Fingrar som fryser trots vantar. Väska som hittade ner till perrongen trots trasig rulltrappa. Tåg som inte kommer förrän om en och en halv timme, trots att jag skulle ha åkt för en halvtimme sedan. Super Mario som spelas trots lågt batteri på DSi. Erica som är glad trots alla problem.

Nu kan jag skriva ut från min skrivare. Åh, vad bra! Jag bad om hjälp och min snälla kollega hjälpte mig. Nu behöver jag inte ha ont i magen för att behöva hjälp nästa gång det är akut att skriva ut något. Känns skönt!

På jobbet hamnar jag tyvärr alldeles för ofta i en osmidig cirkel. Ibland beror det på andra och hur de tänker, men ibland beror det på mig själv. Den osmidiga cirkeln är nästan alltid en ond cirkel, men i vissa ovanliga fall leder den till att jag slipper göra något, så den är inte alltid ond.

Cirkeln uppstår när jag vet att någonting behöver förberedas för att i framtiden kunna utföra en arbetsuppgift, men jag inte vet exakt när eller i vilken situation jag kommer att behöva utföra uppgiften. Som just nu vet jag att jag kommer att behöva skriva ut något från min dator inom den närmaste veckan. Men jag vet inte exakt vilken dag eller exakt vad jag kommer att vilja skriva ut då. Problemet är att min dator är felinställd på något sätt så att den inte är kopplad till skrivaren som det är nu.

Veckan innan jag gick på semester fanns samma problem. Då bad jag en kollega om hjälp. Han tittade i min dator, men hittade inte felet. Istället erbjöd han sig att skriva ut det jag ville ha utskrivet från sin dator. Den osmidiga cirkeln ligger i att jag egentligen inte ville ha något utskrivet just då, utan bara ville att det skulle gå att skriva ut från min dator. Det är alltså för tidigt att be om hjälp innan det är akut, för då tar man upp kollegans tid utan att man egentligen ville få ut något konkret resultat.

Men de gånger jag väntar tills jag verkligen måste utföra arbetsuppgiften nu, så kan det vara för sent att be om hjälp istället. Då blir kollegan man ber om hjälp stressad och undrar varför man inte kunde ha bett om det här en dag tidigare så att det fanns tid att göra det ordentligt.

Den här osmidiga cirkeln uppstår bara när jag behöver hjälp med någon förberedelse. Den uppstår inte om jag kan göra det själv. Jag ser alltid till att förbereda allt jag kan i god tid i förväg om jag kan göra det själv. Däremot kan den osmidiga cirkeln uppstå bara för att jag tycker att det är jobbigt att prata med kollegor som jag knappt känner (inte jobbigt att be om hjälp, jobbigt att ta kontakt). Så då skjuter jag upp kontaktandet av kollegan som kan hjälpa mig tills det verkligen är akut och hoppas att det ska vara en sådan gång då jag slipper.

Det händer ju att uppskjutandet leder till att jag slipper, för ibland löser sig problemet av sig självt och ibland behöver jag aldrig utföra den där arbetsuppgiften som jag verkligen trodde att jag skulle behöva, och då behöver jag ju inte förbereda inför den heller. För det kan ju vara så att jag åker ifrån Göteborg innan jag behöver skriva ut något och då räcker det med att min dator är kopplad till den nya ortens skrivare. Men det är inte troligt den här gången tyvärr.

Extra osmidigt tycker jag att det är när saken har löst sig på ett väldigt tillfälligt sätt och sedan finns det egentliga problemet kvar. Enligt mig är inte problemet just nu att jag inte kan få ut ett visst papper ur datorn i handen, även om det är det skrivare är till för. Enligt mig är problemet att jag inte kan skriva ut vad jag vill, när jag vill, från min dator. Hjälper en kollega mig genom att skriva ut från sin dator har han alltså inte alls löst problemet. Men en del människor är väldigt konkreta och tycker att papperet jag har i handen är lösningen. De kan inte förstå att problemet är av en mer övergripande karaktär. Och då blir jag galen, för jag vill inte vänta tills det akuta problemet uppstår igen (vilket jag vet att det kommer att göra) och be om hjälp igen då. Jag vill vara förberedd så att jag klarar mig själv i framtiden när arbetsuppgiften ska utföras.

Men nu sitter jag här med en hel liten lista på frågor som jag skulle behöva veta svaren på för att på bästa sätt utföra mitt arbete efter den här stillsamma veckan och vet att jag inte kommer att få några svar. Det är nu jag har tid att efterforska i det här, inte senare när situationer uppstår. Men jag vet att om jag ringer de kollegor jag tror kan hjälpa mig med det här redan nu, så kommer de bara att ställa följdfrågor om hur situationen ser ut just nu, fast det inte finns någon situation just nu. Jag vill ju veta vad som gäller i alla olika situationer så att jag själv vet när situationen uppstår och dessa kollegor inte går att få tag på. Vissa av dessa kollegor skulle säga att jag skapar problem som inte finns och be mig ringa igen om/när det blir aktuellt. Andra skulle gärna hjälpa till, säga att de mailar när de hittat svaren och sedan glömma att maila eftersom det inte var något brådskande.

Så trots att jag har tid att ta tag i det här nu, och gärna vill veta rent generellt inför framtiden, så kommer jag inte att be om någon hjälp med det här nu. Jag kommer att leta på Internet och se vad jag kan hitta. Sedan kommer jag ringa kollegorna stressad som attan när situationen uppstår, och bara få svar på hur jag ska göra just då. Men skrivaren ska jag i alla fall be om hjälp med nu. Den kollegan är jättesnäll. Fast jag ska nog låtsas att det är något jag vill skriva ut just nu. Annars verkar det ändå skumt att jag frågar om hjälp med skrivaren just precis nu.

Nu sitter jag och räknar sekunderna tills min semester börjar. Det är bara 8 421 sekunder kvar. *glad* Och jag har inte så mycket kvar att göra heller. Jag väntar mest på att kolla om det automatiska svarmailet sätts igång som det ska, och på att få stänga av mobilen och lämna den på kontoret innan jag går hem.

Ikväll blir det grillat och en god sommardrink. Min bror kommer kanske förbi, för han är i Göteborg. Annars blir det jag, Totte och hans kompisar. Det ska bli trevligt! Jag vill gå hem och förbereda nu, nu, nu! Men med tanke på att jag ska vara ledig i tre hela veckor så gör nog inte två timmar till på jobbet varken till eller från. Vad skönt det ska bli att gå hem härifrån snart och inte ha en tågbiljett som ska användas på söndag och fjorton olika saker i väskan som är förberedda till nästa veckas arbetsort!

Den arbetsplats jag jobbar från den här veckan känns som att den skulle vara ganska rolig att ha som sin arbetsplats. För mig är det inte så roligt, för jag bor ju på vandrarhem och hittar inte ens till kopiatorn. Dessutom känner jag ju inte de andra som jobbar här så bra. Men om man jobbade här dagligen, och bodde på den här orten, så skulle det nog vara ganska idealt.

De som jobbar här fikar tillsammans varje dag samma tid på förmiddagen, och sedan samma tid varje dag på eftermiddagen. Lunchen är också samma tid varje dag, men då händer det att en del åker iväg och äter, medan andra stannar kvar. Den här sortens gemenskap har jag inte på mitt jobb i vanliga fall.

På de flesta orter är det jag och en person till som kommer dit för att göra vårt jobb. Vi har oftast inte tid att ta fikapaus på för- och eftermiddag, men även om vi skulle ha tid så har vi svårt för att få in en sådan rutin när vi aldrig är på samma ställe, och inte vet i förväg hur stressig dagen kommer att bli. Dessutom är vi bara två stycken. Det skulle vara roligt att ha den gemenskapen som uppstår när man är ett helt gäng som fikar ihop varje dag.

Det andra jag tycker är bra är nästan tvärtemot gemenskap. Jag tycker nämligen att det verkar skönt att jobba på ett ställe där man kan välja att åka iväg och äta lunch ensam, utan att man behöver känna att man överger någon. För även om det är roligt med gemenskap så vill man ibland utnyttja sin lunchrast till att göra något alldeles ensam. Då vill man inte känna sig tvungen att umgås med någon. Finns det då ett helt gäng att umgås med, som här, så blir det aldrig problem för de andra om man själv väljer att åka iväg.

När jag jobbar i Uppsala och har bestämt lunchträff med min syster känns det mer än sällan som att jag överger min enda kollega, ifall han har med sig matlåda och trott att jag också ska stanna inne under lunchen. Men han är förstås förstående och tycker absolut att jag ska passa på att träffa min syster när jag är i Uppsala. Värre är det när jag har lust att gå och äta lunch ensam på ett visst ställe, lite snabbt, och sedan hinna med att shoppa lite på lunchen. Då känner jag mig jättetaskig om inte han heller har någon matlåda med sig och frågar mig vad jag tänker äta. Jag vill ju inte säga ”Jag ska äta på det stället, men du får inte följa med.”. Fast ändå vill jag inte säga ”På stället på andra sidan hela stan ska jag äta, om du vill äta med mig så måste du följa med mig ända dit.” och jag vill inte heller svara ”Vi kan äta ihop, där vi brukar äta.” för då vet jag att det blir supersvårt för mig att äta snabbt och hinna iväg och shoppa. Om jag har sagt att vi kan äta tillsammans så kan jag ju inte gå när han hämtar kaffe, bara för att jag hellre shoppar än dricker kaffe. Det skulle vara mycket lättare att ha egna lunchplaner om man var flera kollegor som jobbade på samma ställe, och därför aldrig behövde lämna någon helt ensam.

Fast det är inte enbart antalet kollegor som gör att jag tycker det verkar roligt att jobba här. Det är förstås just dessa kollegors personligheter som får mig att tycka om den här arbetsplatsen också. Dessutom har de en hel del utrustning här som jag skulle behöva när jag jobbar, men som inte finns på flera av de ställen jag åker runt på. Platsen där lokalerna ligger är väldigt fin också. Så jag kan ju drömma om att jobba här, men jag vet att jag inte kommer att tycka om det på riktigt om jag inte flyttar hit permanent, med Totte och allt. Helst vill jag i så fall flytta hit vänner och shoppingcentret Nordstan i Göteborg också. Men det kommer ju inte att hända, så jag behöver inte få upp hoppet.

Det är bättre att tänka på vad jag kan ta med mig från den här arbetsplatsen, för att en eventuell fast arbetsplats i Göteborg ska bli så rolig som möjlig att jobba på i framtiden. Jag ska se till att införa gemensamt fika både för- och eftermiddag till exempel. Extra bra med fikat är att vi nästan bara äter frukt och ibland en macka, så man behöver inte bli tjock bara för att man umgås i fikarummet två gånger om dagen.

Vad skönt det är att utföra arbetsuppgifter som man faktiskt kan se ett slut på! Sådana saker som man vet hur man ska gå till väga för att bli färdig med, och som man vet med säkerhet att de kommer att bli klara samma dag, eller kanske till och med inom en timme, om man bara ser till att ägna sig åt dem fullt ut.

Sätta in en viss mängd papper i vissa bestämda pärmar, är sådant som får mig att känna att jag verkligen har gjort något idag. Det är lätt utfört, även om det kan ta tid, och även om man kan behöva leta ett tag innan man hittar rätt flik i varje pärm. En timme senare är jag klar och kan sätta ett kryss i min ”att göra” -lista. Jag drar mig inte för att sätta igång, för jag vet att jag kommer att hinna bli klar innan jag måste gå hem för dagen. Jag riskerar alltså inte att hamna mitt i något som blir svårt att sätta sig in i och ta upp igen nästkommande dag.

Att förbättra hela min avdelnings sätt att jobba på, är en mycket besvärligare arbetsuppgift. Jag funderar lite här, skriver några mallar där och gör ordentliga ryck ibland och drar ihop möten med folk som kan förstå mina förbättringar och är villiga att hjälpa mig att genomföra dem. Men i slutänden är jag ändå inte färdig. Och det är inte ens alltid så att jag känner att jag har kommit ett steg närmare slutet.

Det går att jämföra med mina pappershögar som ska in i pärmarna. Så länge de ligger i prydliga högar på bordet och pärmarna står uppradade i bokhyllan så är de i alla fall inte i vägen. När jag väl tar fram pärmarna och sprider ut alla papper över hela skrivbordet, för att kunna sortera dem, är de banne mig bäst att jag blir klar samma dag också, för när jag väl har börjat så går det inte att få någonting annat gjort förrän papperna och pärmarna är borta igen.

På ett sätt känns det så med förbättringsarbetet också. Jag har bara kommit så långt att jag har spridit ut allt och börjat sortera, så nu känns det väldigt svårt att sköta mitt jobb i övrigt. Men skillnaden är att jag inte kan överblicka när det här kommer att bli färdigt. Kanske aldrig, för det här är inte ett sådant jobb som man vet hur man gör, vet att det kommer att ta lite tid och bara är att utföra.

Det är inte bara på jobbet det är skönt med korta uppgifter som går att utföra inom rimlig tid. Även hemma känns det skönt ibland. Som att skriva in ett recept på muffins i datorn, för att kunna maila det sin syster. Det var mycket mer tillfredsställande att ägna kvällen åt det, och faktiskt bli klar med det, än om jag skulle ha försökt rensa min dator från alla reklam-mail eller spelat Scribblenauts i all oändlighet.

Jag vet att skönlitterära böcker är till för att läsas för sin egen tillfredsställelses skull. Det finns alltså ingen vits med att hinna läsa ut dem fort eller så. Det bästa vore väl egentligen om man kunde läsa en bok i evigheter utan att den blev utläst. I alla fall om det är en riktigt bra bok. Men ändå känns det som en oöverskådlig uppgift för mig. Jag kan välja att ta med mig en Kalle-tidning till stranden, för att läsa medan jag solar, istället för en bok. Jag vet nämligen att jag kan hinna läsa klart Kalle-tidningen. Det känns bra att veta att den här eftermiddagen ägnar jag åt att sola och läsa Kalle. Sedan är jag klar med det. Hade jag tagit med mig en bok hade jag ju varit tvungen att ägna mer tid senare åt att läsa klart boken, om jag väl har ägnat en eftermiddag åt att börja läsa boken. Det här borde inte vara ett problem, för jag hittar ju alltid fler tillfällen att läsa bok. Men det känns ändå som att jag läser för att bli klar istället för att jag läser för att jag vill, efter ett tag.

Men nog skulle jag bli galen om mitt liv gick ut på att läsa Kalle-tidningar, och jag aldrig fick sätta mig in i en riktig bok någon gång. Och visst tycker jag att det är mycket roligare att klura ut hur vi ska förbättra vårt arbetssätt på jobbet, än att bara sätta in papper i pärmar. Stora projekt som att köpa möbler till den nya lägenheten och tillverka egna inbjudningskort till bröllopet, är ju egentligen sådant som jag tycker bäst om. Så inte vill jag slippa det. Men det är ändå skönt ibland att inte behöva rädda världen, utan bara luta sig tillbaka och få en liten sak gjord, och sedan vara stolt, glad och nöjd för det lilla.

"Idag är jag i Gävle. Imorgon ska jag till Nyköping. På lördag är jag i Göteborg, och på måndag jobbar jag i Uppsala."

- Ericas svar till en kollega som ringde och ville träffas någon dag framöver och frågade var hon befann sig.

”Du kommer alltid med så svåra frågor.” brukar en viss person på jobbet säga när jag ringer. Och jag håller med. Systemet är inte egentligen utvecklat för att applicera på den verksamhet jag håller på med. Och ingen på det här företaget har tidigare jobbat med just det jag gör. Så det är inte så konstigt att mina problem blir av en helt annan karaktär än personen i telefonen är van vid. Men hjälpsam och positiv som personen är, så kommer vi alltid fram till något bra till slut ändå.

”Det är ju alltid så lätta saker när du ringer.” sa en annan person på jobbet idag, när jag ringde. Och jag håller med. När jag ringer den här personen är det lätta frågor jag kommer med. För det jag frågar den här personen är sådant som gäller samma för nästan alla på företaget, så jag är säker på att personen har hört alla mina frågor många gånger tidigare, av andra personer. Men lika glada är vi för det. Jag får tydliga och klara svar, förklarade för mig på ett positivt och glatt sätt.

Tack till dessa två personer för att ni så ofta hjälper mig i telefon, oavsett om det är besvärliga eller superlätta frågor jag kommer med!