Alldeles för många av de aktiviteter jag är riktigt bra på är stillasittande aktiviteter. Det jag är allra bäst på är att planera, och det ska man helst sitta ner när man gör. Man ska ha almanackan nära till hands, alla andra papper med information och flera olika pennor och block eller papper i olika färger, där man kan skriva ner att-göra-listor och detaljer för planeringen. Eventuellt kan man sitta vid datorn, om man har all relevant information där. Men det går liksom inte att göra det här på ett bra sätt om man gör det samtidigt som man är ute och går.

Andra saker jag är bra på är att plugga grekiska (när jag väl gör det), virka dukar och grisar (när jag väl gör det), slå in presenter (till min stora glädje måste man ju göra detta titt som tätt), blogga (i alla fall är jag bra på att skriva text som jag mår bättre av att skriva; om jag är bra på att blogga så att folk vill läsa det vet jag inte), tillverka inbjudningskort och annat pyssel, baka (visserligen en aktivitet då man stundvis står upp, men det just jag är extra bra på är detaljerna man fixar sittandes och pillandes vid köksbordet) och att sortera saker (vilka saker som helst, från stort till smått).

Att jag är så bra på alla dessa stillasittande saker gör att det bli en utmaning att röra på sig i vardagen. Jag är i och för sig inte helt dålig på att springa heller, men det räknas inte till något som jag är speciellt mycket bättre än någon annan på. Övriga fysiska aktiviteter blir närmast någonting som jag måste tvinga mig att göra. Jag måste ta mig tid från det stillasittande jag egentligen håller på med, för att kunna röra på mig. Och det värsta är att jag i huvudet fortfarande håller på med det stillasittande (t ex planerar eller bloggar) fast det är mycket jobbigare, för att jag inte kan skriva ner det jag kommer fram till.

Svårigheten ligger nog också i att jag tycker om att se resultat. När jag bloggar blir resultatet en text, som jag kan se och som finns kvar. När jag springer blir resultatet ingenting. Om Totte inte tror på mig om jag säger att jag har varit ute och sprungit, så finns det inget jag kan visa upp för honom för att verkligen bevisa det. Visst, resultatet blir på sikt bättre kondition och möjligen viktnedgång, men det är inte lika konkret. Jag önskar att jag hade ett staket att bygga eller en gräsmatta att klippa. Då måste jag ägna mig åt fysiskt arbete som faktiskt leder till ett resultat man kan peka på.

Jag hoppas även på att det ska kännas meningsfullt att göra aktiviteter med mina barn, när de är skapade. Om jag har varit ute en timme och lekt kull med dem tror jag inte att jag kommer att ha samma känsla av att det lika gärna inte kunde ha hänt, som jag får när jag ensam har varit ute och sprungit. Fast jag måste ju röra på mig innan dess. Jag kanske borde sluta vara så bra på stillasittande saker. Eller bara sluta upp med att göra dem, fast jag är bra. Jag är faktiskt riktigt bra på att möblera om också. Det kan jag ägna hela dagarna åt när vi flyttar; det ger resultat.



I vanliga fall är jag inte så förtjust i vispgrädde. Jag skulle aldrig kunna stoppa in en sked med bara grädde i munnen, speciellt inte om den är hårt vispad. När jag äter semlor brukar jag alltid skrapa av halva mängden grädde och lämna kvar på tallriken. Tillsammans med kladdkaka kan det vara gott med en viss mängd grädde, men egentligen tycker jag mycket bättre om vaniljglass till. Om jag är bortbjuden och det ställs fram grädde och jordgubbar till efterrätt brukar jag känna mig lite snuvad på konfekten. Så här har det alltid varit.

Nu när jag knappt äter några kolhydrater har jag märkt att jag inte blir sugen på kolhydrater heller. Det är jättekonstigt att inte vara sugen på kladdkaka, pasta med ketchup, lösgodis och glass. Men det allra konstigaste är att jag blir sugen på vispgrädde med jämna mellanrum. Jag tycker ju inte ens om grädde. Men nu är min kropp på något sätt inställd på att vilja äta fett, istället för kolhydrater, och då vill den ha vispgrädde.

Jag tycker fortfarande inte om när grädden är hårt vispad, men en liten mängd löst vispad grädde kan jag till och med äta utan att ha någonting till. Helst äter jag grädde med hallon eller nötter, men för sig går konstigt nog också bra. När de svenska jordgubbarna börjar säljas har jag en stark känsla av att min favorit-efterrätt kommer att vara jordgubbar och vispgrädde. Helt sjukt!

Om jag skulle klämma i mig en kladdkaka eller en påse lösgodis, trots att jag inte är sugen på det, misstänker jag att jag ändå skulle tycka att det är gott. Första tuggan skulle kanske kännas väldigt söt, men sedan skulle jag nog vänja mig väldigt fort och i vanlig ordning äta mer än jag vill ha, bara för att jag inte kan sluta. Det gäller alltså att hålla sig borta från sådana saker, nu när jag ändå inte är sugen. Om jag skulle ta ”en liten bit” bara för att vara social, om jag blev bjuden, så skulle det nog sluta med att det inte blev en så liten bit ändå. Men jag räknar med att jag fortfarande tycker att godsaker är goda. I juni vill jag tycka att efterrätten och bröllopstårtan är god!

På den här bilden är jag just nu mest sugen på grädden, sedan hallonen och i sista hand kladdkakan, trots att jag ser att kladdkakan är gudomligt god:

Igår skulle jag ha åkt hem till Göteborg från Uppsala. Det gick inte så bra. När jag kom till stationen visade det sig att mitt tåg till Stockholm skulle vara några minuter sent. Det gjorde inte mig så jättemycket, för jag skulle ha 20 minuter på mig att byta tåg i Stockholm, så jag skulle fortfarande hinna med det och komma hem till Göteborg samma tid som annars.

Värre blev det när tåget flyttades fram med fem minuter i taget, och mina 20 minuter drastiskt minskade. Trots detta kändes det positiv när tåget verkligen kom till stationen. Om det hade fått åka så fort alla hade stigit på så skulle det ha gått bra.

Men det åkte inte så fort alla hade gått på. Det åkte inte tio minuter senare heller, som det skulle. Och sedan åkte det inte tio minuter efter det heller, som det hade blivit framflyttat till. Det blev bara framflyttat med tio minuter i taget hela tiden, utan att någon visste när vi egentligen skulle få åka.

Till slut hade jag suttit på det stillastående tåget i mer än en timme och kände hoppet rinna av mig. Även om jag skulle ha kunnat ta mig till Stockholm till slut, så är det inte alls säkert att det hade funnits något tåg till Göteborg som jag hade kunnat boka om mig till inom rimlig tid. Jag skulle ha kommit hem jättesent, om alls.

Så jag beslutade mig för att gå av och boka om biljetten till nästa dag. Det gjorde ju inte så mycket att jag fick sova hos mina föräldrar en natt till. Det hade varit värre om jag hade varit på en ort där hotell gällde. Men nu var det bara att åka hem till dem igen, utan att behöva boka in sig.

Idag lämnade tåget stationen i tid och även bytet i Stockholm gick bra. Om inget oväntat händer nu, så kommer jag att vara framme i Göteborg på beräknad tid. Det känns bra! Det enda jobbiga nu är att jag inte kunde sitta på kontoret hela den här dagen och jobba ordentligt. Det blir alltid lite provisoriskt att jobba på tåget. Men jag har å andra sidan inget superviktigt som jag måste hinna med idag, så det är ingen fara det heller!