Kanske är jag arbetsnarkoman. Det har gått en vecka sedan jag officiellt gick på föräldraledighet. Även om jag gick in och var med på tre möten i tisdags och har "jobbat klart" några saker på kvällarna, så känner jag mig redan fri. Jobbet har haft ett grepp om mig sedan i somras och det har inte släppt förrän nu. Jag har hela tiden varit medveten om att jag har haft mycket att göra, men jag har nog inte kunnat föreställa mig hur skön känslan skulle vara när jag inte hade det längre. Jag har trott att jag har gillat att jobba så mycket, och det har jag. Jag har trott att jag har ogillat att det blir för lite tid över till annat, och det har jag. Men jag har inte förstått hur STOR skillnaden blir på mitt liv när jag inte längre har mycket på jobbet.

Listan på saker jag har velat ha tid med, men inte haft tid med när jag jobbat, är samma nu som då. Träna, blogga mer, barnsäkra hemma, leka med Neopold o.s.v Men känslan i kroppen har jag inte kunnat föreställa mig. Jag har velat vilja träna (när jag får tid att träna) men jag hade glömt bort hur det kändes att vilja träna. Nu när jobbet inte är det enda jag kan koncentrera mig på har min hjärna en otrolig förmåga att göra mig glad genom att tänka på andra saker.

Under tiden jag hade för mycket på jobbet fanns det nog ingenting jag kunde ha gjort för att min hjärna skulle få det såhär bra. Jag provade med att jobba mer, så att allt kanske till slut skulle vara gjort, men det var övermäktigt. Jag provade med att jobba mindre, och tvinga mig att gå hem efter åtta timmar, men hemma kunde jag inte slappna av när jag visste att allt skulle finnas kvar dagen därpå. Att gå omkring hemma och "bita på naglarna" kändes inte så lockande när det fanns jobb kvar att utföra. Så länge man är ansvarig för viktiga saker på jobbet är det svårt att prioritera något annat. När man har tagit sig an ett sådant projekt så är det säkert jobbet som är viktigast och måste prioriteras också. Men det betyder inte att det är det som gör mitt liv bäst. Jag hade inte ens förmågan att komma på vad jag ville göra en timme på kvällen när jag nu inte jobbade över, så rekreationen uteblev.

Nu när jag har jobbat undan det jag skulle på jobbet, lämnat över ansvaret till en kollega som jag litar på och fysiskt förflyttat mig från arbetsplatsen med alla kollegors vetskap och välsignande, så känner jag att jag verkligen kan släppa det på riktigt. Det krävs en sådan åtgärd för att det ska gå att inte koncentrera sig på jobbet utan att allt jobb är klart. Jag är glad att jag får de här två månaderna, för jag inser nu hur mycket jag har saknat att vilja göra saker hemma. Nu har jag förmågan att komma på att jag vill brodera mitt iPad-skal om jag har en timme över på kvällen.

Så från en beroende till en annan: Älskling, skapa förutsättningar för att göra det omöjligt för dig att utöva ditt beroende! Då kommer viljan tillbaka, viljan att vara med i resten av livet! Så länge du kan välja att utföra ditt beroende kommer du inte få lusten tillbaka att göra något annat, inte ens de dagar du tvingar dig att inte utföra ditt beroende! Även om du inte kan föreställa dig nu att något annat skulle vara bättre, så finns det ett friare liv som du kommer att tycka bättre om! Våga ta ditt liv tillbaka och få förmågan att bestämma vad du egentligen vill!

Man kan skylla på att man inte har tid, att det inte passar, att man är sjuk eller inte vill. Min vanligaste ursäkt det senaste halvåret är att jag inte orkar eller inte ens har tid att fundera på om jag har tid eller inte. Jag skyller på bristen på sol också, för det är den som gör att jag orkar allt jag eventuellt orkar. Men vad man än skyller på så kvarstår faktum: Om man inte tar sig till gymmet så har man inte tränat, och har man inte tränat så mår man inte bra.

Idag har jag varit på dansaerobic för första gången på evigheter. Det känns helt sinnessjukt att inte gå varje måndag. Men om jag hade sovit för lite natten till den här måndagen också och jobbat tio timmar på det så hade jag nog varken orkat övertala Totte om att fortsätta ta hand om Neo hela kvällen, eller fysiskt orkat genomföra själva passet. Jag hade definitivt inte orkat lyssna på knapprandet från Tottes tangentbord i sovrummet till kl 3 på natten efter det. Så det är inte konstigt att jag inte har gått på dansaerobic varje måndag det senaste halvåret. Inte ett dugg konstigt. Men det gör mig inte ett dugg vältränad. Så lyckan är total nu när jag äntligen har tid, lust, ork, vilja, möjlighet att träna igen!