När jag såg den här supergröna resväskan för första gången så visste jag direkt att jag måste ha den. Nu äntligen, via många omvägar med slutsålda väskor, velande angående antal hjul och utgående av nyansen, så har jag väskan i min ägo.

Den lilla gråa väskan är faktiskt också ett av mina bästa inköp. Den var ju söt och så utanpå, men det var inte förrän jag öppnade den som jag visste att jag hade gjort ett riktigt bra inköp. Den har massor av bra remmar, fack och prylar inuti. Den har till och med en axelrem som man kan sätta fast om man vill bära den utan den stora resväskan.

Nu återstår bara att se om vi köper in en superrosa resväska också. Totte är riktigt sugen på en sådan, och jag hade ju sönder hjulen på hans gamla väska, så jag tycker att han är värd en ny. I så fall köper vi nog en storlek större än den här gröna, så att vi har alla möjliga storlekar på resväskor sedan.

När mitt gymkort som var ett årskort gick ut i somras köpte jag inget nytt. Jag hade varit borta och jobbat så mycket att jag nästa inte hade hunnit använda det ändå. Dessutom är löpning min favoritträning nu för tiden, och det kan man göra utomhus, så det finns ingen anledning att stänga in sig på ett gym.

Bortåt hösten saknade jag ändå gymmet och framförallt yogapassen, så när Totte föreslog att jag skulle följa med på spinning så köpte jag ett 10-kort och följde med. ”Någon vecka här och där är jag ju i Göteborg” tänkte jag ”så till slut så är nog de 10 gångerna slut.

Men icke! Jag gick på ett yogapass också, men de övriga 8 gångerna har jag kvar. Jag har inte satt min fot i Göteborg annat än på helger och då vill jag inte spendera den lilla tid jag har med Totte mellan uppackning och ompackning med att vara på gymmet. I och för sig har jag sprungit utomhus några helger, men det är inte lika meckigt som att gå på gym. Speciellt när jag bara köpte ett 10-kort till gruppträningen. Jag har ju ingen koll på när gruppträningarna är.

Fram tills förra veckan gick det trots allt fortfarande bra att träna genom att springa utomhus. Men så plötsligt kom snön och lade sitt elaka täcke över gångbanorna och elljusspåren. Jag visste varken ut eller in och trodde att det var kört. Men så kom jag på en bra idé.

Nu har jag helt enkelt köpt ett 10-kort på gymmet en bit från där mina föräldrar bor också. Så då kan jag träna även när jag jobbar i Uppsala, fast det är snö ute. Det känns jätteknäppt att köpa gymkort på ett gym som ligger 45 mil från sitt hem! Men är man mer borta än hemma så är det väl inte så fel ändå.

Jag har redan börjat använda det genom att springa på löparband en halvtimme idag. När jag har använt det en gång till så har jag redan gått om användningen på 10-kortet i Göteborg. Det är ju helt absurt egentligen! Nu kvarstår bara problemet med träningen när jag jobbar på andra orter än Uppsala och Gävle. Men det blir ett senare problem. Jag är glad att jag har löst träningen i Uppsala.

Halsband är nog inget man ska förvänta sig att män förstår sig på. Jag brukar inte generalisera, men ibland märks det faktiskt tydligt att Totte är en man, och jag en kvinna. I vanliga fall märks det inte alls, när han lagar mat och jag skruvar i glödlampor, men ibland märks det verkligen.

Jag oroar mig för att jag inte kommer att hitta ett perfekt halsband att ha på mig när vi gifter oss. Totte fattar ingenting och tycker att jag kan ta ett av de halsband jag har. När han sa det förstod jag att han har missat vad det här med halsband handlar om, på flera plan.

För det första är det inte troligt att jag har ett halsband hemma som passar till brudklänningen. Det är ju inte direkt så att jag brukar gå omkring med brudklänning. Troligen behöver jag alltså köpa ett nytt halsband om det ska passa brodyren på klänningen. Det räcker ju inte att ta ett halsband som är snyggt, om man tittar på det för sig, utan det ska passa med klänningen också.

För det andra så måste halsbandet passa tillfället och alla andra accessoarer. Återigen är det inte troligt att jag har ett halsband hemma som passar. Jag har aldrig gift mig förut, alltså har jag inte köpt ett halsband som passar att gifta sig i förut. Att det är sommar, klänningen är axelbandslös och vilken frisyr jag ska ha är också saker som spelar in.

Totte vet att jag inte brukar nöja mig med något som bara duger. Jag vill anstränga mig för att hitta det jag tycker är perfekt. Det är inte för att jag tycker att jag bara är värd det allra bästa, eller för att jag tror att jag inte kommer att bli fin i det näst bästa halsbandet. Det är bara för att jag inte ser någon anledning att använda det näst bästa när jag kan göra allt för att hitta det som är allra bäst. Jag köper ju till och med nya servetter till nästan alla tillfällen. Inte för att de servetter jag redan har inte är fina, utan för att jag vill hitta på en helt ny idé med de bästa servetter som passar för detta nya tillfälle, varje gång. Alltså tycker jag att det var lite onödigt att ens försöka föreslå att jag ska gifta mig i ett halsband som inte är inköpt för tillfället.

Men jag tror att det är bättre om jag tar med min brudtärna för att shoppa halsband. Hon förstår nog mycket bättre än Totte vad det är man måste tänka på. Som tur är har vi mer än ett halvår på oss, men jag tycker att det är skönt att var förberedd i god tid, så jag kommer nog att fortsätta vara lite orolig ändå. Och till slut vill jag ju att Totte ska se hur perfekt det blev, så jag kan inte helt utesluta honom ur shoppingen.

När jag skriver som minst på bloggen har jag egentligen som mest att skriva. Det är när jag är för upptagen för att ens kunna lägga 5 minuter på att blogga som jag får inspiration till blogginlägg hela dagen lång.

Tyvärr är det mest jobb jag är upptagen med nu för tiden, men jag har bloggat många intressanta inlägg i mitt huvud ändå. Ett om en trappa och en hiss till exempel. Men jag har inte haft tid att skriva ner dem. Och det har jag inte nu heller, så nu ska jag jobba vidare.

Förhoppningsvis kommer jag ihåg något av de saker jag har inspirerats av, sedan när jag har tid att skriva blogginlägg igen. Annars finns det risk för att det blir rätt så få inlägg då också. När jag har tid att skriva är jag ju nämligen inte upptagen med saker som inspirerar mig, så då finns det inte mycket att skriva om. Det är ju typiskt!

Att plugga grekiska är så fruktansvärt roligt när man väl är igång. Det värsta är att jag inte har haft tid att sätta igång den senaste veckan och knappt veckan innan det heller. Nu när jag tvingade mig att sätta mig ner med läxan som skulle lämnas in idag kom jag på hur otroligt roligt det var, igen. Jag ville fortsätta plugga när jag var klar med läxan, men det har jag verkligen inte tid med, utan jag måste sova nu.

Det är ofta saker är väldigt roliga när man väl kommer igång, när man har avsatt tid åt dem och inte känner att det är något annat som måste göras. Ifall jag alltid bara gjorde vad jag kände för just för stunden, så skulle jag förmodligen bara göra en och samma sak resten av livet. Det jag valde att göra först (plugga grekiska, diska, blogga, kolla TV-serier med Totte, tillverka inbjudningskort till bröllopet eller vad som helst) skulle jag fortsätta med att göra i all oändlighet om jag bara lyssnade till min egen vilja.

Tyvärr, eller kanske som tur är, så har jag ett intellekt som säger åt mig att jag måste göra andra saker också. På det sättet sprids tiden ut mellan de olika sysselsättningarna så att jag faktiskt får lite gjort av varje. Men oftast är det roligast (och blir bäst resultat) när jag får ägna mig åt en sak åtminstone i några timmar, innan jag går vidare till nästa sak. Förra veckan var en riktig jobbvecka, men också en bröllopsplaneringsvecka. Hoppas att den här veckan blir en grekiskavecka!

Jag har nyss varit ute och sprungit min vanliga runda som jag springer när jag bor hos mina föräldrar. Det var inte roligt. En massa saker runtomkring gick fel och det ledde till att jag inte blev så motiverad heller. Jag som i vanliga fall tycker att det jobbigaste med att gå ut och springa är att man måste byta om före. Nu var det en massa sådant trassel jag var tvungen att stå ut med.

Först var jag tvungen att packa upp mina löparskor och min regnjacka ur kassar, för jag hade haft med mig dem hem i helgen och faktiskt tränat även då. (Duktig Erica!) Men tanke på att jag tycker att det är jobbigt att ta på sig överhuvudtaget, så var det nära att jag struntade i att springa bara för att det blev ett extra moment med påklädningen.

Sedan upptäckte jag att jag hade glömt mina fingervantar och mina kära earbags hemma i Göteborg. Sist jag sprang tog jag av mig fingervantarna redan i början av passet, för att det blev för varmt, så jag tänkte att det inte gjorde något. Men fy vad kallt det blev när det regnade på fingrarna!

Regnet gjorde också att jag var tvungen att stänga luvan på regnjackan så mycket att jag knappt såg något när jag sprang. Väldigt obekvämt! Dessutom var jag tvungen att flytta på min iPod så att det inte regnade på den. Det var inte ett uppskattat stopp i mitt flow.

Efter bara några meter insåg jag att jag hade glömt reflexerna. Men jag vände inte om för det kändes som att jag aldrig skulle komma iväg igen om jag gick in. Dessutom har jag en reflex på min regnjacka, så det gjorde kanske inte så mycket.

Halvvägs ungefär var det nära att jag började gråta. Det är så mycket skit på jobbet just nu att det känns som att jag ska bryta ihop när som helst. Men jag började inte gråta. Det värsta är att jag får astma när jag anstränger mig fysiskt och är ledsen samtidigt. Alltså inte att jag måste kippa efter luft när jag gråter, för det måste ju alla. Nej, jag får ett riktigt sugrör i halsen bara jag är nära till tårar. Det stannar kvar ett tag efter att jag har blivit glad också, fast jag inte alls är nära att gråta längre. Så jag sprang och kämpade med luften en liten bit.

Det känns inte som att det här träningspasset gav så speciellt mycket. Ett tag sprang jag så långsamt att jag hade undgått att bli diskad från en gångtävling. Men det är väl som man brukar säga: Varje steg räknas. Fast tyvärr är jag inte så säker på att varje steg räknades, när stegräknaren i min iPod låg och skramlade i bröstfickan istället för att sitta på den regnblöta höften.

De här skorna är underbarast i hela världen och passar absolut perfektast till min brudklänning:

Men de är slut i min storlek och har dessutom 9 cm hög klack, vilket är 6 cm för mycket om Totte fortfarande ska vara längre än mig när vi gifter oss.

Hur ska jag någonsin kunna hitta några skor att gifta mig i? Jag hade bestämt mig för att köpa dessa när jag insåg att de bara fanns kvar i storlek 41. Besvikelsen är enorm!

Varför känns livet tungt just nu? Varför har jag så mycket att göra nu? Varför känner jag inte för att ta tag i saker nu? Varför är jag trött fast jag har sovit 9 timmar?

Varför får jag inte vara med Totte just nu? Varför är det så jobbigt att bo på olika ställen? Varför kan jag inte koncentrera mig just nu? Varför är det så svårt att hinna ha roligt?

Varför kan jag inte bestämma mig för vad som är viktigast just nu? Varför kan jag inte lyckas med allt, så att jag slipper bestämma vad som är viktigt? Varför hänger inte allt på mig? Varför måste jag lita på andra människor?