På måndag börjar ett nytt kapitel i mitt liv igen. Jag börjar på nytt jobb igen efter att ha levt på föräldrapenning sedan april, då jag slutade på mitt förra nya jobb efter en mindre lyckad provanställning. Note to self: 1. Börja inte på nytt jobb när du är sjuk i postpartum tyreoidit. 2. Tacka inte ja till ett jobb när du får inside information om att de bara behöver en vikarie och de propsar på provanställning även om de lovar att det finns en tillsvidaretjänst att gå över på när den föräldraledige, vars arbetsuppgifter du får inledningsvis, kommer tillbaka. 3. Även vuxna personer beter sig som dagisbarn ibland och de är inte värda din tid.

Den här gången känns det som att chefen har valt att anställa just mig för att mina erfarenheter, min utbildning och min personlighet är det som chefen vill ha på den här tjänsten. Hon pratar redan om att forma tjänsten efter mig och göra den mer kvalificerad för att möta mitt behov av utmaningar. Det låter underbart! Jag är taggad! Det känns så skönt att vara taggad efter att inte ha orkat vara taggad i över ett år.

När jag mådde som sämst med mina sköldkörtelvärden pratade jag med en kompis om hur det kändes. Jag sa att jag var trött hela tiden och inte orkar göra någonting och inte ens orkar tänka på saker jag brukar tycka är kul att göra. Sedan berättade jag att det skrämmer mig att jag förmodligen kommer ha skäldkörtelvärden som ligger på normala nivåer om kanske bara en månad. För jag kunde inte föreställa mig att jag skulle lyckas orka göra något engagerat om en månad heller. Jag kände att tiden började rinna ut när det gällde att "skylla på sköldkörteln" för att jag var så trött, men jag ville inte behöva bli aktiv utan jag ville bara sova, i mer än en månad till. Därför var jag livrädd för att bli frisk.

Som tur är så fungerar sköldkörteln så att man inte bara måste "sluta skylla på den" när värdena är normala igen, utan man får även tillbaka orken på riktigt också. (Det borde jag ha förstått, men jag var för trött för att orka tänka ut det när jag var sjuk och livrädd för att bli tvungen att tänka igen.) Alltså fick jag tillbaka energin, förmågan att engagera mig och den eviga längtan efter nya utmaningar. Därför känns det som att mina förutsättningar att trivas på och lyckas med det här nya jobbet är oändligt mycket bättre!

Jag är fortfarande lite rädd för att inte leva upp till chefens förväntningar. Jag har varit ärlig med henne om allt, både positiva och negativa sidor med mig, erfarenheter jag har och saknar, min sjukdomshistoria och mina framtidsplaner, mina förväntningar på det här jobbet och mina farhågor. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite nervös för att hon har missuppfattat allt och tror att jag kan göra underverk på områden jag inte behärskar. Jag får alltid för mig att folk plötsligt ska upptäcka att jag bara är en bluff. Allt jag gör är ju relativt enkelt. Det är bara det att 95 % av alla andra människor är så extremt dåliga på just de saker jag gör. Det är bara därför det framstår som om det är svårt och som om jag är bra på det.

Nu när jag har chansen att lära känna kollegor som inte känner mig sedan tidigare tänkte jag passa på att uppdatera min look också. Tanken är att jag ska se vuxen och profesionell ut. (Jag skrattat inombords bara jag skriver detta.) Jag har köpt lite nya kläder, men jag inser ju att den här looken kommer att spåra ur redan första veckan. Vad jag än klär mig i kommer jag väl ändå sitta som en hösäck vid skrivbordet och gestikulera med vilt fladdrande händer på mötena. Dessutom kommer jag inte att kunna låta bli att kombinera mina kläder så att det blir alldeles för mycket färg för en normal person. Fast det gör inget, för mitt mål är verkligen bara att vara mig själv. Jag är lite mer vuxen och lite mer profesionell nu än förut, så jag ska bara se till att inte använda gamla löjliga plagg av gammal vana, utan bara klä mig i sådant som jag skulle ha valt att köpa idag.

Ett förslag är att jag har den här nya klänningen första dagen på jobbet: