Hjälp, vad förvirrat allting är just nu. Jag förstår knappt vad det är jag håller på med på jobbet. Jag vet inte vad jag ska tro om de olika tårtmakarna vi väljer mellan, när det gäller bröllopet. Det är jättekonstigt att hela tiden vara i Göteborg. Jag vet varken ut eller in.

Alldeles nyss svarade jag i telefonen och var bara nästan helt säker på att det var en av de två personer jag har mest telefonkontakt med just nu på jobbet. Men efter hela samtalet var jag fortfarande inte säker, så jag kollade upp telefonnumret. Då visade det sig att det faktiskt var den andra. Konstigt att de låter så lika på telefon!

Det mest förvirrande är nog att jag inte har fyrtioelva saker som jag måste göra när jag kommer hem. Nog har jag saker att göra alltid, men det känns som att det är hyfsat under kontroll. Kanske för att Totte har tagit på sig att laga all mat den här veckan, och dessutom plötsligt har vaknat upp och insett att vi ska gifta oss. Han är nästan lika aktiv som mig vad det gäller att boka in möten med olika bröllopsaktörer och tvinga oss att sätta oss ner och skriva olika bröllopslistor. Jag är fortfarande bättre än honom på att göra listor, men det är ändå kul att han tar ansvar för att en lista måste bli gjord. Då gör vi den tillsammans istället för att jag måste göra hela själv. Jag må vara förvirrad, men jag har det i alla fall bra!

Att analysera är kanske inte alltid bra, även om jag tror det. I de allra flesta fall tycker jag bara att det är bra att analysera vad som gick fel, vem som bidrog med mest eller hur man hade kunnat göra något annorlunda. Det gör att jag kan förstå mina egna känslor och det gör att jag kan lära mig till nästa gång.

Analyser av när något har gått riktigt bra kan vara nyttiga de också. Om man tar reda på hur det kommer sig att alla var glada och nöjda, trots att de inte brukar vara det i liknande situationer, så kan man dra lärdom av det också. Men här får man inte gå till överdrift. När allting är bra kan man må bättre av att bara luta sig tillbaka och njuta.

Alldeles nyss blev jag väldigt glad när Totte frågade mig hur min dag hade varit, trots att hade sitter vid datorn och spelar. I vanliga fall är han helt okontaktbar vid datorn och om jag prata med honom så suckar han och försöker lyssna, men blir ganska fort irriterad. Den här gången hade jag inte sagt ett knyst. Det var han som inledde en konversation med mig, utan att verka ha något problem med att spela samtidigt. Dessutom lyssnade han verkligen på vad jag svarade, istället för att bara säga ”a” med jämna mellanrum. Jättetrevligt!

Tyvärr kunde jag inte låta bli att genast börja analysera situationen. Hur kommer det sig att han kan prata med mig nu? Vad ska jag göra nästa gång för att uppnå samma trevliga situation? Jag funderade till och med på att berätta för honom att jag tyckte att det var trevligt att han pratade med mig fast han spelade. Men jag lyckades hejda mig, för jag vet att det enda han skulle ha hört i den meningen är ”Alla andra gånger när du sitter vid datorn är jag missnöjd.” och det är ju i och för sig sant, men onödigt att ta upp nu när jag faktiskt är nöjd.

Nej, ibland borde jag nog lära mig att bara luta mig tillbaka och njuta över att jag har det bra, utan att tänka på att jag har det bra. Det värsta är att det är så svårt att stoppa tankarna. Varje gång det händer någonting bra tänker jag ”Åh, vad bra det här är. Nu ska jag bara njuta och inte tänka på varför.” och när den tanken har kommit så är det ju redan för sent. Då har jag redan analyserat. Då har jag redan inte bara njutit. Det är synd, för jag skulle verkligen tycka om att bara ha det bra ibland!

Grekiskapluggandet har fått hålla sig undan för bröllopsbestyrens skull ganska länge nu, men idag har jag i alla fall strukturerat upp vad det är jag har missat. Det känns som att det kan bli svårt att ta igen, men det känns inte omöjligt.

Tre läxor har jag redan missat att lämna in, fast tiden har gått ut, men jag tror inte att det är hela världen om jag bara lämnar in dem innan tentan. Det mest akuta nu är ett Adobe Connect möte på tisdag. Jag vet seriöst inte om det mötet kommer att gå så bra för mig, men jag tänker i alla fall försöka.

Imorgon tänker jag plugga från sekunden jag kommer hem från jobbet till sekunden jag ska gå och lägga mig. Efter det får vi se hur förberedd jag känner mig inför tisdagen. När det gäller resten av pluggandet så tycker jag bara att det skulle kännas tråkigt att ge upp. Jag kanske inte orkar eller har tid att lämna in alla läxor till slut. Jag kanske inte kommer att hinna lära mig allt till tentan. Men det får vi se då, när kursen är slut. Just nu tycker jag bara att det är roligt att lära mig det jag lär mig, när jag har tid.

Mitt mål är inte att till varje pris bli godkänd på grekiskakursen. Om jag känner att jag har bröllopsbestyr som är viktigare eller roligare så går de först. Men så länge kursen är igång så tänker jag inte ta ut förlusten i förskott. Om det går så går det. När jag väl pluggar så tycker jag att det är jättekul! Jag är helt enkelt inte redo att ge upp än.

Våra diskhanddukar är borta, och jag hatar det! Jag hatar det för att de är helt underbara, rosa, fina, rosa bandet edition. Jag hatar det för att de suger upp vatten från tallrikar som inga andra handdukar jag någonsin har stött på. Jag hatar det för att det är jag som har köpt dem och vill inte behöva hitta nya att köpa.

Men även om vi hittar handdukarna redan idag, så hatar jag ändå att de är borta. För det innebär nämligen att en av tre saker har inträffat. En av tre saker som jag hatar:

1. Totte går inte att lita på, för att han tappar bort mina saker när jag inte är hemma. Det här alternativet är sant om handdukarna försvann under de tre veckor jag var borta hemifrån. Det skulle vara hemskt om det är sant, för jag vill absolut kunna lämna mina saker i Tottes vård, både utan att de kommer bort och utan att de blir trasiga.

2. Tottes mamma går inte att lita på, för att hon förskingrar saker när hon hjälper oss att städa. Det här alternativet är sant om handdukarna försvann den galna helgen jag kom hem från att ha varit borta i 3 veckor, när hon hjälpte oss att städa hela lägenheten inför fotograferingen av mäklaren. Hon hade mest hand om köket, medan Totte och jag var i andra delar av lägenheten. Det vore hemskt om det här var sant, för hon är verkligen jättesnäll som hjälper oss och jag vill absolut kunna känna mig trygg med mina saker i hennes händer.

3. Jag själv går inte att lita på, för att jag tappar bort mina egna saker och kommer inte ens ihåg att det är jag själv som har gjort det. Det här alternativet är sant om handdukarna var borta redan innan jag åkte bort och var borta i tre veckor (såvida det inte var Totte som slarvade bort dem då) eller om de kom bort när jag ensam gjorde sista städningen precis innan fotografen kom. Det här skulle vara jättehemskt om det är sant för det betyder att jag inte är kapabel att hålla ordning på mina egna saker. Jag hatar att inte ha kontroll på vad jag själv gör! Det vore en sak om Totte eller hans mamma har slarvat bort dem. Då kan jag i alla fall skälla på dem och har rätt att bli sur. Men om det är jag själv som har slarvat bort dem så är det mig det är fel på. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Lika frustrerande som att veta att det är en av dessa tre som är sanningen, lika frustrerande är det att inte veta vilken av de här tre som är sanningen. Om vi hittar diskhanddukarna så kanske omständigheterna kan berätta för mig hur de kom bort, men det är inte säkert. Och om vi aldrig hittar dem så kommer jag aldrig få veta hur de kom bort. Det hatar jag! Det hatar jag mycket mer än det faktum att de är borta!

Förhoppningsvis är det här sista veckan from hell. Efter att inbjudningskorten är tillverkade och klara kommer inte bröllopsfixandet vara lika intensivt längre. Och förhoppningsvis lyckas jag sprida ut alla resterande stora projekt över längre tid (utan en Gran Canaria resa i mitten). Men nu är det en helvetesvecka kvar och då gäller det att prioritera rätt så att man inte blir besviken på att man inte hinner med allt annat.

Prio 1: Inbjudningskorten!!!

Prio 2: Bröllopshemsidan!!

Prio 3: Grekiskaläxan!

Prio 4: Stegen

För övrigt ska jag jobba, äta och sova så absolut minimum det är möjligt, utan att må dåligt. Om inbjudningskorten fortfarande inte är skickade när den här veckan är slut, så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Förmodligen fortsätta ha dem som prio 1. Det är bara att bita ihop tills de är klara. Jag är trots allt sjukt stolt över dem och älskar varje sekund jag sitter och tillverkar dem. Det enda jag inte gillar är att inte ha tid med dem.

När vi lämnade Gran Canaria i igår eftermiddag var det 20 grader varmt och sol. När vi landade på Arlanda senare på natten var det 21 minusgrader. Det är en skillnad på mer än 40 grader. Snacka om ”Välkommen till verkligheten.”! Vintern är fortfarande kvar och det är bara att börja jobba igen.

Jag kan aldrig föreställa mig att man någonsin ska behöva ha jacka ute, när det för tillfället är 20 grader varmt. Och jag kan aldrig föreställa mig att man någonsin ska kunna gå utan jacka, när det för tillfället är 20 grader kallt ute. Men nu var det så kort tid mellan de två tillfällena att jag nog för första gången fortfarande kunde komma ihåg hur det kan vara sant.

40 grader kallare på 6 timmar är inget jag rekommenderar. Men jag antar att det var bättre än att inte åka alls. Solbrännan sitter trots allt kvar, hur hårt kylan än biter i kinderna!

I morse stod jag och väntade på bussen i 35 minuter. Det var svinkallt, hur mycket snö som helst och elaka vindar blåste snö i ansiktet på en. Då tänkte jag på Gran Canaria. ”Imorgon eftermiddag är jag på en plats där snö inte finns och värmen troligen är tillräcklig för att jag inte ens ska behöva ha jacka på mig.” tänkte jag. Härligt!

De andra som stod och väntade på bussen med mig, klagade jättemycket och anmärkte på alla bussar som åkte förbi åt andra hållet och borta vid en annan gata. De tyckte att ju fler bussar som åker åt andra håll, desto sämre för oss. Då måste vi ha missat minst 4 bussar. De försökte ringa bussbolaget och ringde sina nära och kära, och varnade för snökaos. Jag såg det som ett gott tecken att bussarna kom på rätt tider åt andra hållet. Självklart kommer det att åka förbi två bussar åt andra hållet innan vår buss kommer, ifall det är så att en buss åt vårt håll har fastnat och inte dyker upp. På dem lät det som att alla bussar hade fastnat i snön eller var jätteförsenade, helt enkelt att inte en enda buss gick som den ska.

När jag hade stått där i de 30 minuter det tar mellan bussarna, enligt tidtabellen, plus 5 minuter som jag var i god tid innan den första skulle ha gått, så kom mycket riktigt en buss. Den bussen kom, var i tid och hade inga problem att köra in oss till stan. Det är klart att det kan vara fler bussar som är försenade idag, men att vi stod och väntade i 35 minuter tyder inte på någonting annat än att det var problem med en enda buss, den vi skulle ha åkt.

Väl inne i stan blev det problem med en enda buss till, den vi åkte. Den kom inte upp för backen som ligger precis när man kommer in till stan. Efter att ha försökt flera gånger släppte bussföraren av oss, så jag gick helt enkelt till jobbet sista biten. Jättebra, massor av steg! Det tråkiga var ju att frysa och få snö blåst i ansiktet hela vägen. Det hade jag velat ha en paus ifrån. Jag går gärna. Det vill jag inte ha en paus ifrån, men vädret vill jag ha en paus ifrån. Varför händer sådant här inte när det är fint väder och sommar? (Jag vet, ni behöver inte förklara det för mig.)

På min väg till jobbet satt jag plötsligt på rumpan på trottoaren. Jag brukar inte halka och ramla, men den här gången var det som att det inte fanns något alternativ. Jag gick, helt obehindrat, och så plötsligt satt jag ner. Jag märkte knappt ens att jag ramlade. Det fanns inget att parera, för jag upplevde aldrig att det var halt.

Nu är inte jag den som är pinsam av mig, så jag reste mig helt enkelt upp igen, utan att titta mig omkring och bekymra mig för hur många som hade sett mig. Sedan hann jag gå fyra steg till innan jag satt ner på rumpan igen. Fortfarande utan att bry mig om ifall jag skulle tycka att det var pinsamt eller inte, så satt jag kvar på rumpan, log lite för mig själv och tänkte ”Det här är ju nästan komiskt.”. Jag tänkte även att det inte var någon idé att ställa sig upp igen om jag bara ska ramla hela tiden.

Troligen satt jag kvar lite för länge, för det kom fram en man och ville hjälpa mig upp. Det kan han väl få göra, men jag kunde ta mig upp själv. Han påpekade att jag nog hade för dåliga skor. Jo tack, jag vet. Mina riktiga vinterskor är ju kvar i Göteborg. Där har vi rimligt vinterväder, där mina vadderade lågskor jag har på mig idag fungerar alldeles utmärkt. Han hjälpte mig upp och gick därifrån. Fortfarande inte pinsamt, men jag orkar inte behöva prata med människor. Att prata med människor är alltid jobbigt. Och nu ville alla som gick om mig fråga hur det gick. Tur för dem att det hade gått bra för mig. Jag är nämligen inte den som svarar att det gick bra om jag har ont någonstans, och det enda de vill höra är att det gick bra.

Till slut fick det hemska vädret mig att gå in på Hemköp och värma mig lite. Där hände två dåliga saker. Det ena var att jag bestämde mig för att köpa en fralla med vitt bröd och solrosfrön, vilket är sämre än att inte äta något extra mellanmål alls, men bättre än att köpa choklad, som var min första tanke. Det andra dåliga som hände var att världens långsammaste Hemköp-arbetare stod och plockade upp nya frallor. Jag ville inte gå fram och vara i vägen när han höll på, och jag ville ju helst ha mitt bröd från den nyaste plåten han höll på att packa upp. Så jag väntade och väntade och väntade, medan han pratade med kunder, pillade naveln och gick enormt långsamma steg helt utan energi fram och tillbaka mellan plåtstället och frall-lådorna.

Jag lovar att det tog honom en halv minut varje gång han skulle gå de (seriöst) tre stegen tillbaka till plåtarna. Jag förstår inte hur han gjorde. Jag skulle inte kunna jobba sådär långsamt om jag så ansträngde mig till mitt yttersta. Killen i frukten hann lägga upp frukt från en hel vagn under tiden den här killen bara fick i en enda plåt. Det är helt sinnessjukt.

Till slut fick jag min fralla ändå, och stolt som en tjockis över att frallan inte var gjord av choklad gick jag vidare mot jobbet. Väl framme är det fler än jag som har fastnat i snökaoset, så vi kan ändå inte riktigt dra igång med något, alltså gjorde det inget att jag blev extra försenad av frall-incidenten. Nu hoppas jag bara att jag slipper handskas med vädret något mer idag. Fast det skulle kanske vara lite härligt om det är extra dåligt väder imorgon bitti, så att det sista jag ser av Sverige, innan semestern, är hemsk, förfärlig snö. Då blir det en härlig kontrast att landa på Gran Canaria!

För första gången har jag redan packat klart, fast jag inte åker förrän i övermorgon. Och när jag säger att jag har packat klart, så menar jag verkligen att jag har packat helt klart. Det är så otroligt skönt att ha dubbelt av allt, till och med i necessären, så att jag inte behöver vänta tills jag har använt grejerna klart innan jag kan packa ner dem.

Nu känner jag mig inte alls lika stressad. Jag känner mig helt lugn, som att det inte finns någonting mer jag måste göra den här helgen. Nu är det bara att ta det lugnt tills tåget går. Självklart är det så att jag har massor av saker jag måste göra den här helgen, framförallt bröllopssaker, men det är ändå en helt annan känsla när jag har packat klart.

Jag tycker alltid om att göra viktiga saker i tid, och att göra tråkiga saker först, för att sedan kunna njuta av de roliga sakerna. Så det är väl inte direkt en överraskning för mig att jag skulle tycka bättre om att få packa väskan klart mer än ett dygn innan jag sak åka, istället för att packa den de sista timmarna. Men jag känner mig ändå mycket mer avslappnad än vad jag trodde att jag skulle göra. Det här är det bästa jag har gjort på länge!