Direktlänk till inlägg 13 maj 2009

Jag finns i huvudet

Av Erica - 13 maj 2009 09:48

Det känns som att jag finns i huvudet. Kanske i ögonen, eller lite längre bak, men definitivt i huvudet. Jag finns inte i fingrarna, i benen eller på ryggen. Absolut inte på ryggen.

När jag ligger i sängen och blundar och bara finns till är det inte ens säkert att jag märker om en fot ligger utanför sängen. Men jag skulle märka direkt om huvudet låg utanför. Jag säger inte att jag ligger på golvet bara för att en fot gör det. Men jag kan säga att jag ligger i Tottes knä, även om det bara är mitt huvud som är i Tottes knä och resten av mig ligger i soffan.

Om jag gör ett experiment och lägger mig på golvet i en dörröppning skulle jag nog alltid känna att jag är i det rum där huvudet är. Jag skulle kunna vara teoretisk och faktamässig och säga att tre fjärdedelar av mig är i hallen och en fjärdedel är i köket. Men inom mig skulle det nog ändå kännas som att jag är i köket, om huvudet ingår i den fjärdedelen som är i köket.

Lite annorlunda blir det om jag står upp. Om jag står i köket och bara lutar mig framåt så att jag har huvudet i hallen skulle jag nog säga att jag är i köket, om jag skulle berätta för någon var jag är. Fast egentligen skulle det nog inte kännas som att jag är i köket ändå. Jag är i luften. Det blir lite otydligt. Om jag står inne i en mörk garderob och öppnar dörren lite på glänt för att sticka ut huvudet, så skulle jag definitivt säga att jag är i garderoben. Men då skulle det absolut kännas som att jag är i rummet utanför. Det är ju bara min kropp som står i garderoben. Så fort jag sticker ut huvudet så är ju jag aktiv och medveten i det andra rummet.

Det är inte bara för att ögonen sitter på huvudet. Även när jag blundar, så känns det som att jag finns i huvudet. Om jag sätter mig i soffan och blundar och sedan flyttar på benen genom att till exempel lägga upp dem på bordet framför mig, så känns det inte som att jag har flyttat mig. Men om jag istället vickar på huvudet och lägger ner det mot axeln känns det väldigt mycket som att jag har rört på mig. Trots att jag från någon annans perspektiv har suttit helt still. Det kanske är för att balanssinnet sitter i huvudet.

När Totte smeker mig på armen, benen eller brösten kan det kännas skönt. Men när han smeker mig i ansiktet känns det intimt. Då är han närmast mig med sina händer. Det går inte att förklara, men det är så det känns. Jag finns i huvudet, så om ni vill mig något, leta där.

Själsligt välbefinnande

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...