och gärna gråter lite. Den avgörande skillnaden är nog att jag oftast har ont i halsen också när jag är sjuk. Det kan jag ha annars också ibland, men inte så mycket. Idag var det dock ganska tydligt att jag var ledsen så mycket som jag grät.

Det är svårt att komma iväg till jobbet efter att ha gråtit halva natten och hela dagen. Man måste försöka vara tom. Men när man väl lyckas komma igång och jobba så är det nog det bästa botemedlet som finns, oavsett varför man är ledsen.

Nu är jag nyss hemkommen från jobbet. Jag har jobbat från kl 12.00 till kl 22.12 idag. Det känns skönt att ha påbörjat min nya linje att jobba mer. Men det kanske var lite väl överdrivet att jobba tio timmar. Det var nog första veckan på länge som jag fick ihop mer än tio timmar på alla vardagar sammanlagt. Och nu fick jag ihop det på en dag.

Det är lite speciellt att jobba 12 till 22. De kollegor som finns på jobbet när man kommer har bara jobbat några timmar och ska jobba ett bra tag till. Men sedan, när de går hem då kommer det nya kollegor som slutar jobba samtidigt som mig, eller någon timme tidigare. Så då blir det som att man tänker att man jobbar som de. Fast egentligen har man redan jobbat halva sitt arbetspass.

När jag jobbar så här länge förväntar jag mig aldrig att jag ska hinna göra något före eller efter jobbet, så jag är oftast mindre stressad än när jag jobbar ett kort pass. Det är skönt på något sätt att komma till jobbet och känna att "nu är det här jag ska vara ända tills jag ska gå och lägga mig".

Så min nya linje att jobba mer på vardagar är kickstartad så det heter duga idag och min nya linje att vara mer ledig på helger tar vid direkt. Känns bra, känns bra!

Mina föräldrar kommer och hälsar på från Uppsala till helgen. Det blir första helgen i år som jag är ledig. Första lördagen jag är ledig på tio veckor. Första söndagen jag är ledig på tio veckor. Jag jobbade till och med alla extra röda dagar i januari, så jag har verkligen bara varit ledig på vanliga vardagar hittills i år.

Det kommer att kännas konstigt att vara ledig på en helg. Men det kommer nog inte kännas som att jag är ledig på en helg heller, fast jag är det. Mina föräldrar är ju här, så vi hade hittat på massa roliga saker att göra tillsammans oavsett om det var helg eller inte. Inte förrän jag är ledig en helgdag när jag är hemma och slappar med Totte och inte har något speciellt att göra kommer det att kännas som att jag är ledig en helg.

Jag får skylla mig själv som har jobbat så mycket helger. Jag har ju gjort det för att jag har velat vara ledig på vardagarna för att kunna söka jobb. Men det är inte förrän nu när jag ska vara ledig som jag inser att jag verkligen har jobbat nio helger i rad, både lördag och söndag. Det är ju helt sjukt egentligen. Bra att jag har tagit lite blandade tider nu i mars. Jag är värd några lediga helgdagar.

Det finns så många mysiga barn som följer och med sina föräldrar och handlar. När man sitter där i kassan och registrerar varor dyker de upp med jämna mellanrum. De som inte kan prata än är roligast. Eller de som är lite blyga. De spexar när man ler åt dem. Börjar sträcka ut armarna och flaxa, eller gömmer sig i vagnen och sedan tittar fram igen för att se om jag fortfarande tittar på dem.

En del gråter när de kommer till kassan, men så fort de ser att man ler åt dem så slutar de gråta. De glömmer bort varför de är ledsna och undrar vad det är för konstig tant som sitter och ler åt dem istället. Jag blir så glad när söta små barn kommer till min kassa. De livar upp min dag.

Ibland känns det som att jag är för effektiv på jobbet. Kunderna kommenterar ofta "Du är för snabb, jag hinner inte med." när jag sitter i kassan. Nu förstår inte jag varför de på något sätt ska "hinna med" bara för att jag jobbar snabbt. Jag jobbar i den takt som känns bra för mig. Så länge det kommer varor på bandet så blippar jag in dem och skickar de vidare så snabbt som jag vill. Jag har inget emot om kunden inte lassar upp varor på bandet lika snabbt som jag registrerar dem. Eller rättare sagt, om de lassar upp varor långsammare, så kommer varorna att komma med större mellanrum till mig och då har jag inget annat val än att registrera färre varor per minut. Varje vara kommer dock fortfarande gå lika snabbt för mig att registrera. Det är ju bara att hålla streckkoden åt rätt håll så, blipp, registreras den. Jag kan inte jobba långsammare så länge kunden lägger upp varorna fort. Mitt tips till kunder som känner att de inte "hinner med": Lägg upp varorna långsammare; det är ni som bestämmer takten!

Men ibland kan det bli tråkigt. Om varorna ligger väldigt glest på bandet, så att det är 5% registrering av varor och 95% väntan på att nästa vara ska komma inom räckhåll, så önskar jag att jag inte var så himla effektiv. Det skulle bli lite mindre tråkigt om jag kunde hålla kvar vid varje vara längre, så att det kanske blev 50 - 50. Men det går inte. Jag kan inte låta bli att se var streckkoden sitter redan när varan är på väg mot mig. Jag kan inte låta bli att tänka ut var jag ska sätta handen och hur jag ska tippa varan för att utan att behöva lyfta den få streckkoden åt rätt håll. Sedan kan jag inte låta bli att göra det med fart när varan väl kommer inom räckhåll, för det är oftast svårare och tyngre att hantera varan i snigelfart. Sedan kan jag inte låta bli att se exakt var på bandet jag ska lägga varan för att den inte ska krossas eller fastna på vägen ner till den nerpackande kunden.

I självscanningen går det ofta i vågor. Antingen är det hur mycket kunder som helst, eller så är det nästan ingen alls. När det är mycket kunder så är det bra att vara effektiv. Förutom att en del kunder tar illa upp när man säger "Jag kan hjälpa nästan kund här." medan de fortfarande håller på att lägga ner sitt kvitto i plånboken och inte känner att de var riktigt färdiga med att berätta för mig om deras systerdotters bästa kompis födelsedagsfest som var anledningen till inköpet av en Bratz-docka av just den här typen, för hon har redan en av den andra sorten. Jag gör mitt bästa för att inte avbryta mitt i en mening, men jag kan inte låta bli att vilja avsluta samtalet så fort som möjligt när kön bara växer och växer. Egentligen skulle jag kunna fortsätta prata med kund 1 medan jag hjälper kund 2 med betalningen. Men trots jag skulle kunna vara så effektiv undviker jag även detta då både kund 1 och kund 2 förmodligen skulle känna sig försummade när de inte får min odelade uppmärksamhet.

När det är ont om kunder i självscanningen är jag alldeles för effektiv. Så fort det sätts en scanner i scannerväggen så är jag där och tar bort den. Så fort det ligger ett kvitto på golvet så tar jag upp och slänger det i papperskorgen. Så fort någon har lagt ett pantkvitto på fel ställe i kassalådan så är jag där och sorterar den. Det hela resulterar i att det inte finns någonting att göra sedan. Allt är alltid redan fixat. Jag övertalar mig själv att åtminstone gå långsamt när jag ser ett kvitto på golvet, men nej, jag blir så glad att det finns något att göra att jag skuttar fram till det i rasande fart. Och så är det slängt i papperskorgen inom bara några sekunder.

Om jag ändå var lite mindre effektiv på jobbet ibland. Då skulle det inte vara så fruktansvärt lite att göra.

I flera månader har jag misstänkt att jag är en av de få på jobbet som faktiskt utövar proceduren "återlämna kuponger" i självscanningen. Jag har lite smått undrat om det är så att alla andra hinner göra det utan att jag ser det eller om det är så att de bara struntar i den arbetsuppgiften.

Det händer inte varje dag att situationen uppstår, men de gånger självutcheckningen går snett och man måste lämna tillbaka kuponger till kunden så att de kan börja om, så ska man logga in i datorn och "återlämnar kuponger" också. Det är inte svårt eller jobbigt egentligen, men det tar lite extra tid. Och kunden är ofta redan lite stressad då eftersom deras första försök att betala inte fungerade. Därför skulle det vara skönt om man slapp det momentet.

Till slut frågade jag en kassaledare hur viktigt det var att "återlämna kuponger". Jag tänkte att jag också kunde sluta göra det om det inte var så viktigt. Ingen annan gör det ju liksom. Hur viktigt kan det vara? Men svaret jag fick var att det är jätteviktigt att "återlämna kuponger" för annars stämmer inte kassorna.

Precis innan hade jag frågat en annan kassörska varför hon inte brukade "återlämna kuponger" och då visade det sig att hon inte ens visste vad "återlämna kuponger" var. Så jag nämnde för kassaledaren att inte alla kassörskor vet hur man gör när man "återlämnar kuponger". "Jag vet" sa hon.

Då undersökte jag hur många av de som jobbade just då som visste hur man gjorde. Det var jag och en till. Ingen av de andra hade någonsin ens hört talas om "återlämna kuponger". För oss kassörskor får ju den proceduren ingen verkan. Vi kan lösa problemet för kunden utan att "återlämna kuponger". Och vi räknar inte kassorna själva, så vi märker ingen skillnad.

Jag kan förstå att kassörskorna inte har känt något behov av att utbilda sig på det här området, speciellt med tanke på att det inte ens visste om att området "återlämna kuponger" fanns. Det jag inte kan förstå är hur kassaledarna (inte bara den jag pratade med utan hela kassaledningen) inte har känt något behov av att utbilda kassörskorna. De måste uppenbarligen ha märkt att det blivit fel i kassorna länge. Och den kassaledare jag pratade med visste ju att det berodde på att många kassörskor inte "återlämnar kuponger".

Man tycker att en liten lapp vid stämpelklockan vore på sin plats, som minst. Det skulle räcka att skriva "Glöm inte att det är viktigt att logga in och återlämna kuponger i självutcheckningen när ni lämnar tillbaka kuponger." Då skulle kassörskor som inte ens vet vad det här är bli uppmärksammade på att de helt har missat en viktig arbetsuppgift. Och då skulle de säkert fråga någon annan kassörska (förhoppningsvis en som vet) och så skulle kunskapen spridas.

Men nej, ingen lapp. Så månaderna går och ingenting blir bättre. Fast nu, tack vare mig och min undersökning, så har åtminstone de som jobbade med mig igår lärt sig att "återlämna kuponger". Vilket säkert innebär mer än en dubblering av kassörskor som kan "återlämna kuponger" totalt sett, även om vi fortfarande är få som kan.

Nu har jag sökt en hel del jobb. Mest administratörsjobb i och för sig. Inte så många juristjobb. Jag har gått på linjen skicka ansökningar som svar på annonser idag, och det finns nästan inga annonser om juristjobb. Så då blev det som det blev.

Men vem är det som bestämmer att jag ska vilja ha ett juristjobb hellre än ett administratörsjobb? För mig är det inte titeln som har någon betydelse.

Jag vill ha ett jobb med trevliga medarbetare, i mysiga lokaler, där jag känner mig betydelsefull. För mig spelar inte det någon roll om det är ett juristjobb eller något annat jobb. Bara jag har råd att betala tillbaka mitt studielån.

Jobbsökandet är i full gång ... igen. För omväxlings skull känns det bra. Jag tror fortfarande inte att jag kommer att få något jobb. Det finns fortfarande inga annonser där de söker oerfarna jurister. Men det känns i alla fall bra. Jag har inte panik och jag försöker inte undvika jobbsökandet genom att ställa mig och diska.

Kanske har jag till sist gett upp. Det känns bra för att jag inte har något hopp kvar i kroppen. Om jag inte hoppas blir jag inte besviken. Jag mailar mina ansökningar och surfar runt bland jobbannonserna på nätet med vetskap om att det inte kommer att leda till något jobb idag heller. Det kan vara därför jag är så lugn.

Hur det än är så det jobbsökande som gäller hela förmiddagen. Så nu är det dags att surfa vidare.