Man ser inte likadan ut i spegeln som man gör på foton. Och då menar jag inte på grund av att man är spegelvänd i spegeln. Jag har märkt det flera gånger när jag har tagit kort på mig själv. Jag ställer mig framför spegeln, vinklar huvudet som jag vill ha det, och sedan tar jag fram mobilen och knäpper ett kort. Men av någon mystisk anledning så syns inte örat på kortet, fast det gjorde det i spegeln. Eller så ser kinden ut som en stor ballong. Det är fruktansvärt irriterande. När jag för en gångs skull tycker att jag ser snygg ut när jag tittar mig själv i spegeln så skulle det vara kul om man kunde få ett foto på det också. Men, nej, på korten ser jag ful ut.

Det är inte spegelns fel, tror jag. Jag har upptäckt samma fenomen när jag har tagit kort på Valdis. Men då är det inte spegeln vi tittar i först. Jag tittar på honom med mina egna ögon. Sedan håller han posen medan jag tar fram kameran. Fast även om hans små, kolsvarta ögon stirrade rakt på mig nyss, så syns dem inte i kameran för att hans stora, gröna näsa är i vägen. Det måste vara någonting med kameran som trycker ihop saker på något konstigt sätt. Som att titta på någon genom ett glas med vatten.

Så vad jag försöker säga är alltså att jag, Valdis och Totte är mycket snyggare i verkligheten än vi någonsin kan bli på något foto jag lägger ut på bloggen. *ler* Nej, men allvarligt talat, om ni vill se hur någon verkligen ser ut, titta på dem i en spegel, inte genom en kamera.

Den smyger sig på, lika säkert som ett brev på posten. Torsdagspaniken. Nu är den här. Fullt utblommad. Den är värre än vanligt. Förmodligen för att jag inte har jobbat på nästan två veckor. Livet saknar mening. Tunneln saknar ljus. Jag saknar hopp. Jag vill bara gråta. Förtvivlat. Springer runt i lägenheten med tårar som sprutar och myror i byxorna. Det är så hemskt att jag inte ens vill försöka möta den. Jag förstår inte var det kommer ifrån. Hur kan jag vara så förtvivlad idag, utan anledning, när jag var så lugn och glad igår?

Torsdagspaniken handlar inte längre bara om att jag ska jobba kväll och att jag därför känner mig stressad och inte tror att jag ska hinna göra något på dagen, innan jobbet. Den är så mycket mer nu för tiden. Den är ett tecken på att det har gått ännu en vecka, utan förbättring på jobbfronten. Den är en symbol för att det enda konstanta jag har i mitt liv är något jag hatar, att jobba kväll varje torsdag. Den är en ventil jag kan använda för att slippa vara smått förtvivlad hela veckan. Den är en vana, vilket gör att den kommer oavsett om jag egentligen är förtvivlad eller inte.

Det går inte att resonera med mig när jag har torsdagspanik. Det går inte att lugna mig genom att säga något logiskt. Jag har en känsla i hela kroppen av att någonting är fruktansvärt fel. Och i och med att jag inte vet vad det är som är fruktansvärt fel, så går det inte att motbevisa mig. Bara på torsdagar är det omöjligt att förklara för mig så att jag förstår att det etthundra procent garanterat tar mindre än fyra timmar att laga lunch. Bara på torsdagar drar jag mig från att gå ut med soporna klockan 13, för att jag är stressad för att jag måste åka till jobbet klockan 16. Bara på torsdagar vaknar jag upp med känslan att det inte är någon idé att gå upp, utan är lika bra att lägga sig framför TV:n och vänta ut tiden tills jag ska jobba.

Så länge jag håller mig i soffan framför TV:n går det förhållandevis bra. Då är jag bara nere, orkeslös och har en känsla av att ha gett upp. Men om jag försöker göra något annat så brister det ut i total panik. Som idag. Jag har vant mig den senaste veckan vid att man är pigg, positiv och tar tag i saker. Jag kände alltså inte alls för att ge upp och sätta mig och kolla på TV. Men så smög den sig på. Klockan tickar med en timme i taget, istället för en minut, och tiden då jag måste åka närmar sig med stormsteg. Jag vill inte jobba. Jag vill inte åka. Jag vill hinna klart med något innan jag går. Och plötsligt känner jag mig instängd. Ringer Totte, men vet inte vad jag ska säga. Gråter i telefonen och kan inte sitta still. Hatar mig själv för att jag blandar in honom, när jag vet att det egentligen inte är något han kan göra. Vill bara kasta förtvivlan ut genom fönstret. Men jag har inte tid att ha panik längre, för nu är det på riktigt dags att gå till spårvagnen. Hela kroppen stretar emot.

När jag kommer ut genom dörren släpper den värsta paniken. Det är inte att åka spårvagn jag har något emot. Det är inte att ta betalt för kundernas varor jag har något emot heller. Det är faktumet att jag varit tvungen att lämna hemmet, och att jag har vetat om hela dagen att jag kommer att vara tvungen att lämna hemmet, som jag har något emot. På jobbet blir jag oftast glad igen. Roliga kollegor, trevliga kunder, arbetsuppgifter att utföra. Det är inget problem när jag lever i nuet. Varje sekund är rätt okej i sig. Det är när jag ser det stora perspektivet jag får panik. Och jag kan inte låta bli. Den kommer varje torsdag. Paniken som får mig att fundera på hur psykiskt sjuk jag egentligen är.