Min man befinner sig här bredvid mig i soffan. Vi har inte TV:n på, vi pratar inte med varandra, vi är inte upptagna med viktiga saker och vi väntar inte på någonting. Vi sitter bara här i tystnaden och roar oss på varsitt håll med varsin iPhone. Jag läser bloggar, skriver och kollar Instagram. Han spelar förmodligen mobilspel eller läser spelforum.

Det känns så underbart att sitta här och känna att vi är tillsammans, fast vi inte gör någonting ihop. Jag känner mig inte ensam eftersom han är fysiskt närvarande inom räckhåll. Och jag känner mig inte övergiven eftersom han lyssnar och svarar när jag säger något till honom som jag plötsligt kommer på eller läser i en blogg.

Såhär vill jag alltid ha det. Man kan tycka att det är en liten skillnad att han sitter i soffan och spelar mobilspel jämfört med att (som i vanliga fall) sitta tre meter bort i samma rum och spela datorspel vid sitt skrivbord. Men tro mig, skillnaden är enorm. Stämningen, energin, gemenskapen i rummet är helt annan än den brukar vara. Det här trivs jag med!

Det här är exempel på sådant vi sover med i sängen, för att någon har lagt det där och någon annan inte har tagit bort det:

Ett linne i storlek 80, ett extra påslakan utan täcke i, en bok med interaktiva flikar, en Duplo-blomma och en PlayStation 3 handkontroll.

Till saken hör att vi aldrig riktigt lärde oss att sprida ut oss när vi skaffade dubbelsäng, så vi använder bara halva sängen när vi sover. Sakerna är alltså inte i vägen. Jag tycker bara att det är tråkigt att de bidrar till ett mer stökigt intryck här hemma.