Nu börjar det kännas verkligt, det här med att jag och Totte ska gifta oss. Idag på förmiddagen ringde jag och bokade kyrkan. Det känns jätteläskigt. Jag får redan för mig att de har slarvat bort min bokning och är helt övertygad om att vi kommer att stå där utan kyrka med bara någon vecka kvar till bröllopet. Men varför skulle det bli så?

Det dumma är att jag inte har sett kyrkan inifrån än, så jag vet inte om den är så fin som jag hoppas att den är. Men Totte kände ett litet svagt band till just den kyrkan, så om vi ska gifta oss i en kyrka så får det bli den. Vi ska åka och kika in i den på lördag. Nervöst och spännande!

Ju närmare bröllopet vi kommer och ju mer önskeplanering som faktiskt måste fastställas, desto mer känner jag att ingenting annat än Tottes och min kärlek spelar någon roll. Hur gärna jag än vill vara med och bestämma exakt vilken frisyr prästen ska ha, så vet jag innerst inne att det kommer att bli bra hur det än blir. Om bara dagen slutar med att Totte och jag är gifta med varandra, så kommer jag att vara nöjd. Resten är bara bonus.