Alla inlägg under mars 2013

Av Erica - 31 mars 2013 22:19


Ägg och glasstårta var påskens höjdpunkter när det gäller det ätbara. När det gäller aktiviteter var höjdpunkten helt klart att spela My Little Pony Drömslottet med Totte, min syster och hennes kille. Jag kom sist, men det var till och med roligare än jag minns det från när jag var liten!



ANNONS
Av Erica - 28 mars 2013 21:47


Båda mina älsklingar har nyfixat hår och de är så fina att jag smälter!



ANNONS
Av Erica - 18 mars 2013 23:14


Glasögonsituationen visar fler och fler dåliga sidor för var dag som går. En av de jobbigaste grejerna jag har upptäckt är att det inte går att snegla på folk på öppna förskolan för att lite diskret se om det är någon jag känner. Jag måste stirra ordentligt på dem med hela ansiktet riktat åt deras håll för att kunna se dem genom glasögonen. Idag var jag tvungen att prata med en som jag inte kände eftersom jag nästan vridit nacken av mig för att möta hennes blick. Jag vill kunna smyga på folk. Det här är hemskt!


Men dagens nya upptäckt är att jag är helt blind i duschen. Jag duschar ju inte med glasögon, alltså är allt suddigt i duschen. Det här är säkert ingen nyhet för vanliga glasögonbärare, men jag är van att ha linser i duschen så det är nytt för mig.


När jag skulle spraya ut lite rakgel i handen så kom det inget. Det tyckte jag var konstigt tills jag upptäckte att handen jag höll flaskan med var full med skum. Jag hade hållit flaskan bakochfram. Efter att till slut lyckats raka mig under armarna tittade jag ner och funderade på att raka mina ben. Men jag såg inte ett hårstrå på hela benet, så jag lade ner det. Jag vet att benen är håriga för jag har sett det när jag har haft glasögon på. Det är för långt mellan ögon och ben helt enkelt, så håren suddas bort. Det sista som hände var att jag såg något skräp eller vad det var. Det såg läskigt ut och ungefär naturlig storlek för en äcklig insekt. Jag visste inte om jag skulle bli rädd för den eller om det bara var smuts från mig. Det kändes besvärande.


Så med håriga ben och en halvtömd flaska rakgel gick jag ut ur duschen, rädd för mitt eget strumpludd. Då var glasögonen inte helt fel att få på sig ändå. Världen kom tillbaka till mig sekunden de landade på näsan. Men jag kan inte säga att jag har vant mig vid glasögonen mer för varje dag. Jag längtar snarare mer efter mina linser för varje dag som går. Jag vill inte vara ett blindstyre i duschen!


Av Erica - 13 mars 2013 12:05


"Det där är inte bra för barnet!" skrek en tant efter mig när jag gick av spårvagnen med barnvagnen ner för trappstegen som jag alltid brukar göra. Jag valde att ignorera henne och då skrek hon "Hjärnskakning!" efter mig. Även om det nu skulle vara skadligt för barnet så undrar jag varför hon blev så arg för att bli ignorerad. Om jag inte hörde henne borde hon inte bli arg. Om jag hörde henne så är väl det hela utagerat. Hon har fått berätta att det är dåligt för mitt barn och jag har hört henne. Ville hon att jag skulle börja försvara mig eller? Det vore väl bara dåligt ur hennes synvinkel, för då tar jag ju inte till mig hennes tips. Ville hon att jag skulle säga "Tack för informationen!". Så sur behöver man inte bli för att jag missar att säga tack! Eller ville hon berätta mer om hur jag ska undvika att skada min bebis? Jag kollar gärna upp det själv från säkra källor på internet när jag har tid, inte från en främling på spårvagnen när jag har bråttom.


Hur var det nu med den där hjärnskakningen då? Neopold är pigg som en lärka och visar inga tecken på att ha farit illa. Jag gick en första hjälpen kurs med inriktning bebisar igår, så jag vet vad jag ska kolla efter. För ett otränat öga kan det se ut som att jag med full fart går rakt ut för trappan med barnvagnen. Det måste bli väldigt guppigt och kanske även skadligt för barnet. Men det jag gör är förstås inte alls det. Jag bromsar genom att luta vagnen bakåt och dra den mot mig. Fjädringen i vagnen gör att hjulen låter ganska mycket när de sprätter i väg över trappkanten, men när de sprätter sitter bebisen i princip still. Direkt därefter flyttar jag tyngdpunkten neråt så att vagnen som alltså redan står på nästa trappsteg vilar mot nästa trappsteg. Att förklara skillnaden mellan denna komplicerade procedur och att bara springa ner för trappan, för denna okända tant, kändes både meningslöst och helt ointressant för mig. Speciellt med tanke på att det tog min egen man, konstruktörsgeniet, flera dagar och egen praktisk övning innan han förstod skillnaden.


Dessutom kan jag starkt ifrågasätta om ett barn i Neos ålder och med den stabilitet i kropp och nacke som han har, verkligen skulle kunna få hjärnskakning ens om jag skulle springa med vagnen rakt ner för trappan. Guppandet när han sitter i knäet på öppna förskolan och vi sjunger Prästens lilla kråka är ju nästan mer våldsamt. För att inte tala om det guppande han skrattande åstadkommer själv genom att hoppa för att öka på guppandet när vi sjunger Lilla hästen Plopp på Svenska kyrkans babyrytmik. Har ingen sagt till mig då så har jag svårt att tänka mig att han skulle få hjärnskakning av att det guppar.


Men som sagt, jag tar inga risker, utan fortsätter gå av spårvagnen på det guppfria, hjulsprättande sättet, som får tanter att bli arga. För jag vet att min son inte far illa. Och det viktigaste av allt i världen för mig är att min son inte far illa. Jag skiter i om främmande tanter på spårvagnen vet om det eller inte.


Av Erica - 11 mars 2013 19:53


Kanske är jag arbetsnarkoman. Det har gått en vecka sedan jag officiellt gick på föräldraledighet. Även om jag gick in och var med på tre möten i tisdags och har "jobbat klart" några saker på kvällarna, så känner jag mig redan fri. Jobbet har haft ett grepp om mig sedan i somras och det har inte släppt förrän nu. Jag har hela tiden varit medveten om att jag har haft mycket att göra, men jag har nog inte kunnat föreställa mig hur skön känslan skulle vara när jag inte hade det längre. Jag har trott att jag har gillat att jobba så mycket, och det har jag. Jag har trott att jag har ogillat att det blir för lite tid över till annat, och det har jag. Men jag har inte förstått hur STOR skillnaden blir på mitt liv när jag inte längre har mycket på jobbet.


Listan på saker jag har velat ha tid med, men inte haft tid med när jag jobbat, är samma nu som då. Träna, blogga mer, barnsäkra hemma, leka med Neopold o.s.v Men känslan i kroppen har jag inte kunnat föreställa mig. Jag har velat vilja träna (när jag får tid att träna) men jag hade glömt bort hur det kändes att vilja träna. Nu när jobbet inte är det enda jag kan koncentrera mig på har min hjärna en otrolig förmåga att göra mig glad genom att tänka på andra saker.


Under tiden jag hade för mycket på jobbet fanns det nog ingenting jag kunde ha gjort för att min hjärna skulle få det såhär bra. Jag provade med att jobba mer, så att allt kanske till slut skulle vara gjort, men det var övermäktigt. Jag provade med att jobba mindre, och tvinga mig att gå hem efter åtta timmar, men hemma kunde jag inte slappna av när jag visste att allt skulle finnas kvar dagen därpå. Att gå omkring hemma och "bita på naglarna" kändes inte så lockande när det fanns jobb kvar att utföra. Så länge man är ansvarig för viktiga saker på jobbet är det svårt att prioritera något annat. När man har tagit sig an ett sådant projekt så är det säkert jobbet som är viktigast och måste prioriteras också. Men det betyder inte att det är det som gör mitt liv bäst. Jag hade inte ens förmågan att komma på vad jag ville göra en timme på kvällen när jag nu inte jobbade över, så rekreationen uteblev.


Nu när jag har jobbat undan det jag skulle på jobbet, lämnat över ansvaret till en kollega som jag litar på och fysiskt förflyttat mig från arbetsplatsen med alla kollegors vetskap och välsignande, så känner jag att jag verkligen kan släppa det på riktigt. Det krävs en sådan åtgärd för att det ska gå att inte koncentrera sig på jobbet utan att allt jobb är klart. Jag är glad att jag får de här två månaderna, för jag inser nu hur mycket jag har saknat att vilja göra saker hemma. Nu har jag förmågan att komma på att jag vill brodera mitt iPad-skal om jag har en timme över på kvällen.


Så från en beroende till en annan: Älskling, skapa förutsättningar för att göra det omöjligt för dig att utöva ditt beroende! Då kommer viljan tillbaka, viljan att vara med i resten av livet! Så länge du kan välja att utföra ditt beroende kommer du inte få lusten tillbaka att göra något annat, inte ens de dagar du tvingar dig att inte utföra ditt beroende! Även om du inte kan föreställa dig nu att något annat skulle vara bättre, så finns det ett friare liv som du kommer att tycka bättre om! Våga ta ditt liv tillbaka och få förmågan att bestämma vad du egentligen vill!


Av Erica - 11 mars 2013 19:35


Man kan skylla på att man inte har tid, att det inte passar, att man är sjuk eller inte vill. Min vanligaste ursäkt det senaste halvåret är att jag inte orkar eller inte ens har tid att fundera på om jag har tid eller inte. Jag skyller på bristen på sol också, för det är den som gör att jag orkar allt jag eventuellt orkar. Men vad man än skyller på så kvarstår faktum: Om man inte tar sig till gymmet så har man inte tränat, och har man inte tränat så mår man inte bra.


Idag har jag varit på dansaerobic för första gången på evigheter. Det känns helt sinnessjukt att inte gå varje måndag. Men om jag hade sovit för lite natten till den här måndagen också och jobbat tio timmar på det så hade jag nog varken orkat övertala Totte om att fortsätta ta hand om Neo hela kvällen, eller fysiskt orkat genomföra själva passet. Jag hade definitivt inte orkat lyssna på knapprandet från Tottes tangentbord i sovrummet till kl 3 på natten efter det. Så det är inte konstigt att jag inte har gått på dansaerobic varje måndag det senaste halvåret. Inte ett dugg konstigt. Men det gör mig inte ett dugg vältränad. Så lyckan är total nu när jag äntligen har tid, lust, ork, vilja, möjlighet att träna igen!


Av Erica - 10 mars 2013 00:15


Genom fyra delfinaler, andra chansen och finalen har jag bara ringt och röstat på en artist: Robin! Han var helt enkelt bäst! Inte bara det, han var riktigt bra också. De tre första delfinalerna hittade jag ingen jag tyckte att det var värt att rösta på. Sedan kom Robin och jag plockade upp telefonen och började skänka pengar till radiohjälpen.


Det är lite roligt att Robin vann över Yohio med hjälp av den internationella juryn, för jag har hört många i Sverige som tycker bäst om Yohio just för att de tror att han går bra i ESC. Tydligen inte. Robin har en bättre låt, och även om jag tycker att han kan snygga till sina kläder med lite mer färg så är det fortfarande låten som är det viktigaste!


Av Erica - 6 mars 2013 16:50


Mitt första par skor och Neos första par skor.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se