Inlägg publicerade under kategorin Familjelivet

Av Erica - Måndag 12 mars 10:56


Nu är hon här, mitt tredje barn! Hon kom för en vecka sedan, med full fart. Barnmorskan som var med på förlossningen kallade henne "Kanonkulan" för att det gick så snabbt.

Vattnet gick klockan åtta på morgonen. Då fick vi en tid på sjukhuset för kontroll kl. 11. Det kom igång med några svaga, oregelbundna värkar under morgonen, men jag förstod att de skulle skicka hem mig, för det var verkligen inte på g när klockan var elva.

Efter CTG och ultraljud för att kolla hjärtljud, sammandragningar och huvudets läge var klockan ungefär tolv. Då blev vi hemskickade och fick även en tid för igångsättning två dygn efter vattnet gick. Hon bedömde det i princip som att jag inte hade några värkar alls, även om både jag och CTG:n tyckte att jag hade några få oregelbundna sammandragningar (till skillnad från med mitt första barn då vattnet gick och jag verkligen inte kände någonting alls). Det ingen av oss visste när vi blev hemskickade från sjukhuset vid kl. 12 var att dottern skulle vara ute knappt fyra timmar senare.

Först gick vi och besökte min pappa som just nu är inskriven på sjukhuset efter en stroke. På väg dit, genom sjukhuskorridorerna, tyckte jag att värkarna kom tätare, så Totte började klocka dem med sin värk-app. Vi hade tänkt gå ner på stan och äta lunch efter att vi sagt hej till pappa, men det kändes jobbigt med dessa tätare värkar, så vi åkte hem istället. Det är inte skönt att åka bil med värkar, men än var det inte så farligt. Jag sa till Totte då att jag inte ser fram emot nästa bilfärd, när vi ska in till sjukhuset igen när jag har värre värkar.

Vi köpte lunch på McDonald's Drive in på väg hem. Väl hemma åt vi lunch och kollade på TV. Jag var ganska trött, så efter maten lade jag mig ner i soffan för att försöka sova, men det var sjukt obekvämt så jag satte mig upp igen. Sittandes i soffan lyckades jag tack och lov somna lite mellan värkarna. Jag hade bara sovit fyra timmar på natten, på grund av en förkylning som gjorde att jag inte kunde andas genom näsan. Det kändes inte som de bästa förutsättningarna för en förlossning.

Efter en liten stund började värkarna kännas intensivare och Tottes app kunde konstatera att jag hade tre värkar på tio minuter. Då var det dags att åka in. Bilfärden var precis så obekväm som jag hade befarat, men min inställning under varje värk hjälpte mig genom den. Jag tänkte att det är det här som händer nu, det är såhär det känns nu och det finns inget jag kan göra åt det, så det finns ingen anledning att kämpa emot.

Jag är så otroligt glad att jag läste boken Föda utan rädsla innan förlossningen. Jag hade redan bestämt mig för att jag inte ville ha någon smärtlindring och med hjälp av verktygen i boken blev det ett rimligare mål. Kortfattat handlar det om att slappna av genom värkarna och tänka att smärtan har en mening. Man ska inte försöka undvika smärtan eller fly från den, utan acceptera den. Man kan också säga "ja" för att tänka mer positivt.

Som tur var fanns det en (en enda) ledig parkeringsplats precis utanför förlossningen. Totte betalade parkeringen kl. 14.48 Vi gick in och fick komma till undersökningsrummet. Den första barnmorskan kallade mig "Mästaren på avslappning" när hon såg hur jag bara sjönk ner på sängen och lät hela kroppen smälta ihop med underlaget varje värk. Hon kontrollerade att jag var 4 cm öppen och sedan fick jag ligga med CTG i 20 minuter. Allt såg bra ut, men hon sa att jag var lite i gränslandet mellan den första fasen och den mer aktiva fasen av förlossningen. (Detta sa hon ca en halvtimme innan dottern tittade ut.) Vi berättade att det hade gått fort med förra barnet som föddes tre timmar efter att de kontrollerat att jag var 3 cm öppen. Hon trodde att det kunde bli något liknande den här gången och föreslog en dusch.

Ungefär 15.30 fick vi komma in på förlossningsrummet. Jag slängde mig först ner på knä på golvet och tog en värk med armarna och huvudet på sängen. Då drog jag även av mig glasögonen som Totte tog emot. De hade jag inte på mig resten av förlossningen och jag tänkte inte ens på att jag inte såg något på långt håll.

Nästa värk lade jag mig på rygg på sängen och slappnade av helt och hållet. Det var helt klart bekvämast och det kändes som den enda ställning där jag inte behövde spänna en enda muskel i hela kroppen, så jag låg kvar så. Barnmorskan kontrollerade att jag var 5 cm öppen.

Efter typ tio minuter ville jag kissa, så de banade väg för mig till toaletten efter nästa värk. På toaletten fick jag en värk och magen spände sig en kort stund i krystreflex. "Vi vill inte ha något barn i toaletten." sa barnmorskan. Jag kissade och lade mig på sängen igen.

När jag var tillbaka på sängen tror jag att jag hade en eller två "vanliga" värkar till, men sedan kom en krystvärk. Eftersom den senaste kontrollen (för typ en kvart sedan) sa att jag bara var 5 cm öppen så försökte jag slappna av istället för att krysta och jag frågade barnmorskan om jag fick krysta. Hon sa att jag skulle följa med min kropp och göra som den ville. Så nästa gång jag fick en värk så krystade jag helt enkelt och ut kom bebisen.

Barnmorskan föreslog att jag skulle ta emot med mina händer, så när huvudet var halvvägs ute låg jag och kände på det med mina händer. Det kändes fantastiskt. Sedan var jag dock tvungen att sätta händerna i knävecken för att lyckas krysta ut kroppen. Men direkt när hela bebisen kom ut tog jag ner händerna igen och fick ta emot henne och lägga henne på mitt bröst. Det var underbart!

Nina föddes 15.55, bara en timme och sju minuter efter att vi parkerade utanför förlossningen och ca 20 minuter efter att jag var 5 cm öppen. Barnmorskan sa: "Jag trodde att det skulle gå fort, men inte såhär fort!". Smärtlindring var det sista jag tänkte på när jag låg där och slappnade av. Jag är så glad att jag hittade ett sätt som verkligen passade mig, att ta mig igenom värkarna.

Det ironiska är att jag klarade mig genom hela förlossningen utan smärtlindring, men när de skulle sy fick jag både bedövningsspray, bedövningssprutor och lustgas. Ändå kramade jag nästan sönder Tottes hand. Föda barn är väl inget (he, he), men att sy i snippan är inte det mysigaste som finns.



ANNONS
Av Erica - Torsdag 22 feb 00:38


Miniplutt är färdigbakad i min mage nu. Den här graviditeten har delvis varit annorlunda än graviditeterna med mina första två barn. Det började med att jag inte ville tänka på graviditeten alls för att jag var så rädd för missfall de första 12 veckorna. I övrigt har graviditeten i stort varit lika problemfri som mina övriga. Jag har sluppit illamående, foglossning och andra besvär. Däremot har det varit tyngre. När jag blev gravid hade jag haft problem med sköldkörteln ända sedan jag födde Iza och bara gått upp i vikt sedan dess. När läkaren äntligen gav mig klartecken att gå på Itrim-diet blev jag gravid, så jag hann aldrig gå ner något.

En stor skillnad den här gången är att jag hann jobba färdigt innan barnet kom. Det kändes också viktigare att hinna med den här gången i och med att jag tänker vara ledig minst ett år. Det var så skönt att bli färdig med alla projekt på jobbet och hinna städa ut bokhyllan så att en kollega kan ta mitt rum när jag är borta. Det känns verkligen som att allt blev klart så att jag kan vara borta från jobbet i ett år.

Eftersom jag är tyngre och tröttare nu än tidigare graviditeter har det varit jätteskönt att vara hemma och få sovmorgon varje dag och att slippa stå på tåget till jobbet varje morgon. Det har varit skönt att kunna ta det lugnt när min kropp behöver det. Men jag har fått mycket mindre gjort än jag trodde att jag skulle få. Mycket av det jag tänkte att jag skulle göra nu när jag är ensam hemma, utan en bebis att ta hand om, tänker jag nu att jag ska göra efter förlossningen istället, när jag har en kropp som klarar av det. Att dammsuga under sängen känns till exempel som en mycket lättare uppgift senare när jag klarar av att böja mig framåt igen.

Det känns som att jag ligger långt efter med de praktiska förberedelserna jämfört med de andra barnen, trots att jag då jobbat samtidigt som jag fixat klart allt. Jag vet inte vad det beror på. Jag har precis nyss packat klart förlossningsväskan, lådan med bebiskläder letade jag fram igår och jag har fortfarande inte tvättat något, bebisens rum är inte alls färdigt och det känns som att jag inte ens har tänkt ut allt som jag borde förbereda. Kanske är jag omotiverad att fixa de praktiska detaljerna för att jag vet att allt löser sig ändå. Min bild av tiden efter förlossningen är att jag sitter och ammar och sedan har bebisen sovande i knäet. Det enda som behövs är en filt, en amnings-BH, blöjor och amningsinlägg. Resten är oviktigt.

Jag har funderat på om jag är mentalt redo för mitt tredje barn. Svaret har varit nej, de här veckor jag varit hemma från jobbet hittills. Jag såg så mycket fram emot att bara få vara hemma ensam och vila att jag inte har velat ha en bebis som stör min ensamtid. Men nu har det börjat vända. Jag orkar ändå inte göra något här hemma så länge jag är gravid. Jag tar hellre tillbaka min kropp och min ork även om det är slutet på ensamtiden.

Så vem är då den här bebisen som ska bo hos oss och vara mitt närmaste sällskap det kommande året? Kommer hen vara lika lätthanterad som Neo och Iza de första månaderna, slippa kollik och börja sova hela nätter utan att äta vid tre månaders ålder? Kommer hen vara lik Neo och Iza till utseendet? Kommer hen vara lika sen med att lära sig att gå och lika tidig med språket? Kommer hen att vara fullt frisk? Och har ultraljuds-sköterskan rätt i att Miniplutt är en tjej?

Det känns som att Iza är helt redo att träffa den här bebisen som vi har pratat så mycket om nu. Neo är redo för en ny kräkbebis så att han inte behöver gå heltid på förskolan sin sista termin innan förskoleklass. Totte är redo att ta ut sina pappadagar. Jag börjar känna mig redo jag också. Snart är jag trebarnsmamma och Neo och Iza har ett nytt lillasyskon som ska vara en del av vår familj för alltid.

ANNONS
Av Erica - 6 december 2016 23:18


I helgen var jag med familjen i Stockholm. Jag hade poäng för en gratisnatt på First Hotel som skulle försvinna om jag inte använde dem i år. Det var perfekt motivation att åka iväg och ha det bra med barnen.

Neo och jag åkte skridskor på skridskodiscot i Kungsträdgården. Det var första gången Neo åkte skridskor. Jag tyckte att han var jätteduktig. Han ramlade förstås flera gånger och jag höll i honom när vi åkte "fort". Men det var bra jobbat att ens lyckas stå still på skridskorna utan att hålla i sig.

Efter ett varv runt skridskobanan hade Neo tröttnat och min rygg gett upp, så han gav sig där. Jag åkte två varv till, men sedan var jag rätt nöjd också.

NK:s julskyltning var Neos absoluta favorit på hela helgen. Han sprang framför alla människor och studerade varje skyltfönster ingående. När han hade sett alla, så sprang han tillbaka och tittade på alla igen. Nästa dag ville han att vi skulle gå dit igen, så vi gjorde det innan vi åkte hem.

Gamla stan var mysig att strosa i, men julmarknaden vi siktade på var mycket mindre än jag trodde att den skulle vara. Vi köpte marsipan och brända mandlar och tittade på fina julgranskulor, men så mycket mer var det inte.

Hotellrummet var litet, men helt perfekt för oss. Det var två enkelsängar. Neo och jag sov i ena sängen och Totte och Iza sov i andra sängen. Vi fick vattenkokare på rummet, så att vi kunde göra ersättning till Iza. Det fanns TV med Barnkanalen. Vad mer kan man begära?

Iza hade feber och låg nerbäddad i vagnen mest hela tiden. Vi andra gick till fots nästan överallt. Neo fick rida på min rygg när han inte orkade. En gång åkte vi tunnelbana. Det tyckte Neo var jätteroligt.

Vi åt middag på Jensens. Jag gillar maten där och de är ju barnvänliga, så det passade bra. Både Neo och Iza fick varsin pysselbok. Iza ville äta sin, men Neo pysslade en del.

Det var skönt att inte vara hemma, utan bara dra iväg en helg. Stockholm kan vara rätt okej ibland.

Av Erica - 29 november 2016 22:21


I natt kom Neo upp till vår säng och hade haft en mardröm. Han fick självklart sova resten av natten i vår säng. Problemet var bara att Totte är förkyld och hade bullat upp med tre av våra fyra kuddar bakom sig, så att han kunde halvsitta och sova. Han hade dessutom Iza på bröstet för hon är också förkyld och hade vaknat tidigare på natten. Det var alltså uteslutet att lirka loss en kudde från dem.

Neo ville inte gå ner och hämta sin egen kudde och jag orkade inte heller. Det slutade helt enkelt med att Neo fick min kudde och att jag fick sova utan kudde resten av natten. Det var ganska obekvämt, men jag somnade om rätt så fort. Jag ska försöka lära Neo att ta med sin egen kudde i fortsättningen.

Av Erica - 25 november 2016 00:18


Barnen ska få en julkalender med olika saker eller aktiviteter i. Här på bloggen tänker jag lägga upp bilder från lucköppningen dagen efter. Det blir alltså en bildjulkalender på bloggen från 2 december till 25 december. Hoppas att det blir roligt!

Av Erica - 1 augusti 2016 00:30


Imorgon börjar jag jobba igen efter tre månader föräldraledighet. Det känns jättebra! Jag vill ha rutiner igen och kunna äta frukost när alla andra sover. Jag vill prata med vuxna människor och gå på toa med dörren stängd. Framförallt vill jag höra mig själv tänka.

Det bästa med att börja jobba igen är egentligen att Totte slutar jobba. (Han ska jobba måndagar, men i övrigt är han hemma.) Nu tar alltså någon annan hand om barnen hela dagarna, så att jag kan glida in på kvällen och bara mysa och leka lite med dem efter jobbet. Det blir nog en lagom dos barn.

Nästa gång jag är föräldraledig (i vår) hoppas jag att jag har fixat klart här hemma. Jag blir så sjukt frustrerad av att vara hemma en hel dag och ändå inte ha möjlighet att packa upp en enda flyttlåda. Det hämmar mig lite också, att jag tror att jag ska lyckas fixa om jag är hemma hela dagen, så då hittar jag inte på roliga saker ute. Jag stannar hemma och hoppas att den ena ska sova och den andra leka själv, precis när jag inte behöver göra lunch. Men så händer det inte och dagen är bortslösad istället för att vi kunde ha varit på piratlekplatsen hela dagen och haft kul. Det hade inte blivit vare sig fler eller färre lådor uppackade på det sättet, men jag och framförallt barnen hade haft det roligare så.

I höst har jag förhoppning om att fixa lite hemma vid två tillfällen. Det ena tillfället är när Totte tar med Neo och Iza till Göteborg. Då kan jag fixa på kvällarna efter jobbet och på helgen. Det andra tillfället är när jag tar ut en vecka semester för att jag har för mycket semester kvar. Då är ju Totte hemma och föräldraledig samtidigt. Då kanske han kan göra vad han brukar göra med barnen på dagarna, så kan jag få fixa i fred.

Förutom fysisk struktur på sakerna hemma, så tror jag att även struktur i form av rutiner hemma skulle underlätta. Om alla vet vad som gäller hemma så behöver vi inte bråka om det varje gång det ska göras, till exempel att man äter vid middagsbordet, inte framför TV:n. Det ska jag försöka införa under hösten också.

Om man vaknar upp varje morgon under föräldraledigheten och känner att det enda man behöver göra den dagen är att se till att barnen har det de behöver för att överleva, utvecklas och ha kul, så kan man nog ha en mer avslappnad föräldraledighet. Om det enda som behövde fixas i hemmet varje dag var den dagens tvätt, den dagens disk och undanplockning av de leksaker som lekts med den dagen, så skulle det vara möjligt att hinna med. Jag hoppas att det blir så i vår.

Trots frustration över hemmet har jag lyckats slappa lite med barnen den här föräldraledigheten också. Här var vi i skuggan på stranden och slappade:

Av Erica - 30 juli 2016 03:28


Ibland tycker jag att det är mycket roligare att göra något om någon annan har bett mig, men det betyder inte att jag vill höra dem böna och be. Totte och jag har lite olika uppfattningar där. Han säger ofta att han vill att jag säger "snälla", istället för att säga åt honom att göra saker hemma. Jag tycker att det känns som en förolämpning mot mig ifall jag ska behöva be, på det sättet, för att han ska göra något som hans eget barn behöver, t.ex om jag ber honom hjälpa Neo att ta på sig strumporna.

Totte brukar inte be mig att göra saker alls. Antingen struntar han väl i att reda ut vad som behöver göras eller så gör han det själv. Men ibland vet han vad som behöver göras, och kan inte göra det själv just då. Istället för att be mig göra det öser han ur sig alla anledningar till att han själv inte kan (som om ingen ska göra det eftersom han inte kan) eller så biter han ihop och gör ett tvåhandsjobb med en hand, trots att jag står med två fria händer en bit bort. Varför skulle det vara så hemskt att be mig göra det? Är det för att han tror att jag ska tvinga honom att säga "snälla"?

Det jag tycker är värst är när han tycker att det är underförstått att jag ska utföra uppgifterna. Idag när jag var upptagen i köket hade vi uttryckligen kommit överens om att Totte skulle lägga Neo medan jag hade Iza i babysittern. När Neo åt en nattmacka först kokade Totte nappar åt Iza, men när Iza blev ledsen gick han därifrån och plockade upp Iza. Tydligen (för det sa Totte senare) så var det då underförstått både att jag skulle fixa napparna och att jag tog över uppgiften att ha koll på Neo.

Neo spillde sin dricka på vardagsrumsbordet. Det upptäckte jag när jag gick och skulle lämna något i vardagsrummet. Totte, som satt bredvid Neo, hade inte ropat till mig: "Erica, kom med papper!". När napparna sedan var klara sa jag till Totte att timern låtit. Istället för att be mig ta hand om napparna kom han och fixade det med Iza över ena axeln.

Det skulle kännas mycket mer som ett roligt samarbete om båda var med och uppmärksammade vad som behövde göras, ingen hade någon dum stolthet att det skulle vara bättre att göra det själv och om man inte behövde säga "snälla" när man snabbt och smidigt överför uppgifter till den som för tillfället har störst möjlighet att genomföra dem. Det känns så ensamt och tråkigt att både vara den som kommer på vad som behöver göras och vara den som gör det. Det är som att både laga mat och äta den. Det är roligare att laga mat åt någon annan, eller att bli bjuden på mat som någon annan har lagat.

Jag tar inte illa upp om Totte ropar: "Erica, vatten till Neo." om jag ändå står i köket och han dessutom har Iza i famnen. Det behövs inget "snälla" och han behöver inte ens utforma det som en fråga "Kan du hämta vatten till Neo?" för det är inte tänkt att jag ska svara ja eller nej. Om vi däremot sitter i soffan och latar oss båda två, tycker jag att man kan slänga in ett "snäääälla" om ingen egentligen orkar hämta vattnet. Så länge båda är upptagna med familjefix kan man väl hjälpas åt på det sätt som blir smidigast och kommunicera det, så att inte den ena behöver göra allt tänkande. När man däremot ber om att få slippa fixa alls, kan man få böna och be. Jag undrar om det är det Totte tror att jag gör, försöker komma undan helt, när jag ber honom. Synd i så fall att han inte fattar att jag är upptagen när jag passar barnen, även om jag bara sitter med dem i soffan.

Av Erica - 2 maj 2016 00:34


Älskade lilla Iza är snart två och ett halvt dygn gammal nu. Det är ofattbart och underbart att hon är här! Nu är vi tvåbarnsföräldrar!

Hon är obeskrivligt liten. Men då väger hon ändå 600 g mer och är 4 cm längre än Neo var när han föddes. Jag kan inte föreställa mig att någon kan vara mindre än hon är nu. Hur kan mitt eget första barn som jag har hållit i famnen varit mindre än såhär?

Hittills tycker jag att det har gått riktigt bra för hela familjen att anpassa sig. Neo är inte alltid intresserad av att bry sig om vad Iza håller på med, men han har aldrig sagt eller gjort något negativt. Totte är helt klart mer engagerad än när vi fick Neo och jag tycker att det är otroligt skönt att vi på riktigt är två som har det gemensamma ansvaret.

Iza och jag fokuserar mest på att få amningen att fungera så bra det går. Hon sover rätt så mycket, så vi har inte jättemycket tid på oss att öva. Men jag tycker ändå att det går bra, även om det gör lite ont i brösten.

Det känns på samma gång helt sjukt att hon är här och helt orimligt att tänka att hon inte alltid har funnits. Just nu är det mysigaste som finns att ligga med henne på magen och bara lyssna på henne när hon sover. Älskade underbara!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se