Min hand börjar ta skada av allt hålslagande och allt häftande jag gör på jobbet. Därför tyckte jag att jag var värd en ny hålslag som klarar mer än 30 papper och en ny häftapparat som klarar mer än 50 papper.

Beställda och levererade! Det är skönt när man har fria händer att själv avgöra vad man behöver på jobbet, och sedan bara köpa in det för företagets pengar. Men det är ju frihet under ansvar. Jag behöver ju faktiskt dessa saker för att inte få en arbetsskada i handen.

För andra gången den här veckan sitter jag nu på jobbet och väntar på att få ett telefonsamtal. Jag är färdig med alla andra arbetsuppgifter för dagen och skulle kunna ha gått ”hem” om det inte var för det där telefonsamtalet.

I tisdags, när det hände första gången, väntade jag så länge jag orkade, sedan gick jag ”hem” till mitt rum på vandrarhemmet och fortsatte vänta. Även om jag satt i sängen och tittade på TV var det inte alls samma sak som att vara ledig. Jag ville inte byta om till myskläder, för personen som skulle ringa skulle göra det när han var utanför och sedan skulle jag gå ut och få en sak av honom. Jag kunde inte gå till Hemköp och handla som jag tänkte göra efter jobbet, för jag var ju tvungen att vara på plats när han ringde. Och jag kunde inte låta tankarna vandra iväg hur jag ville och släppa arbetsdagen. Alltså satt jag och ”jobbade” fram tills klockan var halv sex, fast jag kunde ha slutat fyra. Vid halv sex ringde jag upp honom och fick veta att han inte kommer, så vi tog det nästa dag istället. Snacka om bortkastad tid.

Den här gången är det en annan person som ska ringa. Han lovade igår förmiddag att han skulle höra av sig senast på torsdag, vilket är idag. Jag sitter och funderar på om han har missbedömt dagarna, för han sa ”senast på torsdag” och inte ”senast imorgon” när jag pratade med honom igår. Hursomhelst så vill jag hålla mig väl med honom och inte ringa och tjata om det nu faktiskt är så att han fortfarande har för avsikt att ringa idag. Men om han har glömt, eller medvetet vill skjuta upp det till imorgon (som var fallet i tisdags) så vill jag veta det nu, och inte behöva sitta och ”jobba” fast jag kan vara ledig resten av eftermiddagen.

Ringa eller inte ringa? Det är frågan. Om jag ringer nu, och det på något sätt ger personen en negativ uppfattning om mig, kanske han säger nej till det jag vill att han ska ringa och säga ja till. Och då får jag jätteproblem imorgon på jobbet, så det vill jag ju inte. Han får mycket hellre ringa mig tidigt imorgon och säga ja (fast han har lovat att ringa idag) än att ringa eller bli uppringd idag och säga nej. Men å andra sidan kan det bli tajt om tid för honom att fixa så att han kan säga ja om han har glömt det och jag inte ringer och påminner honom förrän imorgon. Jag vet inte hur jag ska göra. Det här suger!

Valdemar och jag har gjort oss hemmastadda på vandrarhemmet där vi ska bo den här veckan. Det är riktigt mysigt här. Det finns handfat och TV på rummet. Elementet ser till att det är varmt och skönt här inne, trots att snön ligger tät utanför. Och Valdemar har till och med fått en egen säng. Den står alldeles intill min, så jag tror att han kommer att smyga över och lägga sig i min famn när han tror att jag har somnat, men det är ju trevligt att han har en egen säng där han kan sova om han vill i alla fall.

Imorgon ska vi gå och se om vi hittar någon affär där man kan köpa mat. Valdis vill i och för sig mest ha godis, men det blir inget sådant på den här resan. Vi är här för att jobba, inte ha semester. Det var ganska mörkt när vi kom hit så det var svårt att se om det ligger några affärer i närheten, men det visar väl sig i morgondagens ljus.

Nu ska vi ringa Totte och säga god natt. Sedan ska vi sova så att vi är ordentligt utvilade imorgon. Förutom att vi kommer att sakna Totte och vara lite frustrerade att vi inte kan göra sådant som man bara kan göra hemma, så kommer vi nog att trivas bra här den här veckan.

Imorgon ska jag ha ett litet föredrag på ett möte på jobbet. Jag är lite nervös och har övat flera gånger på vad jag ska säga. Det är möjligt att jag kommer att staka mig på en del ställen, men jag kommer att ha en fusklapp, så jag är inte orolig för att det som måste sägas inte kommer att bli sagt. Det enda jag är nervös för är att jag kommer att framstå som nervös. Dumt, va!?

Flera gånger idag när jag har nämnt för nära och kära att jag är lite nervös inför imorgon, har jag fått höra: ”Det kommer att gå bra.”. Det är trevligt att de vill vara snälla och lugna mig, och så, men jag blir ganska irriterad också. För hur kan de veta att det kommer att gå bra? Det vet de ju inte. De bara säger så ändå. Totte påstår att han vet att det kommer att gå bra för att jag är bäst på allt jag gör, speciellt på jobbet. Men det håller inte. Det är klart att det kan gå dåligt, även om det är troligt att det går bra. Och då är jag förstås inte nervös inför de scenarion där det går bra, utan det där det går dåligt.

Jag skulle mycket hellre vilja höra: ”Det gör ingenting om det skulle gå dåligt. Alla får ha en dålig dag ibland.”. Så därför försöker jag intala mig själv detta. Det betyder inte att jag har gett upp, och inställt mig på att det kommer att gå dåligt. Men jag har ju redan bestämt vad jag ska säga, övat att gå igenom det, planerat in att gå igenom det igen imorgon innan det är dags och justerat och konstaterat att det jag ska säga är riktigt bra. Jag har alltså redan förberett mig så mycket jag kan för att det ska bli bra. Den sista lilla oron handlar om det fall där det skulle gå dåligt. Och den vill jag få bort genom att intala mig själv att jag kommer att överleva dagen imorgon, hur dåligt det än går. Jag kommer fortfarande att ha kvar mitt jobb i det sämsta scenario jag kan tänka mig och Totte kommer fortfarande att älska mig. Det är alltså ingen big deal om det går dåligt. Det här vill jag höra! Inte någon skit om att det kommer att gå bra. Det vet jag väl, att det mest troliga är att det kommer att gå bra. Det behöver ni inte berätta!

Till slut fick jag Totte att säga att han kommer att älska mig imorgon även om det går dåligt, men han vägrade fortfarande att själv tro på att det skulle kunna gå dåligt. Det var bra att han sa det i alla fall, för allt snack om att det tvunget skulle gå bra började stressa upp mig. Varje gång någon sa ”Det kommer att gå bra.” till mig, tänkte jag ”Jaha, då har jag ännu en person här som blir besviken om det går dåligt.”.

Jag tror inte att jag någonsin var osäker på att min prestation är bra. Jag var mycket mer osäker på om jag är bra. Men istället för att försäkra mig om att jag är bra, precis som jag är, gjorde alla det väldigt tydligt för mig att det enda som är viktigt imorgon är min prestation. Synd!

Som av en händelse har jag helt nyligen tittat på ett gammalt avsnitt av Nyberg och Törnblom, som handlar om självkänsla och prestationsångest. Där sa Törnblom att varje gång man säger till sitt barn att det ritar fint eller hoppar högt visar man att det är viktigt att det presterar bra. Men om man någon gång varje dag bara säger till barnet ”Vad du är härlig!” utan att det har gjort något speciellt, visar man att det duger precis som det är, till och med när det inte presterar.

Så nu säger jag till mig själv: ”Vad härlig jag är!” och vet att jag kommer att fortsätta att vara det oavsett hur min prestation går imorgon.

Lugnet sänker sig över mig så fort jag går in i första klass på tåget. Inga stressande människor som skriker och knuffas. Inga jobbiga tonåringar. Inga gulliga barn som kan vara rätt jobbiga också. Och framförallt inga andras väskor på bagageplatsen och ingen som sitter på platsen bredvid mig. Och jag vet att det kommer att förbli så, för det finns nämligen ingen plats bredvid mig.

Efter allt tågåkande jag har sysslat med i jobbet de senaste månaderna, kan man lugnt säga att det har blivit vardag för mig att åka tåg. I vanliga fall åker jag andra klass, kämpar med väskorna och trängs bland de andra resenärerna, inkluderande tonåringar och barn. Det jobbigaste är att inte veta i förväg om man kommer att kunna ta fram datorn och jobba på tåget eller inte. Det är högst beroende av vem man får på platsen bredvid sig, och även om man sitter innerst eller ytterst.

Nu när jag åker första klass behöver jag inte bekymra mig över något av det där. Jag kan bara njuta av tågresan och av lugnet. Skulle jag vilja jobba, så är det inga problem heller. Jag sitter både innerst och ytterst. Datorn skapar inga problem. Det här är vardagslyx i sin bästa form. Jag vill alltid åka första klass. Tyvärr får jag bara göra det när det, som idag, råkar kosta mindre att åka första klass än andra klass.

Såhär dagen före julafton tillät jag mig själv att bara jobba till kl 13. Sedan gick jag på stan och köpte den allra sista julklappen. Och nu ska jag vara ledig i flera dagar. Åh, vad skönt!

Det känns som att jag har jobbat och åkt tåg konstant i två månader nu. Jag har inte jobbat något på helgerna (lördag, söndag) men jag har ändå inte varit ledig två dygn i sträck på hur länge som helst. Några enstaka gånger har det hänt att jag har varit tvungen att åka in till mitt kontor och hämta grejer på en lördag, men framförallt har jag inte varit ledig för att jag nästan alltid måste åka iväg med tåget på söndagen för att hinna till den ort jag ska börja jobba på klocka 8.00 på måndag morgon.

Nu ska jag äntligen få vara ledig både julafton, juldagen, annandagen och söndagen. Lyxigt värre! Av någon konstig anledning fick jag för mig att det var värt att frivilligt åka tåg på min ledighet, så på lördag åker Totte och jag till Uppsala och har lite julledigt hos mina föräldrar. Det ser jag fram emot! Det ska bli roligt att åka tåg med sällskap för ovanlighetens skull.

Ibland på jobbet, när jag ägnar en timme åt att kopiera upp papper, känns det som att de kunde byta ut mig mot precis vem som helst. Att kopiera är inte en av mina favoritarbetsuppgifter. Jag tycker bättre om att planera, samordna och fixa. I fixa ingår i och för sig kopiering ibland, men inte i en hel timme.

Men när jag känner mig som mest utbytbar, när jag står där och kopierar, tänker jag på hur fel det faktiskt har blivit varje gång någon annan har försökt sköta kopieringen. En kollega lyckas aldrig få kopiatorn att fungera. Hur han än beter sig vill den inte. Om kopiatorn är minsta lilla tjurig (och kopiatorer är ofta ganska tjuriga) så vet han inte vad han ska göra. Han blir bara frustrerad och ber mig om hjälp. Är jag inte på plats ringer han till och med mig och ber att jag ska guida honom per telefon för att få igång kopiatorn. Så även om jag inte tycker att det är någon match att kopiera, så går det nog inte att sätta vem som helst på jobbet. Utan att tänka på att det är något speciellt jag gör, så får jag ju ändå kopiatorn att fungera till slut, genom att starta om, hålla i papperet tills det åker in, eller lägga papperet med texten åt rätt håll.

En annan kollega lyckas aldrig riktigt bra om jag låter honom själv häfta ihop papperen när de är kopierade. Han samlar ihop dem lite slarvigt och häftar, helt enkelt. Och nog för att papperen sitter ihop, men det ser ju inte snyggt ut. Det kan skilja en hel centimeter på hur papperna ligger både i sidled och höjdled, och ofta ligger de även snett i förhållande till varandra. Om papperna var hålade innan han häftade ihop dem kan man glömma att försöka sätta in dem i en pärm. Det finns inte ett enda hål som sitter på samma ställe som ett annat. Och om de inte var hålade innan så blir det väldigt svårt att håla dem efteråt. Man har ingen rak kant att gå efter när man för in den häftade pappersbunten i hålslagen. Och om man lyckas få till hål så är det ändå garanterat något papper som sitter så fel att det sticker ut ur pärmen ändå.

Den tredje kollegan som har försökt sig på kontorsarbete, gjorde fel ungefär varannan gång han använde hålslagen. Jag brukade skjuta in mätskenan på hålslagen för att jag hade ett så litet skrivbord på kontoret i Uppsala. Så när han lånade hålslagen var han tvungen att dra ut mätskenan först. Och som sagt, ungefär varannan gång, drog han ut den till fel längd. Så när man skulle sätta in papper som han hade hålat i en pärm så var det ofta gott om plats ner till nederkanten av pärmen, men alla papper stack ut ovanför pärmen. Inte så effektivt.

De här männen är väldigt bra på helt andra saker på jobbet, så jag menar absolut inte att de är inkompetenta på något sätt. Men det känns skönt att bli påmind ibland om att även när jag gör en så simpel sak som att kopiera, gör jag det för att det är mitt område som jag är mycket mer kompetent än mina kollegor på. Jag står inte bara och kopierar för att jag var den enda som hade tid. Jag gör det för att det är jag som gör det bäst.

Idag har jag och chefen gått igenom datum för när jag ska vara var i januari. Det känns jättebra att ha ett flödesschema att följa, så att jobbet flyter på överallt, men det är ändå tråkigt att inte bara få stanna i Göteborg.