Idag är jag glad. Det känns på något sätt som att allt går bra för mig just nu. Allt står inte still längre. Jag jobbar, jag tränar, jag umgås med Totte och jag planerar. Dessutom är sommaren på väg och den har hittills aldrig misslyckats med att få mig på gott humör. Det känns som att min mörka vinter är över. Trots att det egentligen inte har hänt någonting.

När jag slutar med att ha så höga krav på vad jag ska hinna göra varje dag så blir det mer tid över till att vara med Totte. Och så har jag gjort de senaste dagarna. Det har varit underbart. Totte är underbar.

Jag har eventuellt chansen att bli revisor i vår bostadsrättsförening nu också. Det skulle vara jättekul! Och det skulle se bra ut på mitt CV. Jag hoppas verkligen att det blir så. Det är underbara Totte som har öppnat den möjligheten för mig.

Så bra som det känns nu har det inte känts på väldigt länge. Det är så mycket på gång och jag har verkligen hopp inför framtiden. Lika lite hopp som förut att någonsin få ett juristjobb, men mycket mer hopp om att när sommaren är över ha skrivit flera nya kapitel i mitt liv. Det känns som att jag har kommit loss från det långa kapitlet "Vara deprimerad, söka jobb, jobba på MAXI och vara förkyld så att jag inte kan träna".

Mitt nya kapitel heter "Hitta på roliga saker som tar mig framåt i livet och inte låta något tråkigt påverka mig, för det enda jag behöver är min egen kärlek och all den kärlek jag får från Totte". Det ska bli roligt. Jag är redo och jag är på väg.

Ju mer man anstränger sig för att förtränga någonting desto mer tänker man på det i det omedvetna. Freud var i alla fall inne på något sådant. Och det låter ganska rimligt. Ifall man måste anstränga sig för att inte tänka på något så jobbar nog det omedvetna ganska mycket med att tänka på just den saken.

Det kanske är därför jag reagerar så starkt när jag sätter mig och söker jobb efter att ha låtit bli att söka jobb en vecka. Utåt sett har det verkat som att jag är hur glad och oberörd som helst den veckan jag inte sökt jobb. Och jag har känt mig glad på riktigt. Men egentligen har jag så bestämt som möjligt ansträngt mig för att inte tänka på jobbsökandet under hela den veckan. Så fort tanken har dykt upp i huvudet har jag trängt bort den, fast jag vet att jag borde ta tag i det.

Till slut, när jag sätter mig ner och låter tankarna på jobbsökandet komma fram blir jag helt överväldigad. Mitt omedvetna har jobbat febrilt med jobbsökandet hela veckan och nu när jag låter alla dessa tankar komma in i mitt medvetna blir det för mycket på en gång för mig. Så första dagen jag söker jobb efter att inte ha gjort det på ett tag blir det en väldigt jobbig process. Efter ett dygn brukar jag ha lugnat ner mig. Då hinner mitt medvetna med.

Det dumma med att jobba på ICA och söka jobb parallellt är att det ganska ofta blir perioder där man inte söker jobb på några dagar (för att man jobbar dessa dagar) och då hinner mitt omedvetna samla på sig en mängd tankar. Så när jag sätter mig blir det jobbigt igen. Sedan kanske jag ska jobba igen när jag väl har lugnat ner mig. Det är inte bra det här. Men jag antar att det inte finns något jag kan göra åt det. Mitt omedvetna kan jag inte ha kontroll över.

Tack för frågan Annchen! Som man kan läsa här på bloggen mår jag jättedåligt ibland. Men jag mår också jättebra. Problemet är att det känns som att jag väntar på att förändringen i mitt liv ska genomföras och vara färdig för den här gången. Jag är inte tillsvidareanställd i mitt liv just nu. Jag lever från månad till månad på tidsbegränsad anställning. Varje månad får jag förlängt, men jag vet inte om jag vill det. Så jag kan inte slappna av. Jag väntar hela tiden på att mitt liv ska bli förändrat. Och sedan, när det är förändrat till något som är tillsvidareanställt, då kan jag fundera över om jag är lycklig eller inte. Och då tror jag att svaret kommer att bli ja. Men fram tills dess känns det som att jag håller andan.

Även om jag får ett nytt jobb så vet jag att mitt liv inte kommer att vara oförändrat i all framtid efter det. Jag kanske byter jobb igen efter ett halvår. Men det vet jag inte när jag får det första jobbet. Det jag längtar efter är att få känna att inget i mitt liv håller på att förändras just nu, utan jag får ha det som det är på obestämd tid framöver. Jag vill att det ska kännas med jobbet som det känns med Totte. Jag vet just nu att jag kommer att leva resten av mitt liv med Totte, för jag älskar honom och han är den rätta. Jag kan planera mitt liv hur långt fram i tiden jag vill med planer som rör honom också, för jag vet att han kommer att vara där med mig. Så vill jag att det ska kännas med jobbet. Att jag planerar att stanna hur länge jag vill och just nu känns det som att det är för alltid. Precis som att mitt liv kan förändras genom att Totte och jag skaffar nya familjemedlemmar kan mitt liv förändras genom att jag får nya arbetsuppgifter. Och då kanske jag inte kan slappna av förrän den förändringen är genomförd. Men just nu vill jag inte ha förändringar på gång.

Det bästa som hände mig idag var att du frågade mig hur jag mår, Annchen. Nu vet jag att jag har minst en riktig vän här i Göteborg. Synd att vi inte hann prata färdigt. Men oroa dig inte för mycket för mig. Även när det är riktigt dåligt har jag det jättebra. En halva av mig kan aldrig vara ledsen, för minst halva jag är alltid upptagen av att vara lycklig för att jag har Totte, familjen och goda vänner som du.

Ledsen eller sjuk, eller både och, är jag. Måste åka till jobbet om en halvtimme. Riktigt motigt. Men jag vet inte vad jag ska göra annars. Nu har jag väntat så länge med att bestämma mig för om jag ska jobba eller inte idag att det är för sent att ringa och sjukanmäla sig. Och jag känner verkligen inte för att vara hemma och lyssna på Tottes WoW-snack hela kvällen.

För en timme sedan började det kännas riktigt tråkigt. Ville prata med någon. Behöver muntras upp. "Jag älskar dig." sa Totte. Drog några snabba uppmuntringsfraser och satte sig vid datorn. "Ring din mamma!" föreslog han när jag började gråta. Snällt tänkt. Så jag tog en promenad och ringde min mamma. "Åh, är det inget bra? Det kanske känns bättre när du kommer iväg till jobbet." sa hon. Ja, förmodligen kommer det att kännas bättre, men jag är ledsen nu och känner för att prata. Men innan jag hann säga ens hälften av det jag ville säga lämnade hon över luren till pappa, för hon skulle förbereda sig för en födelsedagsfest hon ska på.

Pappa var mest upptagen med att studera mamma och hennes kläder när han pratade med mig. Men han lyckades fråga mig om en sak som han hade tänkt på också. Det jag ville säga blev inte sagt. "Krya på dig." Jag ska försöka. Sedan ringde jag min syster, men hon svarade inte. Pappa hade sagt att hon skulle på spinning idag så det är väl därför hon inte svarar. Min bror är inte riktigt en muntra-upp-person, så jag ringde inte honom. Mormor är död så henne kunde jag inte ringa. Det är inte hennes fel, men det hjälper inte mig så mycket just nu.

När jag kom hem igen och satte mig i soffan kröp Valdis upp i mitt knä. Han har alltid tid att trösta. Men han kan inte trösta så mycket mer än en litet grönt gosedjur kan. Han tycker att hela ansvaret att prata med och trösta mig är för stort för hans små axlar. Han har ju nästan inga axlar.

Det jag kan konstatera är att alla bryr sig om mig, men ingen vill ta tag i mig och mina problem. Alla vill att jag ska må bättre, men ingen har tid att göra någonting för att det ska bli så. Det är lite tråkigt. Men jag har ju som tur är Valdis. Och jag vet att det är jag själv som är den enda som har ansvaret för att jag ska må bättre. Ibland hade det varit trevligt att få prata lite också bara. Med någon annan än en grön flodhäst.

Livet förändras ständigt. Ibland är det man själv som bestämmer sig för att göra en förändring. Ibland händer det något oväntat som man inte kan undvika även om man skulle vilja. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig.

När livet förändras kan man hålla fast vid tanken om hur man trodde att det skulle bli, och vara olycklig för att det inte blev så. I vissa fall kanske man kan komma tillbaka till "rätt" spår genom att hålla fast vid tanken. Men ofta slutar det nog bara med att man är olycklig i onödan. Istället kan man släppa tanken på hur man trodde att det skulle bli, acceptera sin situation och forma en ny tanke som man tror att man kan vara lycklig med.

Jag grät floder när jag var 18 år och insåg att jag ville dricka alkohol. Fram tills dess trodde jag att jag skulle vara nykter hela mitt liv. På alla fester hade jag haft hur roligt som helst fast jag varit den enda som inte druckit. Jag var säker på att världen skulle vara en bättre plats om ingen drack alkohol. Men så insåg jag vid 18 års ålder att folk dricker alkohol. Så det enda som händer om inte jag dricker alkohol är att jag hamnar utanför. Plus att jag insåg att det inte kommer att skada min kropp eller min hjärna så mycket som jag dittills trott om jag dricker alkohol i måttliga mängder på sociala tillställningar. Så jag bestämde mig för att inte hålla fast vid tanken längre. Jag hade förändrats och jag skulle bara bli olycklig om jag inte släppte den gamla tanke jag haft.

När jag klippte av en halvmeter av mitt hår och för första gången i mitt vuxna liv hade en kort frisyr grät jag också floder. Jag visste att jag ville klippa mig. Det var ingen som hade föreslagit det, utan jag hade kommit på det själv. Ändå grät jag. Jag måste få gråta när jag förändras, men när tårarna rullat färdigt är jag en ny, nöjd människa.

Så igår grät jag för jag visste att livet kanske inte kommer att bli som jag har tänkt mig. Det är inte säkert att jag någonsin kommer att få ett juristjobb och ärligt talat så vet jag inte om jag har någonting emot att aldrig få ett juristjobb. Jag vill jobba kontorstid med något hyfsat självständigt där jag har ansvar. Men det behöver inte ha med juridik att göra. Hela tiden har jag tänkt att man ska försöka jobba som jurist när man har tagit sin jur. kand. men jag är inte så säker längre. Och att hålla kvar vid den tanken nu när det inte går att få några juristjobb gör mig bara olycklig.

Min nya tanke är därför att jag inte vet vad jag kommer att jobba med. Jag är öppen för förslag. Den stora skillnaden här jämfört med när jag ville dricka alkohol var att jag bara några dagar efter att jag torkat tårarna drack alkohol för första gången. Men nu kommer jag att fortsätta söka juristjobb samtidigt som jag söker andra jobb, så hur det egentligen blir till slut vet jag inte förrän jag får ett jobb. Och när det händer är inte upp till mig. Det känns så svårt att ha bestämt sig för en förändring och sedan inte kunna utföra den direkt.

Nu har jag i alla fall gråtit färdigt för den här gången och det känns mycket bättre. Det känns som en ny början fast ingenting egentligen har förändrats. Förutom att jag har släppt tanken som det senaste halvåret bara har gjort mig olycklig.

Ledsen och sårad har jag blivit många gånger i mitt liv. Fler gånger av folk jag inte vet vilka det är, än av mina nära. Det är så lätt att såra när man inte tänker sig för. En handling som är den enklaste i världen för en person kan vara ödesdiger för någon annan.

När jag gick i gymnasiet tog jag av mig ett smycke och hängde det på en krok inne på en toalett för att tvätta händerna. En timme senare kom jag på att jag hade glömt smycket kvar på toaletten. Jag gick tillbaka, men smycket var borta. Jag frågade i skolans reception om någon hade lämnat in smycket, säkert varje dag i en månad efteråt. Jag satte till och med upp lappar där jag lovade ut hittelön. Men jag fick aldrig se det smycket igen.

Jag undrar om personen som valde att ta smycket från toaletten och inte lämna in det som hittegods inser hur sårad jag blev. För mig var det inte bara ett smycke. För mig var det inte bara värt den summan man kunde säljs det för. För mig var det kopplat till minnen. Det kan det inte ha varit för personen som tog det. Så enkelt att hitta ett smycke inne på en toalett och ta det. Så oerhört sårad man kan bli.

På liknande sätt kände jag när min cykel blev stulen. Jag undrar om personen har dåligt samvete för att en annan person blir sårad. Inte dåligt samvete för att en annan person blir av med värdet av en cykel. Det mesta täcks av försäkringen ändå. Utan dåligt samvete för att en annan person känner att dess privatliv har blivit kränkt. Att en annan person känner sig mindre trygg i sitt eget garage. Att en person blir sårad av att tänka "En person valde att ta min cykel ifrån mig, fast den personen visste att cykeln tillhörde någon annan.".

Det senaste som gör mig sårad är arbetsgivare som inte hör av sig för att meddela att jag inte har fått jobbet. Speciellt de jag har pratat med i telefon och som har lovat att höra av sig. Och de som har mailat ett standardmail där det står "Tack för din ansökan. Vi hör av oss när vi har gått igenom alla ansökningarna.". Antingen tar det 14 månader för vissa arbetsgivare att gå igenom alla ansökningar eller så har de missat den där "vi hör av oss"-biten.

Förstår de inte att jag väntar på att få veta? Inser de inte hur mycket lättare mitt liv skulle bli om de hörde av sig som de har sagt att de ska? Framförallt en person sårade mig. Han sa uttryckligen "Jag hör av mig till dig när jag vet hur det blir, oavsett hur det blir." Det måste betyda att han ska höra av sig även om jag inte får jobbet. Men det gjorde han inte. Det är så lätt för dessa personer att bara strunta i att maila ut standardmailet med nej-svar. Men det sårar mig så enormt. Det skulle vara så lätt för dem att inte strunta i nej-mailen, och det skulle förbättra mitt liv så mycket. Jag undrar om de någonsin tänker på att de sårar människor när de lovar att höra av sig och sedan inte gör det.

Ljuset i mörkret är att även om det är väldigt lätt att såra, utan att ens tänka på att det är det man gör, så är det ibland ännu lättare att glädja. Ett barn som ler mot mig i kassan gläder mig otroligt utan att hon tänkte på att det var det hon gjorde. En person som genast säger till mig när den ser mig tappa en vante gläder mig enormt. Och någon gång ibland kommer det ett mail med texten "Tjänsten har blivit tillsatt av annan sökande" och jag blir så glad att jag glömmer bort att bli ledsen.

Ibland när jag ser mig själv i spegeln tänker jag plötsligt "Åh, vad snygg jag är!".

Nu får det vara nog! Jag står inte ut längre! Jag orkar inte med att vara hemma hela tiden! Jag orkar inte med att vara ledsen hela tiden! Jag orkar inte med att söka jobb hela tiden utan att få något jobb! Jag vill jobba! Jag vill komma ut från lägenheten! Jag vill träffa människor! Jag vill slippa äta ensam! Jag vill slippa låta min älskade Totte trösta mig för att jag ska kunna sova! Jag vill vara glad! Jag vill vara frisk! Jag vill slippa längta! Jag vill vara nöjd med mitt liv NU!

Så nu blir det andra bullar! Jag tänker inte sitta hemma och vara missnöjd längre. Jag har ju faktiskt ett jobb. Ett jobb som jag trivs ganska bra med även om det inte är något jag vill jobba med för resten av mitt liv. Det är inte det jobb jag har utbildat mig till, men det är ett jobb som gör att jag inte måste sitta hemma. Jag kan välja att jobba istället för att sitta hemma och söka jobb. Så nu väljer jag att jobba ett tag istället.

Jag har precis bokat in mig på arbetspass under mars. Jag ska jobba minst 4 dagar per vecka istället för hittills i år, alltid 3, torsdag, lördag, söndag. Jag ska jobba mer i veckan och lite mindre helg, till exempel måndag, torsdag, fredag, lördag. När det går ska jag jobba dag istället för kväll. Även om det är mer ob på kvällen så att man får mer pengar då, så är det bättre för mig att jobba dag. Jag måste få jobba mer för att komma hemifrån, inte för att tjäna mer pengar, och jag måste få vara hemma kvällar när Totte är hemma.

Om jag har lust och tid att söka jobb när jag kommer hem från jobbet så ska jag göra det, men jag tänker inte se det som ett måste att söka jobb. I alla fall inte i mars. Jag behöver en paus från den skiten. Jag ska inte längta efter ett annat jobb eller tänka "åh, vad bra det kommer att bli i framtiden".

Jag ska njuta av varje dag som känns bra, utan att jämföra med hur det kunde ha varit. Mitt liv som kassörska på MAXI, med världens bästa sambo, i en lägenhet med nya IKEA-möbler och våren som börjar skymta mellan snöfallen är ett riktigt bra liv. Den här månaden tänker jag bara njuta av det jag har.