När jag kom hem från jobbet visade Totte mig att han hade spelat Sims, och gjort en sim som var jag. Det var skumt att se sig själv som sim. Den var riktigt lik mig, och hade mitt namn. Det fanns en sim som var Totte också. Vi var tillsammans och hade ett barn. Hon var jättelik min sim, fast yngre. Det kändes bra på något sätt att se sig själv med ett barn. Det är som Tottes och min riktiga familj i framtiden. Fast jag vill att vi ska ha fler än ett barn.

Det tråkiga var att simen Erica och simen Totte nästan undvek varandra fast de var i samma hus. De kramades bara när man tvingade dem. Annars gjorde det inget tillsammans, varken åt eller tittade på TV. När både satt vid bordet samtidigt satt de inte ens bredvid eller mittemot varandra. De satte sig som man skulle sätta sig vid ett stort bord på ett café om man inte kände de andra som satt där. Långt ifrån verkligheten. Totte och jag pussas eller kramas nästan varje gång vi går förbi varandra, även om vi håller på med helt olika saker.

Men det var ändå intressant att se sig själv som sim. Det kändes overkligt och spännande på något sätt. Om jag har tur så kommer jag att bli lite mer lik min sim i framtiden: Ha barn och jobba på kontor, och fortsätta vara tillsammans med Totte.