Direktlänk till inlägg 8 januari 2010
Lugnet sänker sig över mig så fort jag går in i första klass på tåget. Inga stressande människor som skriker och knuffas. Inga jobbiga tonåringar. Inga gulliga barn som kan vara rätt jobbiga också. Och framförallt inga andras väskor på bagageplatsen och ingen som sitter på platsen bredvid mig. Och jag vet att det kommer att förbli så, för det finns nämligen ingen plats bredvid mig.
Efter allt tågåkande jag har sysslat med i jobbet de senaste månaderna, kan man lugnt säga att det har blivit vardag för mig att åka tåg. I vanliga fall åker jag andra klass, kämpar med väskorna och trängs bland de andra resenärerna, inkluderande tonåringar och barn. Det jobbigaste är att inte veta i förväg om man kommer att kunna ta fram datorn och jobba på tåget eller inte. Det är högst beroende av vem man får på platsen bredvid sig, och även om man sitter innerst eller ytterst.
Nu när jag åker första klass behöver jag inte bekymra mig över något av det där. Jag kan bara njuta av tågresan och av lugnet. Skulle jag vilja jobba, så är det inga problem heller. Jag sitter både innerst och ytterst. Datorn skapar inga problem. Det här är vardagslyx i sin bästa form. Jag vill alltid åka första klass. Tyvärr får jag bara göra det när det, som idag, råkar kosta mindre att åka första klass än andra klass.
När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
|||
18 |
19 | 20 |
21 | 22 |
23 |
24 | |||
25 |
26 | 27 | 28 |
29 |
30 | 31 | |||
|