Inlägg publicerade under kategorin Själsligt välbefinnande

Av Erica - 29 november 2016 22:39


När jag gick av tåget i morse och steg ut på perrongen, så var luften kall, marken isig och människorna trötta. Det var fortfarande mörkt ute och horisonten gav inget hopp om förbättring. Jag tänkte att detta var ännu en vanlig vardag med jobb, snö och mörker. Det kändes sakligt och trist.

Sedan tänkte jag på att radiokalendern börjar på torsdag, så snart kan jag lyssna på den när jag går till jobbet på morgnarna. Spännande! Jag tänkte på att vi ska till Stockholm i helgen och gå på julmarknad och åka skridskor. Jag tänkte på julkalendern jag har gjort till barnen och på alla julkakor jag ska baka under december. Plötsligt kändes det som att något längtansvärt låg alldeles runt hörnet. Om bara ett par dagar kommer det att vara full fart med julstök och kalendrar varje dag. Härligt!

Jag tänkte på uttrycket "Lugnet före stormen" och konstaterade att på samma sätt var detta "Vintern före julen". Det jag upplevde idag var en så trist och avskalad vinterdag som bara vintern före julen kan vara. Snart drar allt igång och när man väl är inne i det finns det ingen återvändo, likt stormen. Det är bara att rida ut den.

En ensam liten tomte har jag pyntat med på nattduksbordet. Han symboliserar förväntan. Snart är den här! Snart är det oundvikliga, virvlande, underbara julen här!

ANNONS
Av Erica - 17 juni 2016 00:20


När jag har tid, har jag inte ork.
När jag har ork, har jag inga fria händer.
När jag har fria händer, har jag ingen lugn och ro.
När jag har lugn och ro, har jag inte tid.

Jag vill blogga.
Jag vill omorganisera besticklådan.
Jag vill måla en hylla.
Jag vill ringa ortopeden.
Jag vill planera dop.
Jag vill träna.
Jag vill hitta barn-CD-skivorna.
Jag vill pyssla en skylt till min son.

Det bästa i världen, har jag i min famn.
Det bästa i världen, ligger här bredvid.
Det bästa i världen, jobbar så att vi nästan aldrig ses.
Det bästa i världen är mitt eget liv.

Ibland är det läge att bara släppa alla önskemål och krav, bara njuta av stunden och vara lycklig.
Ibland är det läge att ta tag i allt, se till att det funkar och få gjort det man ser i sin vision, för att livet känns så meningslöst utan ambitioner.
Ibland är det svårt att veta vilket läge det är.

ANNONS
Av Erica - 28 april 2016 01:47


Plötsligt känns det väldigt verkligt. Vi ska ha ett till barn. Det är inte bara någon som kommer och hälsar på ett tag. Vi ska ha ett till riktigt barn som ska vara vårt för alltid. Det är ju helt ofattbart!

Den senaste tiden har gått ut väldigt mycket på att förbereda inför Lillplutts ankomst. Men någonstans på vägen har jag glömt att tänka på att Lillplutt ska vara kvar hos oss. Jag har förberett mig på jobbet för att kunna vara ledig i tre månader. Men jag är inte ett dugg förberedd på att det ska finnas två söta barn här hemma när jag börjar jobba igen. Sedan har jag förberett Lillplutts rum för den första tiden. Men jag är inte förberedd på att bebisen kommer att bli ett litet barn som kryper, står, går och pratar.

Mest av allt har jag nog försökt förbereda Neo på att det kommer en till person som behöver vår uppmärksamhet. Vi har läst böcker om att få syskon, övat blöjbyte på dockan Olle och pratat om vad som känns läskigt när bebisen ska komma. Mitt fokus har hela tiden legat på hur Neo ska reagera när Lillplutt kommer. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för Neo. Han är ju mitt barn. Men så slog det mig nyss, att Lillplutt är ju också mitt barn. Jag vill ju att allt ska bli så bra som möjligt för Lillplutt också.

Det känns jättekonstigt att det aldrig mer kommer att vara bara jag, Totte och Neo. Nu kommer det vara en till person i vår familj. Det är inte bara någon som är här ett år medan vi turas om att vara föräldralediga. Barnet kommer fortfarande att vara vårt när det börjar på dagis. Det kommer att vara hemma hos oss på helgerna. Vår uppmärksamhet kommer för alltid vara delad mellan Neo och Lillplutt.

Jag undrar vad Lillplutt är för en person. Det ska bli jättespännande att få lära sig vad Lillplutt har för personlighet. Är hen lik Neo till sättet? Eller är hen blyg och lugn? Vad kommer hen tycka om att göra? Det är så otroligt spännande! Tyvärr får man ju inte riktigt veta så mycket av personligheten redan vid födseln, så jag får fortsätta vara nyfiken ett bra tag till. Fast jag är helt övertygad om att jag kommer att veta mer om Lillplutts personlighet än någon annan gör, redan efter första dygnet. När Neo föddes kändes det som att jag kände honom bäst redan innan det gått ett dygn.

Jag är glad att Neo äntligen har öppnat sig för möjligheten att Lillplutt kan vara antingen en kille eller en tjej. Alldeles i början ville han ju absolut ha en bror. Sedan sa jag att han kommer att fortsätta vara min enda favoritkille om Lillplutt är en tjej. Sedan dess har han varit helt säker på att han ska få en syster. Men idag när vi sorterade ut för små kläder ur hans garderob så ville han ge sina kalsonger till Lillplutt om hen är en kille. Men om hen är en tjej vill han åka till en affär och köpa trosor. Otroligt skönt att det finns hopp om att han ska bli glad oavsett! Då kan jag slappna av och sluta oroa mig. Jag vill ju inte tänka på kön alls. Helst vill jag ju inte ens veta när barnet är fött. Med facit i hand är det extremt få situationer hittills i Neos liv då jag har funnit det meningsfullt att veta hans kön. De flesta har med att kissa i buskar att göra.

Nu, Lillplutt, har jag äntligen förstått att du kommer, att du stannar, att du är vår och att du är en riktig egen individ. Nu är jag redo att ta emot dig och att älska dig för evigt!

Av Erica - 27 juli 2014 03:45


Sommarnatten är sen och jag borde ha somnat för länge sedan. Jag ligger i gästsängen i mina föräldrars hus, med min son sovandes i rummet bredvid. Vi är ensamma här. Fast inte så ensamma ändå. Mina föräldrar är på campingsemester så de har vi inte träffat de senaste dagarna. Men min syster och min bror med sina respektive har varit här två dagar i rad och badat och ätit middag. Jag ligger här efter att ha tagit hand om sex personers disk, i det här huset där Neo och jag just nu bor ensamma. Jag ligger här och tänker på hur mycket jag gillar att ta hand om sex personers disk, när det handlar om just dessa sex personer.

Jag känner mig ofta ensam. Oftare än jag vill. För mig känns det som att nyckeln finns i Uppsala. Inte i staden, men hos människorna. Jag är en främling i min egen stad, hemma i Göteborg. Jag känner och älskar affärerna, centrum, vårt lilla hörn av förorten där vi bor, men jag tillhör inte staden och framförallt inte människorna. Jag är dålig på att samverka med människor som är helt främmande för mig. Jag är till och med dålig på att samverka med människor som är bekanta med mig. På elva år i Göteborg har jag en enda kompis som jag har skaffat själv och behållit, och hon är ifrån Stockholm. Övriga människor jag träffar, lever parallellt med utan att på riktigt tillhöra, är antingen släkt och vänner till min man eller ytligt bekanta på mitt jobb.

När jag fyllde 30 år hade jag två fester, en i Göteborg där jag bor och en hemma i Uppsala. På festen i Göteborg kom det många fler människor för att fira mig, men på festen i Uppsala kom alla jag älskar.

Hur vet man var man ska bo? Med sina barn? I sitt liv? Det får enorm betydelse för barnen. Hela deras uppväxt påverkas av vilken stad man bor i, vilken förort. Och man själv mår bara bra när man får vara med människorna man älskar. Inte bara make och son, alla människor man älskar.

Utanför Uppsala finns förorten jag växte upp i. Före och efter grundskolan. Är det där jag vill bo? Finns det något kvar för mig där? Något som är som det brukar? Någon som jag vet vem det är? Inte mycket annat än mina föräldrar. Men det är det viktigaste för mig just nu! Finns det villor närmare stan? Vill jag bo där? Vill jag bo kvar där? Så att mina barn när de växer upp kan komma och sova över i sina gamla rum och gå och handla på samma gamla ICA, peka ut sin gamla förskola för sina barn, mina barnbarn. Min ICA finns där mina föräldrar bor, ICA Solen. Jag vill handla där med min son medan han växer upp. Jag får lära honom att åka buss med halvtimmesintervall i tjugofem minuter.

Jag trivs där vi bor, det är en fin förort. Men det är inte min förort. Den tillhör inte mig. Och ärligt talat så är det inte min mans föräldrar jag vill spontanbesöka efter jobbet och sitta och prata artigt med medan min man sover i soffan eller läser Fantomen med fokus som en hjärnkirurg. Det är mina egna föräldrar jag vill besöka. Om det bara krävs en prenumeration på Fantomen så är väl det ganska snabbt fixat.

Jag ligger här i en säng som aldrig har varit min, i ett rum som aldrig har varit mitt, i ett hus som nästan är tomt och känner mig hemma. Mer hemma än jag någonsin känner mig i mitt eget hus. Det är för att jag nyss har träffat de två personer jag känner bäst i hela världen. De som fanns där hela min uppväxt. De enda som känner mig som den jag var och inte bara som den jag är. Och det är för att pixiböckerna jag läste när jag var liten ligger på bokhyllan bredvid sängen, redo att läsas för nästa generation. Och det är för att jag är trygg. Trygg i det hus som andas mina föräldrar även när de inte är här. Trygg med alla saker som påminner om de jag älskar. Så jag tänker att jag vill bo i Uppsala. Jag tänker att jag lurar mig själv när jag inbillar mig att Göteborg någonsin kommer att bli mitt hem. Jag tänker att det är dags att flytta.

Av Erica - 20 maj 2014 14:08


Solen värmde mitt ansikte när jag satte mig i bilen efter en lekfull förmiddag med min 2-åring. Bara fyra timmars jobb väntade mig och min man hade precis kysst mig hejdå. Mobilen kopplades som vanligt ihop med bilen när den startade, men för ovanlighetens skull var bilen inställd på media istället för radio. Mobilen spelar automatiskt upp musiken utan att man trycker på play. Något som jag i vanliga fall hatar.

Bryan Adams Heaven skrålade ur högtalarna när jag svängde ut från parkeringen och lyckan spred sig i kroppen. Livet är underbart dagar som denna. Allt som betyder något är som det ska. Toner från förr fyller mig och jag tänker på min glada uppväxt, mina trygga föräldrar och mina älskvärda syskon.

Nästa låt är från Tottes och mitt första år tillsammans. Jag njuter och tänker på vår första lägenhet, våra promenader i regnet och glass. Mitt barn lät mig sova till nio i morse. Livet är bra underbart när man är utvilad och fylld av ork. Solen fyller på med ännu mer energi genom vindrutan. Jag åker förbi förskolan och tänker att det är värdefull tid att få vabba.

Spellistan fyller på med underbara låtar om kärlek och ord som jag kan utantill. Jag tänker på vårt bröllop och att vi dansade hela natten. Jag tänker på mitt tal till Totte där jag citerade en låttext. Jag tänker på Tottes tal till mig och den totala bristen på struktur i kärleken det förmedlade.

Till slut svänger jag in på jobbets parkering och tänker på hur bra jag mår just i den här stunden. Jag tänker att jag alltid borde sova åtta timmar på natten och att jag borde ut och springa ikväll för att kunna somna kl 22. Jag tänker på hur stor makt solen och musiken har över mitt välbefinnande och jag tänker att Totte kanske har rätt, att vi borde bo utomlands. Sedan tänker jag att jag i alla fall borde se till att oftare lyssna på musiken.

Av Erica - 14 maj 2014 21:42


Föräldrar har så stor makt i skapandet av ett barn. Först skapar föräldrarna barnet rent fysiskt. Barnet består av material från de båda föräldrarna och skulle aldrig ha blivit till om inte föräldrarna hade gått samman i den skapande akten. Den fysiska kropp som bildas i magen har ofta ett utseende som är en blandning av föräldrarnas utseenden med mer eller mindre jämn fördelning.

Efter det föds barnet och skapandet av en människa börjar. Föräldrarnas beteende påverkar barnet mer än allt annat tillsammans de första åren. Barnet lär sig att göra och säga det föräldrarna gör och säger. De har möjlighet att forma barnet genom aktiva val och genom allt de gör utan att tänka. Barnets grundvärderingar är en direkt reaktion på föräldrarnas handlingar de första åren.

Dessutom skapar föräldrarna barnets image genom att ge barnet ett namn, välja vad barnet har på sig och vilka saker barnet får leka med. Namnet är många gånger en permanent image eftersom de flesta har det kvar hela livet, även om vissa skaffar sig smeknamn. Kläder och saker väljer förstås barnet själv senare i livet, men troligen är barnet färgat av det som fanns i dess närhet i ung ålder.

Jag undrar hur jag hade uppfattat Neo om jag inte hade fått vara med och skapa honom själv, förutom rent fysiskt. Om han hade hetat Krister-Urban och haft mörkblåa kläder från topp till tå, hade jag uppfattat honom på samma sätt då? Förmodligen hade jag inte tyckt att han var lika fin, även fast han fysiskt hade sett likadan ut. Om han hade hetat Oskar och ständigt varit klädd i puderblått med volang när han var nyfödd, hade jag tyckt att han var lika självständig och stark då? Troligen inte.

Ifall Neo inte hade lärt sig några siffror eller ens ord och var van vid att gråta tills vi kom och plockade upp honom ur sängen varje natt, skulle jag tycka att han var lika duktig då? Nej. Fast det beror ju på att jag har valt att lära honom ord, siffror och att somna ensam. Jag och Totte har format honom till den person han är och vi älskar honom för att han är en del av oss. Vi älskar honom för att han är en människa som vi har skapat.

Av Erica - 9 februari 2014 00:11


Neo har börjat med jättemysiga bamsekramar. Han hoppar på en med hela sin tyngd, slingrar armarna kring halsen på en och benen runt midjan på en och gosar in huvudet mot halsen på en. Sedan säger han: "Kjama!" om man inte redan har förstått att det är det han gör.

Dagar som denna är det världens bästa jobb att vara Neos mamma! De där kramarna är värt allt jagande, påklädande, matande, blöjbytande och annat jobbigt man har gjort resten av helgen. Hoppas att han aldrig slutar med de där kramarna!

Av Erica - 22 augusti 2013 23:51


En vän och kollega har lämnat denna värld i förtid efter ett år av cancer. Jag förstår inte hur världen kan vara så orättvis. Han har många gånger livat upp min dag med sitt positiva sätt och intelligenta ståndpunkt. Både i mitt arbete och på fritiden har vi umgåtts och skrattat tillsammans.

Jag, Totte och Neo hade äran att få fira hans sista sista april med honom. Det visste vi förstås inte då, men vi tog det i hans takt med tanke på hans sjukdom. Vi hade kul och koncentrerade oss på allt positivt i livet.

Nu känns det helt vansinnigt att han inte längre finns med oss. Han förtjänade verkligen att få jobba, ha kul och sedan vara pensionär och umgås med sina barnbarn i många år till. Jag tänker på hur det egentligen kändes för honom att veta att det kanske inte är så långt kvar. Vad tänkte han som sin sista klara tanke? Och var är han nu?

Jag kan inte låta bli att tänka på min egen död i samband med det här. Kommer jag också ryckas ifrån denna värld i förtid? Kan jag i så fall vara lika positiv som min vän var, in i det sista? Och vad kommer jag att tänka när döden oundvikligen ligger i min nära framtid?

Det känns ganska befriande när jag bara lyckas fokusera på att min vän är död. Det är hemskt och jag gråter, på arbetstid och vid olämpliga tillfällen. Men så länge jag sörjer min vän glömmer jag att fundera över min egen död, och (nästan värre) Neos död.

Jag kan inte förstå att du är borta! Finns du där ute någonstans? Du vet att jag tyckte om dig! Du vet att du var speciell! Du vet att jag tänker på dig! Vila i frid, underbara vän!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se