SJ har fått tre telefonsamtal från mig de två senaste dagarna. Jag har förvirrande nog först köpt en tågbiljett att använda på söndag, sedan köpt en biljett att använda måndag en vecka senare, för att till slut köpa en biljett till fredagen innan måndagen. Att jag inte köpte alla biljetter vid första telefonsamtalet var för att jag ville boka allt så fort som möjligt och först var det bara en tid som var spikad. Sedan fick jag svar från hotellet på min mailbokning och då kunde jag boka nästa biljett. Den sista ville jag inte boka förrän min kollega som jag jobbar med nästa vecka hade svarat på mitt mail om vilken tid jag kan sticka på fredag.

Hela tiden har jag koncentrerat mig jättenoga så att jag inte bokar tågbiljetter åt fel håll eller mellan fel orter. Nu tror jag verkligen att jag har gjort rätt, men jag är ändå förvirrad. Det sköna med att åka på en måndag kväll skulle bli att jag får hela söndagen fri, och sedan kan jobba hela måndagen på kontoret innan jag åker. Igår kom jag på en till fördel, att jag kan lämna datorn på kontoret på fredag och bara åka hem, för jag kommer ju tillbaka på måndag. Den tanken försvann inte ens idag när en kollega frågade hur länge jag skulle stanna i Göteborg och jag svarade att jag åker på söndag.

Inte ens när jag noga studerade almanackan (där jag skrivit ner alla tågtider) gick det upp ett ljus. Det syns ju klart och tydligt att jag åker måndag kväll den 31:a januari. Alltså kan jag lämna datorn och jobba på kontoret på måndagen. Men så plötsligt såg jag att jag hade bokat in en tågresa till Göteborg fredag den 28:e. Då är jag ju inte i Göteborg och jobbar på fredagen och kan lämna datorn. Vad konstigt!

Men jag tänker ju en vecka fel. Suck! Det är ju nu imorgon jag skulle ha velat lämna datorn på kontoret, för det är då vi ska hem till Tottes föräldrar efter jobbet. Men då måste jag ju ha med mig datorn för att ha den att jobba med nästa vecka. Men måndag den 31:a är det ju inte så himla skönt att jobba på kontoret, när jag inte har jobbat där fredagen innan. För då måste jag ju packa upp den på kontoret och koppla i den, bara för att packa ner den igen på eftermiddagen när jag åker med tåget. Suck!

Allvaret har börjat igen. Tidigare idag tog jag tåget bort från Totte och den trygga verkligheten i Göteborg. Imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag jobbade några mellandagar och jag jobbade måndag, tisdag den här veckan, men jag har inte jobbat med skarpt läge på tre veckor nu. Därför känner jag mig lite nervös inför morgondagen.

Dessutom är det lite oklart om det är tänkt att jag ska göra mitt jobb som jag brukar eller inte, för det har varit en del möten om det. Fast jag har inte fått vara med på eller höra resultatet från det sista mötet, så jag kan ju inte göra på något annat sätt än det vanliga, antar jag. Möjligen ska jag jobba olika beroende på vilken ort jag är på. Det känns inte bra att jag inte riktigt vet.

På tåget läste jag igenom några gamla sms som jag hade kvar i mobilen. De vittnade om panikångest, arbetsdagar fram till kl 21 och omöjlighet att sova utan Totte. Då började jag förstå vad den oidentifierade känslan jag har haft i magen de senaste två dygnen beror på. För trots att jag vet att jag har glömt bort hur hemskt det är att vara utan Totte, så har jag inte riktigt kunnat föreställa mig att det skulle vara så hemskt. Men när jag läser texten som jag själv har skrivit till Totte, med helt ocensurerade känslor, då förstår jag att det verkligen är hemskare än jag nu tror.

Magkänslan hade inte glömt. Magkänslan kom ihåg att det skulle bli ett helvete så fort jag måste sova utan Totte fler än två dygn i sträck. Magkänslan kom ihåg att det är mycket värre att bo hemma hos mina föräldrar när man jobbar hela tiden och måste åka därifrån på helgen när det börjar bli roligt, än vad det var att bo hos mina föräldrar när alla var lediga och firade jul. Magkänslan vet att jag kommer att bli frustrerad när jag inte kan vika inbjudningskort på kvällen om jag har någon timme över, för att jag inte har de fina papperen med mig. Magkänslan vet att jag kommer att bli stressad och känna mig hjälplös när jag vill diskutera gästlistan med Totte, men han sitter vid datorn och bara lyssnar ytterst halvhjärtat på vad jag säger i telefonen. Och jag tror att magkänslan misstänker att min vilja att äta nyttigt igen, nu när helgerna är över, enbart kommer att leda till en känsla av värdelöshet och inte alls till nyttigare mat, för det har jag inte tid med.

Så trots att jag lämnade Göteborg med gott humör, helt inställd på att göra det bästa av situationen och bara med en liten oidentifierad känsla i magen, så anlände jag till Uppsala med en fullt utblommad oro att det kommer att bli en precis lika jobbig vår som det var höst. Och det känns ännu jobbigare så här nära bröllopet. Vad underbart det skulle vara om jag kunde ta ledigt hela våren och bara jobba med att få bröllopet klart och träna varje dag så att min kropp var klar för bröllopet. Önsketänkande. Men tänk vad underbart det skulle vara att få jobba från kontoret i Göteborg hela våren och kunna ägna varje kväll åt att fixa med bröllopet eller gå på step up. Det är väl ändå inte helt orimligt begärt? Hoppas, hoppas!

Årets nätter 2010 befann jag mig mer borta än hemma i Göteborg. 158 nätter i Göteborg blev det, och hela 206 på övriga orter. 136 av dessa var i Uppsala, hemma hos mina föräldrar, så jag har ändå inte bott på hotell så mycket. Totalt 62 nätter sov jag på hotell eller vandrarhem. 8 nätter sov jag i husvagn på semester med mina föräldrar och Totte.

Av de 158 nätter jag sov i Göteborg var 57 sådana nätter då jag faktiskt jobbade i Göteborg dagen efter, antingen hemifrån eller på kontoret. De övriga 101 nätterna var helger eller sommarledighet. De flesta nätter i Göteborg sov jag inte mer är två nätter i rad och det var helg. I Uppsala däremot sov jag oftast 5 nätter i rad, och jobbade varje gång dagen efter. 23 nätter sov jag i Uppsala utan att det hade med jobbet att göra.

När man räknar nätter kan man lätt vilseledas att tro att 5 nätter även innebär 5 dagar på orten och att 2 nätter innebär 2 dagar. Men i själva verket har det gått åt en himla massa restid. Så 5 nätter innebär oftast 4,5 dagar, medan 2 nätter inte är mer än 1,5 dagar. Så 10 nätter i Göteborg har varit mycket färre dagar i Göteborg än vad 10 nätter i Uppsala har varit dagar i Uppsala. (1,5 gånger 5 är mindre är 4,5 gånger 2.)

Sammanlagt har jag varit på resande fot (oftast på ett tåg) 377 timmar under år 2010. Det är inte mindre än 15,7 dygn. Jag har alltså suttit och rest nonstop en halv månad! Inte undra på att jag inte bryr mig nämnvärt om tåget är två timmar sent. Två timmar är ju ingenting i jämförelse med de 15 dygn jag sitter och reser om året!

Det jag kan konstatera när jag ser det här är att det inte är så konstigt att jag upplever att jag inte hinner med någonting, speciellt inget av de saker jag måste vara i Göteborg för att göra. Det har varit roligt att bo hos mina föräldrar så mycket och det har varit roligt att få se så många olika orter, men nu räcker det faktiskt. Jag vill vara hemma i Göteborg mest. Flest nätter, flest dagar, efter borträknad restid och utan att jag ägnar tiden åt att packa! Totte jag förstår varför du har saknat mig så!

Nu är det nya året här. 2011, året då jag och Totte gifter oss och flyttar till vår första gemensamt ägda lägenhet. Det här året har jag längtat efter länge, men samtidigt tycker jag att det kom väldigt snabbt! Nu är det nästan bråttom att göra klart allting inför bröllopet och att försöka övertala mitt jobb att jag ska få jobba mer från Göteborg så att jag får bo i vår nya lägenhet när vi flyttar. Det går inte att bara drömma och planera längre. Nu måste saker utföras!

Det jag är mest rädd för när det gäller bröllopet är att jag inte kommer att ha tid att fixa allt jag vill fixa själv. Ofta blir det svårt att göra saker när jag inte är i Göteborg. Och när jag väl är där vill jag mest umgås med Totte, inte tvinga honom att shoppa bröllopskostym och beställa servetter med tryck. Allting känns fortfarande så långt bort, men jag vet att det inte är så gott om tid som man tror. Inbjudningskorten ska snart skickas ut och när jag bara är hemma i genomsnitt två dygn per vecka så är det faktiskt bara 45 effektiva dagar kvar tills vi gifter oss. Det är att jämföra med endast en och en halv månad om jag hade jobbat i Göteborg och haft möjlighet att fixa något varje kväll!

Jag är även rädd för att jag måste bestämma och boka hotellrum för bröllopsnatten helt själv, om jag vill ha det gjort medan fortfarande alla alternativ finns att välja på. Men jag vill inte välja själv. Jag vill att Totte och jag ska välja tillsammans. Men om jag väntar tills han känner att det är dags att ta tag i det så kommer det inte att finnas några hotellrum kvar att välja bland, utan vi får ta det enda som finns. Och det kommer han att tycka är helt okej. ”Det blir bra.”  kommer han att säga. Visst blir det bra, men det blir inte nödvändigtvis precis som vi vill ha det. Så det finns ingen anledning att vänta. Om vi gör det i tid blir det definitivt också bra, och kanske till och med ännu bättre!

När det gäller jobbet så förväntar jag mig att det ska hända en hel del. Det är några omorganiseringar på gång. Jag vet inte vad detta kommer att betyda för mig, men jag hoppas innerligt att jag ska få vara mer i Göteborg. Helst vill jag ha en tydligare beskrivning av mina arbetsuppgifter också, och gärna fler juridiska uppdrag. När det gäller arbetsuppgifterna så har jag tagit på mig mer och mer ansvar ända sedan jag började på det här jobbet, så det kommer jag nog att fortsätta med. När det gäller att få vara i Göteborg mer har jag dock ingen aning om hur utsikterna är. De har lovat mig i över ett år nu, att jag ska få jobba i Göteborg, men hittills har det inte hänt mer än någon enstaka dag eller vecka.

Personligen hoppas jag att få ta hand om mig själv mer under 2011. Jag vill hinna blogga när jag känner för det, träna när jag känner för det och läsa en bok när jag känner för det. Jag vill lära mig att strunta i att packa ordentligt om jag inte känner för det, strunta i att titta på TV om jag inte känner för det och strunta i att äta onyttiga saker med Totte om jag inte känner för det. Jag vill lära mig att lyssna på min egen kropp och själ, men jag vill inte tappa mig själv. Vissa saker måste jag få tvinga mig själv att göra för att jag tycker att det är viktigt. Baka är en sådan sak. Jag vill inte låta bli att baka eget fika att bjuda på, bara för att jag inte känner för det. Baka är något jag blir glad av när jag väl kommer igång. Baka är en av de saker som gör mig till mig. Den dagen jag enbart bjuder på köpt födelsedagsfika är dagen då jag vet att jag inte har tagit hand om mig själv ordentligt. Det viktigaste är att låta de små sakerna få vara viktiga. Det är ingen idé att leva livet bara för att överleva, utan att bry sig om de små detaljerna.

Mina förväntningar på Totte det här året är förmodligen för höga och helt orealistiska, men jag hoppas ändå. Jag hoppas att han ska värdera tiden tillsammans med mig och sin familj högre än tiden framför datorn. Jag hoppas att han ska städa, diska och planera dagen tillsammans med mig för att han också faktiskt bryr sig, och inte bara för att jag tvingar honom ifrån datorn en stund. Jag hoppas att han också ska njuta av vår bröllopsdag och minnas den som en av de bästa dagarna i våra liv. Och jag hoppas att han också ska lägga ner åtminstone lite tid inför vår bröllopsdag på att se till att den blir så som han vill ha den. Sist men inte minst har jag en förhoppning som inte är orimlig. Jag hoppas att Totte ska älska mig hela året, lika mycket som jag älskar honom, och förlåta mig för alla de gånger jag kommer att glömma bort hur mycket alla hans irriterande personlighetsdrag vägs upp av hela den underbara person han är.

Verksamhetssamordnare är min nya titel på jobbet från och med idag. Det känns bra. Jag har jobbat som mer än bara administratör länge nu, så jag kommer inte att få några nya arbetsuppgifter helt plötsligt, bara för att jag har fått en ny titel. Det är snarare så att jag har tagit på mig mer och mer att göra under hela det dryga året jag har jobbat och nu var det dags att byta till en titel som passar arbetsuppgifterna.

Dessutom ska jag få ha en till som jobbar med samma sak som mig, fast utan ansvaret. Den personen kommer att bli anställd som administratör. Då kände jag att det var bäst att ändra min titel till det jag verkligen jobbar som, så att vi inte är administratörer båda två, när det faktiskt bara är jag som har det samordnande ansvaret.

Hoppas att det här kan leda till högre lön i förlängningen. Men det beror väl på hur bra jag klarar av den här samordningen nu när vi ska vara två. Förut har jag ju mest samordnat mig själv när jag har samordnat hela den verksamhet jag jobbar med. Om jag nu ska fortsätta med verksamhetssamordning, fast för två personer, så måste ju det kunna leda till högre lön om jag klarar av det bra.

Anledningen till att vi ska vara två som jobbar administrativt med samma sak nu är att jag inte kan vara på två ställen samtidigt, rent fysiskt. Jag flänger ju runt till olika orter varje vecka, och det fungerar så länge inte två olika orter har denna verksamhet i gång samtidigt. Men nu i november kommer den att vara i gång på två orter samtidigt, så då behöver jag en till administratör. Förhoppningsvis hinner jag få en redan nästa vecka.

Stress är det enda jag är just nu. Jag jobbar inte ens. Jag är bara stressad. Sitter här och stirrar rakt fram. Alldeles för stressad för att veta vad jag ska börja med att ta itu med. Jag längtar efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan börja jobba. Ofta känns det så, som att stressen ska släppa och jag kan börja jobba när alla andra har gått hem. Ofta stämmer det också. När alla förhoppningar om att få åka hem kl 17 har grusats så är det inte så bråttom längre. Då kan man jobba så länge man vill. Inte ens jobbtelefonen ringer och stör.

I förrgår var frysa det enda jag var. Idag är det stress. Tro det eller ej, men det här känns bättre. Nu lyder åtminstone min kropp mig. Jag kan skriva normalfort på tangentbordet och jag bävar mig inte för att sträcka mig efter en pärm för att kall luft kan komma in mellan koftan och armen om jag släpper taget om handlederna. Nu har jag bara mycket att göra som inte ännu blir gjort. Jag vet att det släpper snart. Det är inte så hemskt att jobba över när man ändå inte får komma hem till sin älskling när man har jobbat klart.

Jag fryser. Att jag fryser är det enda jag är. Om jag inte fryser så finns jag inte. Om jag inte fick använda ordet ”frysa” i en beskrivning av mig själv just nu, så skulle det inte finnas någonting kvar att beskriva.

I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att det regnade. Jag misstänkte att det skulle bli kallt idag. Jag klädde mig för att kunna stå ut med kyla. Ändå finns det inget annat kvar av mig än frysande.

Igår var jag på huvudkontoret. Tillsammans med en kollega gjorde jag klart en väldigt viktigt arbetsuppgift som vi har jobbat med de senaste tre veckorna. Vi gjorde det med värme och glädje. Vi hade det trevligt och fick beröm från chefen. Vi åt lunch tillsammans och snackade om våra sambor. Det var varmt.

Idag är jag tillbaka i Uppsala för att utföra mina vanliga arbetsuppgifter. Jag sitter ensam på kontoret och fryser. Internet fungerar av någon anledning inte idag, men jag har mitt bärbara med mig så jag klarar mig. Fast när jag använder det fungerar inte nätverket med skrivaren, så jag måste stänga av Internetuppkopplingen när jag ska skriva ut. På lunchen satt jag och åt ensam framför datorn och läste Dilemmas blogg. Jag fryser.

Det är mycket med allt just nu, vilket är kul tycker jag. Det enda jag inte gillar är när jag inte hinner sova, för då orkar jag inte utföra alla saker jag är upptagen med på dagen på ett bra sätt.

Nya arbetsuppgifter på jobbet har lett till långa dagar och extra mycket flängande kors och tvärs i Sveriges långa land. Jag är jätteglad att jag får vara med på det här tillfälliga projektet, för det har mer med juridik att göra än något annat jag har jobbat med. Men det blir ju ändå jobbigt när man ska hinna med projektet utöver alla sina vanliga arbetsuppgifter i tre veckor.

Grekiskakurssidan har legat nere i två dagar, men började fungera igen idag. Det är jag glad för. Att logga in stup i kvarten och bli stressad över att inte kunna plugga kostar både tid och ork som jag inte har, till ingen nytta. Nu ikväll har jag pluggat ikapp lite, och känner mig glad igen.

Löparskorna ligger kvar i kassen jag tog hit dem i. För ovanlighetens skull är inte slötittande på TV anledningen till att jag inte har varit ute och sprungit, så på ett sätt så känner jag mig rätt så nöjd. Men jag skulle ändå vilja hinna med någon runda den här veckan. Under tiden vägrar jag hissen på jobbet, som den här veckan ligger fyra trappor upp.

Utgång förra helgen tillsammans med en kompis jag inte hade träffat på mycket länge ledde till en intressant och jätterolig natt, och ett telefonnummer från en väldigt söt kille till henne. Jag minns inte när jag verkligen bara hade kul senast, innan det, utan att tänka på något viktigare jag har att göra.

Nu fick jag femton minuter att andas och kände att jag hade tid att skriva ett blogginlägg. Det känns skönt! Men mitt upptagna liv fortsätter. Imorgon blir det middag med en annan kompis som jag inte har träffat på ett tag nu. Sedan, på torsdag, har min syster och jag lyckats planera in budgetmötet för bröllopet på hennes enda lediga dag i oktober. (Som visade sig inte vara helt ledig ändå, så jag ska göra mitt bästa för att inte vara i vägen medan hon bakar paj samtidigt som vi planerar budget.) Slutet av veckan måste jag intensivt jobba med projektet, intensivt plugga grekiska och, mest av allt, intensivt umgås med älskade underbara Totte som är bäst i hela världen!