Alla har åsikter om hur mitt liv kommer att bli när barnet kommer. De flesta tror inte en sekund på att jag bara ska vara föräldraledig i två veckor och sedan börja jobba halva veckor. Men i tisdags träffade jag en kvinna som inte alls verkade främmande för den idén. Hon har själv två barn och lika mycket driv i sig som jag har på jobbet, så jag tror mer på henne än på vissa andra personer.

Självklart stämmer det som alla är noga med att påpeka: Man kan aldrig veta i förväg hur det blir med just det här barnet. Ändå är de flesta väldigt skeptiska till att det ska kunna bli jag som har rätt, att det går utmärkt att jobba efter två veckor. Konstigt att det bara gäller att jag ska förstå att jag kanske måste ta mer än två veckor ledigt, inte att de ska förstå att jag kanske till och med behöver mindre än två veckor ledigt.

Trots allt snack om att det är individuellt hur länge man behöver vara hemma, verkar det inte vara någon som bryr sig om att titta på hur jag är som person heller. Jag kan mycket väl förstå att andra mammor, som är mindre benägna att ge sig den på att klara av saker, kanske stannar hemma längre bara för att de vill. Men inte för att de måste, eller för att de inte skulle ha klarat av att jobba om de bara bestämde sig för att göra det.

Det är inte alla som klarar av att jobba heltid i andra städer än man bor, planera sitt eget bröllop och plugga grekiska med toppbetyg som resultat samtidigt. Det är inte alla som vill göra det heller, så de försöker inte ens. Men jag ville, jag gjorde det och jag klarade det. Jag förstår att det här inte går att jämföra med att ha en bebis, men det visar ändå på hur min förmåga att genomföra saker kanske skiljer sig från andras.

De första åsikterna jag fått höra sedan jag blev gravid gällde dessutom själva graviditeten och inte första månaderna med bebisen. Det var både det ena och det andra som inte skulle gå att göra nu när jag är gravid. Okej, jag har sju veckor kvar till beräknad förlossning, mycket kan hända än. Men jag undrar ändå: När dyker alla de där saker jag inte kan göra upp?

Jag är inte i förnekelse över att jag är gravid eller över att ett barn kommer att förändra mitt liv. Men jag anpassar mig så att jag fortfarande kan göra det jag vill göra, istället för att bara strunta i att göra det. Så kanske inte alla gravida kvinnor eller nyblivna mammor tänker. Många gravida tycker nog att det är skönt att alltid kunna skylla på att de är gravida för att slippa träna eller få äta godis. Jag är den enda gravida kvinnan på de BodyPump-pass jag går på. Men det är inga problem att träna. Jag får bara anpassa vissa övningar så att de är ofarliga för mig och för bebisen. I början av maj ska jag även gå VårRuset. Det hade varit lätt att bara hoppa över VårRuset i år för att jag är höggravid då. Men istället för att strunta i det så anpassar jag mig och väljer att gå istället för att springa.

När det är dags att börja jobba, två veckor efter förlossningen, kommer jag självklart att anpassa mig efter min nya situation. Först och främst ska jag jobba hemifrån i början så att jag kan amma. Sedan har jag inga vanföreställningar om att det går att planera in dessa amningsstunder till vissa tider, utan jag får helt enkelt vara beredd på att ta rast när bebisen vill det. Och det kanske kommer att ta tio timmar att jobba ihop åtta timmar, för att det krävs fler raster än vanligt. Men jag tror säkert att det går. Det är möjligt att det kommer att vara så jobbigt psykiskt att jag gråter en timme i duschen när dagen är slut, men det är inget nytt för mig. Det var riktigt jobbigt att jobba i olika städer i ett år också. Och det var jobbigt att planera bröllopet ibland. Och det kan vara jobbigt att komma överens med Totte när vi tänker helt olika. Jag tänker inte ge upp bara för att det är jobbigt!

Det konstigaste när jag säger att jag ska börja jobba efter två veckor tycker jag är att vissa tror att jag ska ta hand om bebisen samtidigt som jag jobbar. Självklart inte! Min man ska ju vara hemma de dagar jag jobbar! Det enda jag ska göra är amma, allt annat borde han kunna göra lika bra (eller dåligt) som mig. Ingen av oss har ju någon erfarenhet sedan tidigare. Och både han och jag är hemma de första två veckorna tillsammans och försöker lära oss vad man måste kunna. Sedan är det så att en arbetsvecka består av fem dagar, vilket inte är delbart på två. Så både Totte och jag ska jobba onsdagar. Då blir det jag som samtidigt tar hand om barnet på kontorstid. Men jag har pratat med mitt jobb. Om jag inte får något jobbat på kontorstid så är det helt okej med dem att jag jobbar kväll på onsdagar, när Totte har kommit hem och tar över bebisskötandet.

Ärligt talat förstår jag inte vad det skulle vara som gör att det inte ska bli som vi har planerat med föräldraledigheten. Självklart kan det bli så att jag blir alldeles kär i bebisen och aldrig vill jobba mer i hela mitt liv. Men så kan man ju inte göra. En del som inte har bebisar vill inte heller jobba, men man måste ju. Det spelar ingen roll om jag efter förlossningen känner att jag vill vara hemma mer än två veckor. För nu är det så att min man vill vara hemma också, så hur mycket jag än skulle vilja vara hemma ett år, så skulle jag ju inte kunna vara det utan att min man går med på det. När man har ett nyfött barn måste man, precis som i alla andra situationer, göra saker man inte känner för ibland, till exempel jobba några dagar i veckan. Varför skulle det här vara värre för mig än för min man?

Det enda jag kan tänka mig är att det uppstår komplikationer. Blir jag inlagd på sjukhus kan jag förstås inte jobba. Inte ta hand om barnet heller för den delen. Har jag jätteont i kroppen och kan varken sitta eller stå så kanske det blir svårt att jobba också (och svårt att ta hand om bebisen). Men har man inte rätt att bli sjukskriven i sådana situationer? Eller gills det inte att man är sjuk bara för att man har fött barn? Man kan bli sjuk när som helst. Jag har aldrig påstått att jag ska jobba två veckor efter förlossningen om det är något allvarligt fysiskt fel med mig. Precis som jag aldrig har påstått att jag tänker jobba vilken dag som helst om jag plötsligt råkar ut för en olycka. Men min plan är ju att jobba alla vanliga dagar när jag är frisk. Det trodde jag allas plan var. Och efter förlossningen är min plan att börja jobba halva veckan efter två veckors ledighet … om jag är frisk. Jag förstår inte varför det är så mycket viktigare att påpeka det uttryckligen i samband med förlossning.

Så till alla er med åsikter: Ni vet inte hur det kommer att bli! Jag vet inte heller hur det kommer att bli! Men var beredda på att jag inte är som alla andra, för det har jag aldrig varit hittills!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... överlämna den första julklapp bebisen någonsin fått och önska God Jul!   ...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... knacka på magen och fråga om bebisen inte vill komma ut nu när allt är fixat.   ...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... plocka bort alla vassa barr från granen.   ...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... julpynta med gosedjur i fönstret.   ...