De klarar sig inte utan mig på jobbet i Falun. Här har jag nyss varit där i två veckor i sträck och så ringer de och vill att jag sätter mig på ett tåg och kommer tillbaka snabbare än ögat. Ha, ha!

Jo, de klarar sig utan mig, men de vill väldigt mycket hellre ha mig där. Och det uppskattar jag. Men någon måtta får det vara, så jag tänker inte åka direkt och vara tvungen att boka av både möte med bröllopsfotografen och besiktningen av vår nya lägenhet. Jag åker imorgon istället och flyttar bankmötet till måndag.

Det är roligt att känna sig behövd. Synd att det krockade med så många privata åtaganden bara. Men det är inte så konstigt att jag har många privata möten inbokade i Göteborg på kvällarna just den här veckan. Just den här veckan skulle nämligen ha varit den enda hela veckan på två månader som inte jobbet tar mig till andra orter.

Jag kan argumentera för, jag kan argumentera emot, jag kan säga vad jag personligen tycker och jag kan utföra arbetet efter taget beslut även om det strider mot min personliga åsikt. Det jag inte vill göra är att fatta beslutet själv, speciellt inte om det är jag som står för hela argumentationen. Det är som att laga mat och själv äta den. Man får inget tack, och varken en bekräftelse på att man verkligen kan laga mat eller en bekräftelse på att man verkligen är en bra matkritiker.

Ska jag trots allt fatta beslut själv, här på jobbet, vill jag dessutom ha ännu högre lön. De här besluten är inget man singlar slant om. Det är mycket pengar som står på spel. Jag är för lite insatt och fel typ av människa. Jag är en sådan som är bättre på att argumentera för och argumentera emot. Jag är inte ens alltid bra på att veta vad jag personligen tycker. Och även om jag vet det så vet jag att det inte har någon betydelse. Hursomhelst vill jag att någon annan fattar beslutet, så att jag kan jobba på sedan, med vad än den personen bestämde.

Det är helt omöjligt att koncentrera sig på jobbet, de här sista veckorna innan bröllopet. Helst vill jag ju bara gå hem och klippa sidenband, men även om jag inte gör det så är det jättesvårt att verkligen jobba. Om jag tvingar mig själv att inte tänka på bröllop, så sitter jag och inte tänker alls istället för att jobba.

Korta arbetsuppgifter som bara ska redas ut kort och genomföras, kan gå bra. Jag lyckades nyss boka in mig på hotellet till nästa gång jag ska till Falun till exempel. Det är bra att jag klarar av sådant, för det måste ju bli gjort, och gjort i tid.

Fria uppgifter som kräver egen tankeförmåga går mycket trögare. Jag har försökt skriva en text i flera dagar nu, utan att komma någon vart. Jag vet vad texten ska förmedla och jag är i vanliga fall väldigt bra på formuleringar, men nu kan jag inte ens läsa igenom en enda mening utan att glömma bort vad den betyder innan jag har läst klart. Då går det inte så bra.

Jag har aldrig varit såhär dålig på jobbet. Om jag har haft dagar då jag har tänkt mycket på privata saker förut, så har jag i alla fall klarat av att jobba snabbare nästa dag, eller ta en helnatt och jobba klart. Nu är min hjärna upptagen med bröllopstankar både dag och natt, flera veckor i sträck. Jag förstår inte hur jag ska hinna bli klar med dessa texter tills på onsdag, som det är sagt!

Hur högt man har kommit upp sig på jobbet, går att koppla samman med hur bra kopiator man har tillgång till. Jag började min resa på det här företaget helt utan tillgång till kopiator och har nu nått toppen, den bästa kopiator som finns.

Första dagen på mitt jobb hade jag som sagt var inte tillgång till någon kopiator alls. Jag hade dock massor att kopiera, så jag klättrade snabbt till att få låna en kopiator där jag var tvungen att skriva upp varje kopia jag tog, så att det kunde betalas separat. Även om den kopiatorn i sig inte var skitdålig så räknas det ändå som lågt, i och med att jag egentligen inte fick använda den.

Efter ett tag fick min avdelning en egen kopiator som blivit över när en annan avdelning köpte en ny. Jag förstår varför de köpte en ny för den jag fick var värdelös. Den matade inte in papper som den skulle, man kunde inte välja färgkopior, utskrift på båda sidorna eller häftning. Kopiorna blev dessutom så dåliga att de inte gick att läsa ibland. Till råga på allt tjöt den högt varje gång den inte kunde mata in papperet rätt (vilket den sällan kunde) så jag höll på att bli döv på kuppen.

När jag började resa runt i jobbet stötte jag på flera olika kopiatorer, den ena bättre än den andra. Till slut kunde jag till och med kopiera i färg. De flesta kopiatorer fungerade som de skulle och matade papper med hyfsad fart. De var oändligt mycket bättre än den skiten jag hade i början. Men kopiatorn på mitt hemkontor hade fortfarande inte så många finesser.

Nu har jag nått toppen. Jag jobbar numer på ett kontor med en kopiator som kan kopiera i färg, häfta i flera olika hörn, håla, skriva ut på båda sidor i bokform eller blockform, scanna in och maila iväg, skriva ut på flera olika slags papper, sortera och sist men inte minst mata papper blixtsnabbt. Den inte bara tar papperna utan att man behöver lirka, den spottar ut kopiorna som om det vore det enklaste i världen, hur snabbt som helst.

Längre upp än såhär kommer man nog inte. Jag delar ju kopiator med VD:n. Man kunde ju just tro att den bästa kopiatorn står på huvudkontoret. Men det var inget jag tänkte på när jag satt där och matade ett papper i taget, under öronbedövande tjut, för att få fram dåliga svartvita kopior som jag sedan var tvungen att sortera för hand i x antal exemplar, för att sedan häfta ihop för hand och håla för hand. Hur överlevde jag?

Mitt jobb har inte varit så superstimulerande idag. Allt jag har gjort har gått att göra med musklickningar. Därför har jag suttit här med hakan i ena handen, sett uttråkad ut och jobbat med andra handen. Men egentligen krävdes det ganska mycket tankeverksamhet också, så det är inte bara handen som har fått jobba.

Nu har jag gått över till en annan arbetsuppgift, som framförallt går ut på att läsa text på papper. Detta gör jag med hakan i ena handen och en överstrykningspenna i den andra. Jag ser inte så väldigt aktiv ut idag när jag jobbar, men jag får faktiskt mer gjort än på länge!

Igår skulle jag ha åkt hem till Göteborg från Uppsala. Det gick inte så bra. När jag kom till stationen visade det sig att mitt tåg till Stockholm skulle vara några minuter sent. Det gjorde inte mig så jättemycket, för jag skulle ha 20 minuter på mig att byta tåg i Stockholm, så jag skulle fortfarande hinna med det och komma hem till Göteborg samma tid som annars.

Värre blev det när tåget flyttades fram med fem minuter i taget, och mina 20 minuter drastiskt minskade. Trots detta kändes det positiv när tåget verkligen kom till stationen. Om det hade fått åka så fort alla hade stigit på så skulle det ha gått bra.

Men det åkte inte så fort alla hade gått på. Det åkte inte tio minuter senare heller, som det skulle. Och sedan åkte det inte tio minuter efter det heller, som det hade blivit framflyttat till. Det blev bara framflyttat med tio minuter i taget hela tiden, utan att någon visste när vi egentligen skulle få åka.

Till slut hade jag suttit på det stillastående tåget i mer än en timme och kände hoppet rinna av mig. Även om jag skulle ha kunnat ta mig till Stockholm till slut, så är det inte alls säkert att det hade funnits något tåg till Göteborg som jag hade kunnat boka om mig till inom rimlig tid. Jag skulle ha kommit hem jättesent, om alls.

Så jag beslutade mig för att gå av och boka om biljetten till nästa dag. Det gjorde ju inte så mycket att jag fick sova hos mina föräldrar en natt till. Det hade varit värre om jag hade varit på en ort där hotell gällde. Men nu var det bara att åka hem till dem igen, utan att behöva boka in sig.

Idag lämnade tåget stationen i tid och även bytet i Stockholm gick bra. Om inget oväntat händer nu, så kommer jag att vara framme i Göteborg på beräknad tid. Det känns bra! Det enda jobbiga nu är att jag inte kunde sitta på kontoret hela den här dagen och jobba ordentligt. Det blir alltid lite provisoriskt att jobba på tåget. Men jag har å andra sidan inget superviktigt som jag måste hinna med idag, så det är ingen fara det heller!

Min tid på jobbet upptas nu av 90 % jobb, 30 % bröllopsplanering och 10 % övriga privata saker. Det blir ju 130 % så det är inte så konstigt att jag var tvungen att jobba över lite igår, och förmodligen idag också. Det känns effektivt i alla fall. Det är ju bra!

Ett väldigt trevligt jobbsamtal väntade i min telefonsvarare idag, när jag kom tillbaka från semestern. En som är chef för en avdelning på huvudkontoret hade ringt mig och ville att jag skulle jobba under honom. Fler juridiska arbetsuppgifter, färre resor och mer struktur, kommer det att bli. Det passar mig perfekt! Dessutom är min nya chef troligen en av de bästa cheferna på hela företaget jag jobbar på.

Om tre veckor börjar jag flyttas över till mina nya arbetsuppgifter. Inom en månad kan jag alltså kanske, möjligen, förhoppningsvis få sova i min egen säng även vissa vardagar! Det ser jag fram emot jättemycket, men jag ser lika mycket fram emot mina nya utmaningar. Jag vet inte ens exakt vad det är jag ska jobba med, men jag är inte alls nervös. Det känns som att det enda jag vet är att jag kommer att klara av det. Och jag kan inte tänka mig att det skulle kunna vara mer frustrerande, slitigt och förvirrande som det jag jobbar med nu.

Bara det faktum att jag kommer att veta vem min chef är, bådar ju gott. Så fort jag får möjlighet ska jag begära semester för min smekmånad i sommar. Semester är ju en sådan sak som jag inte har haft en aning om vem jag ska berätta för att jag tänker ta annars. Nu kan jag säga det till min chef. Det verkar inte ens helt omöjligt att man kan få ha utvecklingssamtal med honom. Han nämnde till och med högre lön, alldeles på eget bevåg, även om det han sa om den var att vi tar det samtalet i nästa steg. Först gör vi själva överflytten.

Man kan tycka att det borde vara skrämmande att inte veta vad man ska göra i sin nya roll. Jag vet inte ens vad jag kommer att ha för befattning. Men av någon anledning har jag världens största självförtroende. Jag vet vad jag inte är expert på, och jag vet att jag inte behöver skämmas för att be om hjälp med dessa saker. I övrigt vet jag att jag är riktigt bra på vad jag gör, så det finns ingen anledning att vara orolig. Sist med inte minst vet jag att min nya chef är väldigt mån om mig, så jag behöver inte försöka vara någon annan än jag är för att han ska tycka om mig. Jag har helt enkelt gått in i ett nytt, spännande, hittills okänt äventyr på jobbet och jag är inte ett dugg nervös.