Nu är jag administratör på riktigt! Jag har jobbat min första dag. Det började med allmänt kaos, fortsatte i smått panik och slutade i lyckad ordning. Ingen har haft det här jobbet före mig, så det finns ingen jag kan fråga om hur det brukar gå till. Verksamheten är helt nystartad. Vi har inte ens pennor, upptäckte vi efter ett litet tag.

På ett sätt är det roligt att vara med och forma arbetsplatsen från början, vilket jag har chansen att göra nu. Men det är nog lite väl oförberett för min smak. Jag har till exempel inget skrivbord, ingen dator och inga gem än så länge. Vad jag nu ska med gem till när jag inte har några papper, någon kopiator eller några skrivblock. Idag stod jag i korridoren och ringde samtal för att jag inte hade något rum att vara i. Men det fungerade ju det också.

Man måste ha inställningen att allt som är möjligt att göra, är bra att göra. Jag ringde min syster (som jobbar på samma företag, fast i andra lokaler) flera gånger idag. Så fort jag ville veta hur något går till ringde jag henne. Som när jag behövde kopiera fast vi inte har någon kopiator, och för att fråga hur betalningen går till när man köper pennor. Så fort jag behövde telefonnumret till någon annan på företaget ringde jag också henne. Jag hade ju ingen dator, så jag kunde inte kolla upp telefonnummer på företagets hemsida, och jag hade ingen telefonlista. Någon gång ringde jag henne för att be henne skicka ett mail också, för det kunde jag ju inte göra själv utan dator, och en som jag hade pratat med i telefon ville ha en uppgift på mail. Det känns riktigt tryggt att ha en syster att vända sig till. Tack för all hjälp!

När dagen led mot sitt slut var jag riktigt stolt över mig själv som lyckades ta tag i så många saker utan att egentligen ha haft någonting att bygga på. Min sista arbetsuppgift, innan jag gick hem för dagen, var måttligt rolig. Jag satt bokstavligen och sorterade papper. Då tänkte jag: ”Hur kul var det här då?”. Men direkt tänkte jag svaret: ”Roligare än att sitta i kassan på ICA.”. Så jag är nöjd med mitt jobb. Vi får se hur det utvecklar sig bara. Om jag fortfarande inte har något skrivbord om en månad kanske det inte är lika kul längre.

Plötsligt var jag inte kassörska längre. Det hela gick så fort att jag saknar ICA lite redan. När jag vaknade upp igår trodde jag inte att det fanns en chans i världen att jag skulle jobba mitt sista pass på ICA redan samma kväll. Men nu tror jag att det kan vara så att jag har suttit i kassan för sista gången. Än ska jag inte hoppas för mycket. Mitt administratörsjobb är bara i två månader. Men jag hoppas självklart på att det ska leda till andra, roligare jobb än kassörska. Om jag har ännu mer tur och skaffar ännu fler kontakter, så kanske jag får ett administratörsjobb med tillsvidareanställning i Göteborg efter de här två månaderna. Eller kanske till och med ett mäklarassistentjobb, för även om jag är helt överlycklig för att jag får bli administratör nu så har jag inte gett upp min nya dröm att bli mäklare.

Det var en overklig känsla igår när jag insåg att jag kanske jobbade min sista dag, helt utan förvarning. Varje gång jag gick tillbaka med korgar eller löste någon i kassan tänkte jag att det här kanske är sista gången någonsin som jag gör det här. Men samtidigt vågar jag inte tänka så fullt ut. Jag har ju inte sagt upp mig på ICA, utan bara tagit ledigt i två månader. Så jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Jag har alltid trott att jag skulle jobba månaden ut, eller i alla fall veckan ut, när jag väl fick ett annat jobb. Jag trodde att jag skulle få chansen att berätta för alla kollegor om det nya jobbet jag fått och hinna säga hejdå. Men nu hände det så plötsligt, så jag kunde bara säga hejdå till de som råkade jobba igår kväll. I och för sig kan jag väl åka dit och handla även om det blir så att jag inte fortsätter jobba där om två månader. Men det känns ändå abrupt på något sätt. Speciellt det här med att jag kanske aldrig mer ska jobba i kassan. Jag trodde inte att jag tyckte om mitt jobb så mycket som jag inser nu att jag gjorde när det gäller mina observationer av människor som handlar i kassan. Vad ska jag nu blogga om för vardagskonstigheter som människor har för sig?

På inget sätt ångrar jag mitt karriärdrag. Jag vet att jag inte tycker om jobbet på ICA som sådant. Det jag börjar sakna nu är de få, små roliga saker med jobbet som brukade sätta guldkant på min i övrigt tråkiga dag. Det väger inte på långa vägar upp så mycket att jag skulle tacka nej till att byta jobb. Men man blir ju lite sentimental när någonting tar slut. I verkligheten vet jag att administratörsjobbet är bättre, fast jag inte ens har börjat än och inte kan veta hur det är. Det är dagtid, inga helger. Man får ha sina egna kläder och äter lunch samma tid varje dag. Jobbet är dessutom mer utformat efter vad som behöver göras än vilken tid man ska vara där. Om jag jobbar fortare kan jag alltså bli klar tidigare, något som är helt omöjligt i kassan. Kön fylls på fortare när man jobbar fortare i kassan,. De som har stått i en långsam kassa byter kö. Om man jobbar fortare får man alltså bara mer jobb att göra.

Vi får se hur det blir om två månader. Jag kanske får fortsätta på ICA som vanligt. Det skulle inte kännas lika hemskt när jag har en ny merit att skryta med. Men eventuellt har jag jobbat mitt sista pass i kassan. Och i så fall känns det jättekonstigt. Jag kommer inte att tro på det förrän jag säger upp mig på ICA. Och när jag gör det kommer det att kännas som att jag har slutat för länge sedan. Det blir liksom inget riktigt slut. Men det är i alla fall bättre med inget riktigt slut än inget slut alls.

Hur fick jag då jobb till slut? Var det tack vare min juristutbildning och övriga meriter? Var det tack vare mitt hårda slit vad det gäller jobbsökande? Eller var det tack vare min personlighet? Nej, precis som jag har misstänkt hela tiden är kontakter och tur de enda två sätten man kan få jobb på. Så min syster föreslog helt enkelt mig när det dök upp ett administratörsjobb på det företag där hon jobbar. Jag hade tur att det dök upp ett jobb och det var för att min syster är en kontakt till mig som jag fick jobbet utan att de ens tittade på någon annan.

Det gick till på precis det sätt jag hatar. Tänk hur många gånger jag har varit på fel sida av den här processen. Hur många gånger har jag inte ens hittat ett jobb att söka, för att jobbet inte annonseras ut, för att det direkt har givits till någon anställds släkting? Så orättvist det är. Att jag får det här jobbet är jätteorättvist och jag lider med de hundratals duktiga administratörer som skulle ha sökt det här jobbet om det hade annonserats ut. Mest lider jag med den som skulle ha fått jobbet om inte jag hade fått det serverat till mig. Mitt arbetsliv har fått det uppsving det så desperat behövde och hela mitt liv är drastiskt förändrat på många sätt, mest positiva. Den personen som skulle ha fått jobbet har gått miste om en totalförändring som kanske behövdes i den personens liv.

Jag har blivit en sådan person som jag hatar. En som får jobb genom kontakter och tur. Men jag hatar inte mig själv. Jag tänker inte för en sekund känna att jag inte förtjänar det här jobbet. Jag förtjänar det här jobbet minst lika mycket som alla andra som har fått jobb under de 19 månader jag har sökt jobb. För de flesta av dem har också fått sina jobb genom kontakter. Om det är så det går till så är det så man får göra. Jag får fortfarande hata fenomenet, men jag kan inte hata mig själv för att följa reglerna. Om jag inte följer reglerna får jag inte vara med och spela. Och jag är värd att få spela, även om jag tycker att jag är värd att få spela av helt andra anledningar än reglerna säger. Därför tackar jag med stolthet ja till det här jobbet, samtidigt som jag lider med de som inte fick chansen att söka det, precis som jag har lidit tidigare.

Det blev ingen frukost igår. Det blev inget val av vårdcentral eller hämtning av paket heller. Ingenting blev överhuvudtaget ens i närheten av hur jag trodde att det skulle bli. Jag har fått ett jobb. !!! Det är ett administratörsjobb i Uppsala och jag börjar på måndag. Sedan jobbar jag i två månader med chans till förlängning. Det är helt sjukt, overkligt och ledde till att ingenting blev som jag hade tänkt igår.

Precis när jag hade bloggat klart om att jag skulle äta frukost ringde min syster och sa att hon hade hittat ett jobb till mig. Därefter ägnade jag resten av eftermiddagen i telefon med Totte, min pappa och min syster. Jag var lite tveksam först, av två anledningar. För det första visste jag inte om det var möjligt för mig att komma ifrån mina jobbtider på ICA så fort som redan på måndag. För det andra vill jag inte vara ifrån Totte i två månader. Efter mycket pratande i telefon insåg jag att jag inte bara kan tacka nej till det här jobbet. Det är ju en sådan här chans jag har väntat på i evigheter nu. Alltså löste jag dessa problem.

De blev jätteglada på ICA för att jag hade fått jobb och strök mina tider direkt. Om det inte var för att jag visste att de tycker om mig och vet att jag sökt jobb länge i och med att jag är utbildad jurist, skulle jag tro att de ville bli av med mig. När jag visste att inget hindrade mig att ta jobbet i Uppsala längre, förutom mina känslor, var det bara att försöka tygla dem. Totte och jag får helt enkelt sakna varandra. Och det positiva med ett administratörsjobb är att man är ledig varje helg, så jag kan åka hem och mysa med Totte varje helg om jag har råd. Ifall det här leder till ett bättre liv för mig tillsammans med Totte efter de här två månaderna så är både han och jag villiga att lida och sakna ett tag.

Nu sitter jag här på tåget till Uppsala och gråter så glatt jag kan, och undrar om jag skakar på grund av exalterad förväntan inför det nya jobbet eller förtvivlad ledsenhet inför att vara utan Totte. Det är en fruktansvärt blandad känsla som inte går att beskriva. Jag får känna efter med tiden om det är mest förväntan eller förtvivlan som tar över. Men jag vill inte att det ska bli lättare med tiden. Jag hoppas inte att det känns bättre om ett tag. Jag vill sakna Totte mer och mer för varje dag som går och jag vill att han ska sakna mig också, även om det gör ont. För jag älskar honom mest av allt i hela världen. Det är inte meningen att vi ska kunna vara isär. Så fort det går ska vi vara tillsammans igen och älska varandra mer än någonsin.

I några veckor nu, sedan min syster berättade att hon tycker att mäklare är ett intressant yrke, har jag funderat på om jag vill bli mäklare. I natt när jag låg i sängen och inte kunde sova gick tankarna för fullt. Jag tror att jag skulle tycka om att jobba som mäklare. En del saker som är bra att kunna som mäklare har jag lärt mig på juristutbildningen när jag läste fastighetsrätt och avtalsrätt. Dessutom älskar jag planritningar och jag har en otvingad förmåga att sätta mig in i hur det skulle vara att bo i olika lägenheter och se det positiva i varje lägenhet.

Mina fantasier i natt gick inte att stoppa. Ena stunden hade jag visning av en lägenhet och hälsade nyfikna, potentiella köpare välkomna, utan att besvärar dem alltför mycket. Andra stunden var jag och köpte en ny kostym för att jag skulle se snygg ut på jobbet. Sedan skrev jag en planlösning för att lägga ut på mäklarfirmans hemsida. Till sist gick jag på anställningsintervju för ett jobb som mäklarassistent. Jag fick jobbet och skulle börja jobba direkt, så jag var tvungen att fundera över hur jag skulle göra med kursen i företagsekonomi och jag sa upp mig på ICA. En liten stund såg jag till och med framför mig hur jag och min syster öppnade mäklarfirma tillsammans.

Tråkigt nog är det inte så enkelt. Det räcker inte att ha en massa bra idéer och föreställa sig exakt hur det ska gå till. För att verkligen få drömjobbet måste man ha tur också. Jag kan inte tänka mig att någonting annat än tur ska kunna göra mig till mäklare. Självklart krävs det hårt arbete från min sida också och massor av engagemang. Men som jag tidigare har lärt mig leder hårt arbete ingen vart alls i yrkeslivet, om man saknar tur. I alla fall om man inte har några kontakter. Har man kontakter behövs det ingen tur. Jag är till och med osäker på om det krävs något hårt arbete. Det kan räcka med att man jobbar medelhårt för att få det jobba man vill ha när man har kontakter som fixar in en.

Precis som med juridiken har jag inga kontakter på mäklarsidan. Så även om jag så tydligt kunde se det framför mig i natt, tvivlar jag på att jag kommer att lyckas bli mäklare. Jag tvivlar inte på att jag skulle vara en bra mäklare om jag fick jobba som en. Men jag tvivlar på att jag kommer att lyckas få något jobb. Det är det tråkigaste med alla mina fantasier om olika jobb. Jag vet att jag skulle klara av jobben utmärkt. Jag vet att jag skulle göra allt för att lyckas. Och jag vet att jag min chef skulle bli nöjd med mig. Men det är att komma dit som är det svåra. Det känns så typiskt att jag aldrig får visa de bra egenskaper jag har och skulle kunna använda i dessa jobb.

Det enda jobb jag aldrig har känt att jag vet att jag skulle klara av, utav de jobb jag har fantiserat om, är juristjobbet. Under hela tiden jag har pluggat juridik har jag aldrig känt att jag riktigt har förstått mig på det, även om jag har lyckats lära mig det och klarat alla tentor. Det är förmodligen lika bra att jag aldrig lyckas få något juristjobb, för det är så tydligt att det inte är det jag vill. Ett mäklarjobb är mycket mer praktiskt. Jag vet inte exakt vad en mäklare har för arbetsuppgifter, men det känns som att det är lättare att förstå på riktigt vad en mäklare gör, när man kommer in i det, än att förstå vad en jurist gör. Det går liksom att ta på. Man säljer hem. Och man gör det genom att ha visningar och lägga upp annonser på hemsidor.

Om jag inte tappar gnistan inför att bli mäklare inom den närmaste tiden så ska jag kolla upp vad jag har för alternativ. Jag tror som sagt inte att jag kommer att få något jobb som mäklare heller, men jag ska i alla fall inte ge upp innan jag ens har försökt. Om det krävs är jag villig att plugga mer, men inte om det inte i princip garanterar att jag får jobb sedan. Helst skulle jag vilja jobba som mäklarassistent först och ta tjänstledigt för att plugga till mäklare eller något, så att jag vet att jag åtminstone har mitt assistentjobb kvar. Då har jag även kontakter och det borde inte vara helt omöjligt att klättra från mäklarassistent till mäklare inom samma firma. Just idag har jag dock tusen andra saker att göra. Jag hoppas verkligen att jag tar tag i det här på riktigt inom en snar framtid, så att det här inte bara blir en dröm som jag inte ens försökte uppfylla.

Om man ställer läskflaskor på bandet i kassan ramlar de ofta omkull efter ett tag. Bandet i kassan åker automatiskt fram en bit varje gång jag tar en vara för att registrera den. På det sättet ligger alltid nästa vara så att jag kan nå den. Ifall det är väldigt kort bit mellan varorna när jag tar en, rycker bandet bara fram en pytteliten bit. Då brukar flaskorna nästan alltid ramla även om de står stadigt nog för att åka på bandet när det inte hackar. Det här får man gärna tänka på som kund och lägga flaskorna ner redan från början.

Jag har ändå full förståelse för kunder som ställer flaskor upp på bandet. Flaskorna tar mindre plats på bandet när de står upp och det är inte lätt för en kund att veta i förväg att bandet kommer att rycka så att flaskorna ramlar. Det jag har mindre förståelse för är det som alldeles för ofta händer när en av tre flaskor ramlar. Kunden ställer den flaskan upp igen. Varför? Det måste vara någon inbyggd reflex att man fixar det som har blivit annorlunda än man har tänkt sig eller något. Jag vet inte.

Den rätta reaktionen om en flaska ramlar är att låta den ligga. Såvida den inte har ramlat ner på golvet förstås. Då förstår jag att man plockar upp den. Men om flaskan har ramlat så att den ligger ner på bandet så är det bästa att bara låta den vara. Den kommer att komma till mig oavsett om den står upp eller ligger ner. Och även om man inte visste tidigare att det är bättre att flaskor ligger ner så borde man förstå det nu när en faktiskt har ramlat.

Några få, smarta kunder lyckas till och med tänka ett steg längre. De låter inte bara flaskan ligga ner. De lägger även ner de stående flaskorna som inte har ramlat. Då blir jag så glad där jag sitter i kassan att jag strålar. För vad är det bästa att göra med flaskorna när man har fått erfara att stående flaskor kan ramla? Ställa den ramlade upp eller lägga de stående ner? Jag tror att de flesta förstår att det är bättre att lägga ner de stående. Ändå kliar det i fingrarna när flaskan ramlar.

Får kunden till och med tag i den ramlande flaskan och ställer den upp igen innan den helt har dunsat ner i bandet ser kunden ofta ut som att han eller hon har räddat dagen. Där var det nära ögat. Nära ögat att det blev rätt alltså. Men inte en muskel i den stolta minen visar något tecken på förståelse för att det vore bäst att lägga alla flaskor ner så att inte fler ramlar. Kunden är nöjd när den har fått ställa flaskan upp och jag försöker att inte göra en stor grej av det när jag fångar fyra ramlande flaskor samtidigt när de med ett ryck med bandet kommer inom räckhåll för mig.

Jag gick in och jobbade idag fast jag egentligen har semester en vecka till. Det var roligare att jobba än vanligt på något sätt. Förmodligen för att jag vet att jag inte behöver gå dit igen på en vecka. När det bara är en dag man ska ta sig igenom så är det inte så farligt. Det var lite komplicerat bara att förklara för alla kollegor att jag inte är tillbaka från semestern än, utan börjar om en vecka. Så går det när man jobbar på semestern.

För länge har jag levt i väntan på att mitt liv ska börja när jag får ett nytt jobb. Men det kanske aldrig kommer att hända. Jag har tröttnat på att vänta. Det värsta med min situation just nu är inte att jag inte har ett annat jobb, utan att jag sätter mitt liv på paus i väntan på ett annat jobb. Så nu tänker jag inte vänta längre. Mitt liv är nu och jag skiter i hur det kanske förändrar sig imorgon. Jag tänker sätta alla mina planer till verket nu på en gång, trots att jag ”bara” jobbar på ICA.

Först ut i planeringen är att byta bank. Jag och Totte har sagt hur länge som helst att vi ska byta så att vi har samma bank och kan ha ett gemensamt konto för gemensamma utgifter. Men jag har helt tiden velat vänta. Vänta på det där jobbet jag aldrig får och den där månadslönen som aldrig kommer, så att jag skulle kunna göra en ordentlig budget. Nu är det färdigväntat! Här ska bytas bank. Jag får göra en budget efter min nuvarande situation. Det är i alla fall bättre än att, som nu, ha en budget som utgår ifrån den hyra jag hade där jag bodde innan jag flyttade ihop med Totte. Det var ju inte meningen att jag skulle ha kvar den gamla budgeten i ett helt år efter att jag flyttat, bara tills jag fick ett jobb. Men nu har det gått ett år och jag ordnar hellre upp budgeten nu och får ett jobb imorgon så att jag måste göra om budgeten igen, än lever med en irrelevant budget i ett år till.

Sedan tänker jag köpa en ny lägenhet tillsammans med Totte. Jag skiter i om det blir svårt att få lån när jag inte jobbar regelbundet. Jag skiter i att vi kanske precis har flyttat till en tvåa när jag får jobb och vi har råd att bo i en trea. Vi får väl flytta igen om vi vill. Jag tänker inte vänta på något längre. Nästa gång Totte och jag får chansen att flytta så flyttar vi. Så det så.

Längre fram i livet tänker jag inte heller vänta på något. Inte på något jobb som aldrig kommer, i alla fall. När Totte och jag vill gifta oss så gifter vi oss, även om vi inte har råd. Och när vi vill skaffa barn så skaffar vi barn, även om jag inte kan ge dem någon stabil ekonomisk tillvaro med månadslön. Jag har klarat mig hittills även om jag aldrig vet i förväg hur mycket jag kommer att få jobba. Vi kommer nog att lyckas klara oss på något sätt då med. Inget har någonsin stoppat mig från att göra vad jag vill förut. Varför ska jag börja med att låta något jobb, som jag inte ens har, stoppa mig nu?

Mitt liv är nu, så det är nu jag tänker leva det. Man vet aldrig hur det utvecklar sig i framtiden, hur mycket man än planerar. Man kan lika gärna hela tiden göra det som känns bäst just nu. Och just nu känns det bäst att byta bank och leta lägenhet. Så nu tänker jag göra det. Och inget kan stoppa mig. Framförallt inte ett jobb som jag inte har!