Äntligen är den min, den efterlängtade laptopbrickan. Den är rosa. Den är praktisk. Den är underbar. Och nu är den min. Tack, älskade Totte, för världens bästa ettårspresent!!!

Dagen är äntligen här då jag och Totte har varit tillsammans i ett år! När jag gick på min första dejt med Totte, en vecka efter att jag avslutat ett åttaårigt förhållande med mitt ex, var det nog många som trodde att Totte bara var min tröst-kille. Men jag visste från början att det var äkta kärlek. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna bevisa det för någon så länge vi bara varit tillsammans i några veckor, för vad jag än sa skulle det uppfattas som nyhetens behag som pratade. Men det spelade ingen roll, för jag visste själv att Totte och jag var på riktigt.

Nu är alltså dagen här då jag skulle kunna gå runt till alla som tvivlade och säga ”Titta, här ser ni att jag hade rätt. Jag är kär i Totte på riktigt.”. Men jag gör inte det. För mig räcker det fortfarande att jag själv vet. Plus att de personer runt om mig som betyder något för mig har ändå förstått för länge sedan att det är mycket mer på riktigt mellan mig och Totte än det någonsin var mellan mig och mitt ex. Det är inte hur många år man är tillsammans som räknas. Det är vad man gör med åren.

Så nu sitter jag här, med världens finaste ros-bukett, och väntar på att Totte ska verkställa sina hemliga planer för dagen. Han har faktiskt lyckats hålla dem hemliga ända tills nu. Jag är glad för att vi har varit tillsammans i ett år. Jag är faktiskt glad för att den absoluta nykär-fasen är över, men att jag fortfarande älskar Totte mer än allt annat. Jag är glad för att Totte och jag har upplevt och överlevt alla årstider tillsammans. Jag är glad för att detta är vårt liv och inte någon startsträcka längre. Jag är överlycklig för att det är jag och Totte som gäller, nu och för resten av våra liv.