Alla inlägg under april 2012

Av Erica - 19 april 2012 18:01


Förlossningen är avklarad och världens mysigaste son är belöningen. Men på grund av att han är för tidigt född är vi fast här på sjukhuset. Vi har det jättebra och är jätteglada, men samtidigt är det väldigt jobbigt att inte få åka hem. Neo är nästan störst här på avdelningen med sina 2192 gram. Saker och ting får så konstiga perspektiv. Man fattar att det hade kunnat gå så himla mycket värre om han till exempel bara hade bestämt sig för att födas två veckor ännu tidigare. Vi känner oss lyckligt lottade som bara har sondmatning och gips att handskas med.


Samtidigt är det en så konstig vardag jämfört med en vanlig persons vardag. Till och med jämfört med en vanlig nybliven mammas vardag, inbillar jag mig. Igår tyckte jag att det var en bedrift att borsta tänderna, medan det är hur enkelt som helst att skicka ett mail eller uppdatera Facebook med bilder på Neo. Att orka är en stor faktor rent fysiskt. När man måste upp och mata i en timme var tredje timme hela natten har man inte mycket ork till att borsta tänderna sedan.


Men framförallt avgör man hur lätt eller svårt saker är att göra beroende på hur man kan hantera Neo samtidigt. Skicka ett mail från iPhonen kan jag göra med ena handen samtidigt som jag har Neo i knäet, alltså är det lätt att orka. Borsta tänderna måste jag gå till toaletten i korridoren och göra. Då måste jag antingen ta med honom och försöka klara allt med en hand eller komma överens med Totte så att han stannar med Neo medan jag plockar fram necessären, tar på mig anständiga kläder och går och borstar tänderna. Det är oändligt krångligt! Oftast känns det inte värt det heller. En ren mun ger inte så mycket tillfredställelse.


Idag fick jag dock ett ryck och sminkade mig till och med med mascara. Livet kommer nog att fortsätta vara konstigt när vi kommer hem, men jag längtar ändå sjukt mycket efter att kunna borsta tänderna naken och enkelt lägga Neo på skötmadrassen bredvid mig!

Av Erica - 14 april 2012 19:45


Vattnet gick igår morse, fem veckor för tidigt. Där stod jag på ett hotellrum i Falun, utan Totte, utan förlossningsväskan och utan en aning om vad man egentligen ska göra när vattnet går. Trots detta kände jag ingen panik, bara en vilja att fixa så att allt blir så bra som möjligt.


Det första jag gjorde var att ringa Totte. Han lät lite lätt panikslagen, men hade ändå huvudet rätt bra på skaft. Efter flera samtal hit och dit, samtidigt som jag tiggt bindor från receptionen och till slut lyckats klä på mig, stod det klart att jag skulle på koll på Falu Lasarett.


Mamma och pappa satte sig i bilen på väg till Falun samtidigt som min supersnälla kollega skjutsade mig till sjukhuset. Där konstaterade de att bebisen mår bra och att jag än så länge inte har några värkar. Det var helt okej för dem att jag gjorde ett försök att ta mig hem till Göteborg.


Totte mötte upp i Laxå och vi åkte två bilar ner till Göteborg medan vi höll tummarna för att värkarna skulle hålla sig borta. Det gjorde de också och vi hann både hämta ut barnvagnen, köpa blöjhink och bädda vaggan innan dagen var slut. Vid det här laget hade vi börjat hålla tummarna för att värkarna skulle sätta igång istället, men så blev det inte.


Under natten fick jag vid två tillfällen för mig att jag hade mensvärksliknande, lätt smärta i magen. Men när jag vaknade kändes det som att jag lika gärna kunde ha drömt det. Värkarna lyste med sin frånvaro hela morgonen medan vi åkte till Östra sjukhuset för nästa koll. Bebisen mådde fortfarande bra och jag hade fortfarande inga värkar.


De skickade hem oss med order om att ägna dagen åt vila, värme, pasta och kärlek. Sedan fick vi en tid för igångsättning imorgon. Infektionsrisken blir för stor om man väntar mer än två dygn efter att vattnet har gått. Så imorgon börjar det i alla fall. När vi är i mål och bebisen är ute går inte att säga, men en förlossning som börjar med igångsättande kan ta flera dygn.


Praktisk och effektiv som jag är har jag inte ägnat dagen åt så mycket vila och kärlek, utan istället hunnit med att deklarera, skicka in föräldraledighetsansökan till jobbet och med hjälp av mina föräldrar tömt alla sopor i lägenheten. Sådant känns skönt att ha gjort så att man inte behöver tänka på det när bebisen väl är här.


Värme finns det gott om och pasta har jag fått i mig, så helt olydig har jag inte varit. Nu på kvällen har dessutom Totte kommit hem från en utflykt med en kompis (som jag skickade iväg honom på för att slippa ha honom vid datorn) och då har kärleken gjort sig påmind också. Vila planerar jag in att få i form av att gå och lägga mig i tid för nattens sömn. Jag tror dessutom att jag kommer att kunna sova mycket bättre nu när jag har fått ordning på så mycket pappersbestyr och städning att det inte finns något att ligga vaken och fundera över hur man ska hinna med.


Det kändes väldigt jobbigt först, att bebisen kommer att komma innan vi har haft förlossningssamtal med barnmorskan på MVC, innan vi har fått ordning på alla papper och innan vi ens har gått sista gången på föräldragruppen. Men nu när vi i alla fall har fått köpt allt det viktigaste, fått ordning på de flesta papperna och städat i ordning lägenheten så känns det bara underbart att få sin bebis redan nu. Jag är konstigt nog fortfarande inte orolig inför förlossningen, trots att vi som sagt var inte ens har hunnit med de sista förberedelserna på MVC och i föräldragruppen. Det känns inte viktigt längre. Jag vet att jag har förmågan att föda min bebis. Det kommer att gå bra.


Många saker kanske till och med löser sig till det bättre. Det är förmodligen ännu roligare att gå VårRuset med barnvagn än med supergravidmage! Och förutsatt att jag kommer att kunna jobba halva veckor efter två veckors ledighet, som det hela tiden var tänkt, så passar det nog bättre för projektet på jobbet att jag är borta två veckor nu än att jag ska försvinna två veckor i maj.


Att hela situationen ledde till att mina föräldrar följde med till Göteborg är jag dessutom evigt tacksam för. Deras hjälp med lägenhet och pappersfix samt deras sällskap och stöd har varit ovärderligt. Jag älskar Totte, men jag känner mig hjälplös ibland när jag är ensam med honom och inte har någon som hjälper till och förstår att viktiga saker bör göras både för att de är viktiga och för att livet blir roligare då.


Det känns så typiskt mig att jag sitter här nu helt lugn och väntar på stormen som jag vet är nära. Jag trivs i lugnet som andra tror är ett kaos. Samtidigt skulle det vara typiskt mig om jag ställer mig och bakar muffins att ha i frysen som man kan bjuda på när folk kommer och träffar bebisen och fikar. Vi får se hur jag gör.


Framförallt ska jag se till att komma i säng i tid och sova hela natten. Sedan hoppas jag på att värkarna sätter igång av sig själva imorgon, en timme innan ingångsättningen eller något sådant. Jag tror att kroppen klarar av förlossningen bättre om den får visa själv att den är redo, istället för att man lurar den på olika (i och för sig vetenskapligt välbeprövade) sätt.


Nu ser jag fram emot att snart få träffa min och Tottes bebis. Embryon Klumpfot Hellman, imorgon kan bli dagen du får ditt nya namn och vi får se ditt ansikte. Jag längtar!

Av Erica - 5 april 2012 12:04


Alla har åsikter om hur mitt liv kommer att bli när barnet kommer. De flesta tror inte en sekund på att jag bara ska vara föräldraledig i två veckor och sedan börja jobba halva veckor. Men i tisdags träffade jag en kvinna som inte alls verkade främmande för den idén. Hon har själv två barn och lika mycket driv i sig som jag har på jobbet, så jag tror mer på henne än på vissa andra personer.


Självklart stämmer det som alla är noga med att påpeka: Man kan aldrig veta i förväg hur det blir med just det här barnet. Ändå är de flesta väldigt skeptiska till att det ska kunna bli jag som har rätt, att det går utmärkt att jobba efter två veckor. Konstigt att det bara gäller att jag ska förstå att jag kanske måste ta mer än två veckor ledigt, inte att de ska förstå att jag kanske till och med behöver mindre än två veckor ledigt.


Trots allt snack om att det är individuellt hur länge man behöver vara hemma, verkar det inte vara någon som bryr sig om att titta på hur jag är som person heller. Jag kan mycket väl förstå att andra mammor, som är mindre benägna att ge sig den på att klara av saker, kanske stannar hemma längre bara för att de vill. Men inte för att de måste, eller för att de inte skulle ha klarat av att jobba om de bara bestämde sig för att göra det.


Det är inte alla som klarar av att jobba heltid i andra städer än man bor, planera sitt eget bröllop och plugga grekiska med toppbetyg som resultat samtidigt. Det är inte alla som vill göra det heller, så de försöker inte ens. Men jag ville, jag gjorde det och jag klarade det. Jag förstår att det här inte går att jämföra med att ha en bebis, men det visar ändå på hur min förmåga att genomföra saker kanske skiljer sig från andras.


De första åsikterna jag fått höra sedan jag blev gravid gällde dessutom själva graviditeten och inte första månaderna med bebisen. Det var både det ena och det andra som inte skulle gå att göra nu när jag är gravid. Okej, jag har sju veckor kvar till beräknad förlossning, mycket kan hända än. Men jag undrar ändå: När dyker alla de där saker jag inte kan göra upp?


Jag är inte i förnekelse över att jag är gravid eller över att ett barn kommer att förändra mitt liv. Men jag anpassar mig så att jag fortfarande kan göra det jag vill göra, istället för att bara strunta i att göra det. Så kanske inte alla gravida kvinnor eller nyblivna mammor tänker. Många gravida tycker nog att det är skönt att alltid kunna skylla på att de är gravida för att slippa träna eller få äta godis. Jag är den enda gravida kvinnan på de BodyPump-pass jag går på. Men det är inga problem att träna. Jag får bara anpassa vissa övningar så att de är ofarliga för mig och för bebisen. I början av maj ska jag även gå VårRuset. Det hade varit lätt att bara hoppa över VårRuset i år för att jag är höggravid då. Men istället för att strunta i det så anpassar jag mig och väljer att gå istället för att springa.


När det är dags att börja jobba, två veckor efter förlossningen, kommer jag självklart att anpassa mig efter min nya situation. Först och främst ska jag jobba hemifrån i början så att jag kan amma. Sedan har jag inga vanföreställningar om att det går att planera in dessa amningsstunder till vissa tider, utan jag får helt enkelt vara beredd på att ta rast när bebisen vill det. Och det kanske kommer att ta tio timmar att jobba ihop åtta timmar, för att det krävs fler raster än vanligt. Men jag tror säkert att det går. Det är möjligt att det kommer att vara så jobbigt psykiskt att jag gråter en timme i duschen när dagen är slut, men det är inget nytt för mig. Det var riktigt jobbigt att jobba i olika städer i ett år också. Och det var jobbigt att planera bröllopet ibland. Och det kan vara jobbigt att komma överens med Totte när vi tänker helt olika. Jag tänker inte ge upp bara för att det är jobbigt!


Det konstigaste när jag säger att jag ska börja jobba efter två veckor tycker jag är att vissa tror att jag ska ta hand om bebisen samtidigt som jag jobbar. Självklart inte! Min man ska ju vara hemma de dagar jag jobbar! Det enda jag ska göra är amma, allt annat borde han kunna göra lika bra (eller dåligt) som mig. Ingen av oss har ju någon erfarenhet sedan tidigare. Och både han och jag är hemma de första två veckorna tillsammans och försöker lära oss vad man måste kunna. Sedan är det så att en arbetsvecka består av fem dagar, vilket inte är delbart på två. Så både Totte och jag ska jobba onsdagar. Då blir det jag som samtidigt tar hand om barnet på kontorstid. Men jag har pratat med mitt jobb. Om jag inte får något jobbat på kontorstid så är det helt okej med dem att jag jobbar kväll på onsdagar, när Totte har kommit hem och tar över bebisskötandet.


Ärligt talat förstår jag inte vad det skulle vara som gör att det inte ska bli som vi har planerat med föräldraledigheten. Självklart kan det bli så att jag blir alldeles kär i bebisen och aldrig vill jobba mer i hela mitt liv. Men så kan man ju inte göra. En del som inte har bebisar vill inte heller jobba, men man måste ju. Det spelar ingen roll om jag efter förlossningen känner att jag vill vara hemma mer än två veckor. För nu är det så att min man vill vara hemma också, så hur mycket jag än skulle vilja vara hemma ett år, så skulle jag ju inte kunna vara det utan att min man går med på det. När man har ett nyfött barn måste man, precis som i alla andra situationer, göra saker man inte känner för ibland, till exempel jobba några dagar i veckan. Varför skulle det här vara värre för mig än för min man?


Det enda jag kan tänka mig är att det uppstår komplikationer. Blir jag inlagd på sjukhus kan jag förstås inte jobba. Inte ta hand om barnet heller för den delen. Har jag jätteont i kroppen och kan varken sitta eller stå så kanske det blir svårt att jobba också (och svårt att ta hand om bebisen). Men har man inte rätt att bli sjukskriven i sådana situationer? Eller gills det inte att man är sjuk bara för att man har fött barn? Man kan bli sjuk när som helst. Jag har aldrig påstått att jag ska jobba två veckor efter förlossningen om det är något allvarligt fysiskt fel med mig. Precis som jag aldrig har påstått att jag tänker jobba vilken dag som helst om jag plötsligt råkar ut för en olycka. Men min plan är ju att jobba alla vanliga dagar när jag är frisk. Det trodde jag allas plan var. Och efter förlossningen är min plan att börja jobba halva veckan efter två veckors ledighet … om jag är frisk. Jag förstår inte varför det är så mycket viktigare att påpeka det uttryckligen i samband med förlossning.


Så till alla er med åsikter: Ni vet inte hur det kommer att bli! Jag vet inte heller hur det kommer att bli! Men var beredda på att jag inte är som alla andra, för det har jag aldrig varit hittills!


Av Erica - 5 april 2012 10:16


Förkrossad var jag när GB:s otvivelsktigt godaste glass försvann ur sortimentet strax efter att den dykt upp. Men i år är den tillbaka, min kära 'Wich. Jag är överlycklig!


Som en liten bonus har jag även upptäckt att min favoritfilm från högstadiet är tillbaka, nu i 3D. Det är oklart om jag tänker gå och se den på bio, men det är möjligt att jag återupplever Titanic hemma i soffan, nu när jag har blivit påmind om den.

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2012 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards