Det känns som att ingenting någonsin blir gjort ibland. Jag har en "att göra"-lista i mitt huvud som alltid innehåller flera saker. Vissa dagar blir ingen av dessa saker gjorda. Och nästan varje dag fylls listan på.

Just nu har jag en post på listan som säger att vi måste bygga klart alla möbler som vi köpte på IKEA. På dagen idag har jag inte haft tid för då har jag jobbat. Och imorgon på dagen har jag inte tid för då jobbar jag. Sedan blir det måndag och då är det oklart när vi har tid för då går Totte i skolan hela veckan och vissa kvällar jobbar jag. Så nu på kvällen kanske är det bästa tillfälle vi får på ett tag.

Trots att det känns som att byggandet av IKEA-möbler borde ske nu, så gör det inte det. Jag är trött efter jobbet. Både Totte och jag vill hellre kolla på film just nu. Så det blir en film och sedan sängen.

Det tråkiga är att jag räknar fel saker på listan. Jag ser hur många saker som finns kvar att göra, istället för att titta på hur många jag har varit duktig och gjort. Så gör jag alltid. Det gör att jag först känner mig stressad, som idag, för att jag in i det sista försöker hinna med något på listan. Sedan känner jag mig lite nere när jag inser att jag har gett upp och att saken inte kommer att bli gjord idag.

Varför gör jag så? Det flesta sakerna på listan är, precis som IKEA-möblerna, saker som inte egentligen har någon viss tidsgräns för när de måste vara gjorda. Den här kvällen hade alltså kunnat bli en helt vanlig, trevlig, slapp kväll om jag bara hade struntat i att räkna saker kvar på listan. Jag hade kommit hem från jobbet, känt efter och känt "nej, vad trött jag är, det skulle vara mysigt med en film" och så hade vi myst i soffan och sedan gått och lagt oss. Vad det gäller listan hade jag känt mig neutral istället för stressad. Inget blev gjort från listan idag, alltså ser jag inget på listan och känner mig neutral. Det hade ju varit mycket bättre än att som nu, räkna saker som finns kvar och alltid känna sig stressad förutom när allt är gjort. Då ser jag inget kvar på listan och då känner jag mig neutral. Det är bättre att bli glad och känna sig nöjd när någonting blir gjort och vara neutral annars.

Jag tror att jag tror att om jag inte räknar sakerna som är kvar så kommer de aldrig att bli gjorda. Fast egentligen är nog det inte sant. Jag vet ju vilka saker som står på listan även om jag inte räknar varken de som är kvar eller de som är gjorda. Så om jag inte var trött när jag kom hem från jobbet idag så hade jag känt efter och tänkt "nej, om man inte skulle ta och bygga lite IKEA-möbler nu, det känner jag för" och så hade de blivit byggda, fast utan att jag hade känt att jag var tvungen.

Planera är en av mina favoritsaker att göra, och mitt eget humör och min egen kroppsform är två av de värsta sakerna jag vet att handskas med. Så det är väl därför jag bestämmer redan på väg till jobbet att jag ska bygga IKEA-möbler när jag kommer hem. Planeringsmässigt är det helt perfekt. Sedan blir jag båda arg och besviken på mig själv och på min kropp när jag är trött och inte känner för att bygga IKEA-möbler den tid som var avsatt för det.

Om jag någonsin ska kunna känna mig nöjd med dagen, alla dagar som inte har gått helt åt helvete, det vill säga alla vanliga dagar, så måste jag lära mig att lyssna på min egen kropp och mitt eget humör. Jag måste sluta planera saker som inte måste planeras. Dagen blir oftast som den blir ändå. Varför inte låta den bli det och känna mig nöjd, istället för att ligga i soffan med min underbara älskling och mysa till en bra film och känna mig nere för att något som ändå inte måste göras idag inte blev gjort idag?

Ingen plan att följa. Ingen lust att göra. Ingen tid att passa. Ingen skyldighet att rapportera. Ingen katastrof att undvika. Ingen mening. Inget mål.

Är det en dåligt dag om höjdpunkten på dagen var att diska?

Tittar på TV för att slippa söka jobb. Bloggar för att slippa klä på mig. Äter en macka för att slippa gå på gym. Kramas med Totte för att slippa diska. Ringer mamma för att slippa sy i en knapp. Löser ett edelpussel för att slippa tänka. Går och lägger mig för att slippa se verkligheten.

Paniken sätter in när jag tänker att jag behöver en paus. Jag vill ha en paus från den här skiten och göra något roligt istället. Men då inser jag att det är de här sakerna jag brukar tycka är roligt: Titta på TV, blogga, äta, kramas, prata med mamma, lösa edelpussel och sova. Det finns ingen väg ut. Vad ska jag göra istället, för att fly? Det är inte det jag gör som är tråkigt. Jag är ledsen ändå.

Jag skulle behöva lite tidspress. De senaste dagarna har känts ganska meningslösa. Det blir lätt så när det inte finns något tydligt mål man arbetar mot. Och tro mig, att söka jobb har inget tydligt mål.

En knapp behöver sys i på min svarta kofta. Den har legat i soffan en vecka nu. Jag sätter mig och glor på något tråkigt TV-program och tänker "jag ska kanske sy i den där knappen". Men så tänker jag "varför ska jag göra det nu?". Det finns liksom ingen tidspress. Jag behöver inte göra det nu. Jag kan lika gärna göra det sen. Och om jag gör det nu, så har jag inget att göra sen, så då blir hela min tillvaro meningslös. Så länge jag inte syr i knappen finns det en anledning för mig att fortsätta existera. Jag kommer nog inte att sy i den förrän jag kommer på vad nästa uppgift är, så att jag alltid har minst en uppgift kvar som jag inte har gjort än.

Om en kompis plötsligt ringde och undrade om vi kunde träffas skulle jag förmodligen tycka att den svarta koftan skulle vara perfekt att ha på mig. Men om vi skulle träffas bara en halvtimme från att hon ringde skulle tidspressen vara för stor. Jag skulle inte tro att jag skulle hinna sy i knappen utan att stressa, så då skulle jag ta en annan tröja istället.

Ifall jag visste att jag skulle träffa kompisar om ett par dagar så är det troligare att knappen faktiskt skulle bli isydd. Då finns det ett syfte med att göra det nu och inte vänta, men samtidigt hinner jag göra det utan att stressa. Lagom tidspress är precis vad jag behöver. Det gäller med allt i mitt liv, inte bara knappar.

Tyvärr verkar det som att lagom tidspress totalt har uteblivit den senaste tiden. För det mesta är det ingen tidspress alls. Jag sitter hemma och söker jobb, i den takt jag känner för. Sen diskar jag lite om jag tycker att det finns någon vits. Sen kollar jag lite på TV.

TV:n är det enda som faktiskt kan skapa lite tidspress i min vardag. Ibland kollar jag igenom TV-tidningen i jakt efter ett program jag kan övertala mig själv om att jag verkligen inte vill missa. Det ska helst börja om en timme eller max två. Då blir det lite fart på mig. När jag har en tid att passa går det bättre att komma igång med det jag ska hinna göra innan. Så disken blir diskad i tid till TV-programmet.

Annars är det ofta för mycket tidspress på helgerna nuförtiden. Jag jobbar varje helg. Och det är melodifestival varje lördag. Sen är det inte ovanligt att kompisar eller Totte vill hitta på något roligt med mig på helgen. Så helgerna är helt tokstressade. Jag hinner inte sy i en knapp hur gärna jag än hade velat. Det är bara att stressa iväg till alla förutbestämda saker hela helgen och slänga ett öga på det växande diskberget de gånger jag är hemma, på väg mellan dörren och sängen.

När måndagen och vardagen sedan kommer känns det meningslöst att ta itu med diskberget just nu. Jag har ju ingenting för mig resten av dagen heller, så varför göra det just nu? Men så bestämmer jag mig för att absolut se något på TV om en timme, så då blir det lite diskat ändå till slut.

Jag längtar efter lagom tidspress. Snälla kom tillbaka till mitt liv!

Jag hörde en på TV säga att skillnaden mellan att vara ledsen och att vara deprimerad är att när man är deprimerad bryr man sig inte om någonting, men när man är ledsen bryr man sig om allting. Det ligger någonting i det.

Förmodligen gäller det skillnaden mellan att vara glad och att vara lycklig också. När man är lycklig spelar ingenting någon roll och när man är glad spelar allting roll. Jag tror att det är för att när man är lycklig eller deprimerad är man i en så extrem sinnesstämning att den inte kan påverkas av yttre händelser. När man är glad eller ledsen däremot så beror det nästan alltid på att det nyss har hänt något glädjande eller tråkigt runt om en.

Det är viktigt att tänka på när man försöker muntra upp en deprimerad person. Det hjälper inte att dra ett skämt. Även om den deprimerade personen skrattar åt skämtet så betyder inte det att personen är glad nu. Man kan gå från ledsen till glad genom att någon drar ett skämt, men man kan inte gå från deprimerad till glad på det viset. Att ta sig upp ur att vara deprimerad tar nog längre tid. Och man kan inte göra det så lätt genom yttre påverkan. Det måste komma inifrån.

Detsamma gäller om man vill testa om man är lycklig. Vissa dagar är jag så lycklig att det inte spelar någon roll att det regnar, jag har sönder ett glas när jag diskar eller hela min planering går i stöpet. Jag är glad ändå. Lite ledsen blir jag när glaset går sönder kanske, men sedan blir jag direkt glad igen och fortsätter min dag lycklig. Andra dagar är jag glad, men inte direkt lycklig. Då är jag glad fram tills jag ser att det regnar. Sedan blir jag ledsen för att det är så jobbigt med regn. Och då är jag ledsen tills det händer en bra sak. Sedan blir jag glad igen till jag har sönder glaset. Då sätter jag mig och surar. Allt blir liksom styrt av yttre händelser.

Det vore ju härligt om man aldrig blev deprimerad, utan bara ledsen. Ännu bättre vore det om man alltid var lycklig och inte bara glad. Men man behöver nog kunna vara både glad och ledsen, för om man var lycklig hela tiden kanske man inte skulle fatta så smarta beslut. När ingenting spelar någon roll, för man är så lycklig ändå, skulle man kanske gå ut och dansa i regnet med sin ömtåliga tröja på och mobilen i den icke vattentäta fickan lite för ofta.

Om jag fick välja mellan att massor av människor läste min blogg för att jag skrev inlägg som var ytliga, fiffiga och smaskiga, eller att en person läste min blogg och blev berörd av mina inlägg, så skulle jag välja det senare. Det spelar ingen roll hur många som läser min blogg. Det jag bryr mig om är hur mycket jag berör.

Bilder på mina gosedjur och andra triviala inlägg är vanliga i min blogg. Jag menar inte att man kan fylla hela bloggen med tänkvärda inlägg. Det krävs lite blandning. Men även de söta bilderna på gosedjur berör och spelar roll, för mig.

Så om det bara är jag som blir berörd och börjar tänka när jag läser inläggen i min blogg så har jag berört en person. Om flera personer tycker att min blogg spelar roll så är det bara bonus. Jag skriver för alla som vill läsa.

Den dagen jag börjar skriva mina inlägg utifrån hur jag tror att jag får flest läsare, det är den dagen det är dags att lägga ner min blogg.

Vad härligt att klara av att gå upp när klockan ringer klockan tio. Att vilja gå upp. Att ha en anledning att gå upp. Att vara frisk nog att gå upp.

Vad härligt att ha ett mål för dagen. Att veta att man ska göra något vettigt. Att ha en plan man följer. Att inte ha en tå som hindrar en.

Vad härligt med lite tidspress. En spårvagn man måste hinna med. En stämpelklocka på jobbet som kollar om man kommer i tid. Människor som litar på att man öppnar kassan när man ska.

Det här är en härlig morgon!

Det är väldigt jobbigt att arbeta utan att det visar något som helst resultat. Det är svårt att motivera sig till att göra något när man är nästan helt säker på att det inte kommer att få något resultat. Men jag får inte ge upp!

Det jag menar är jobbsökandet. Hur många ansökningar jag än skickar in, hur många potentiella arbetsgivare jag än ringer och hur många hemsidor jag än surfar runt på i jakt efter jobb så slutar det alltid med total otillfredsställelse. Hittills alltid alltså. Det är svårt att lura hjärnan att tro att det ska leda till något just den här gången. När jag sökte jobb 1 tänkte hjärnan att det kanske handlar om en 50 - 50 chans att jag får jobbet. Efter jobb 10 började hjärnan se att chanserna för att få jobbet är mindre än 10 %. Nu har hjärnan tappat räkningen och konstaterar bara, smart som den är, att om jag söker ett jobb så kommer ingenting hända. Det här baserar hjärnan på ett års erfarenhet och logiskt tänkande. Hittills har det alltid varit så att Erica får inget jobb när hon söker ett jobb. Hjärnan tror att det är lika troligt att Erica skulle få ett jobb genom att söka ett som att en ficklampa utan batterier skulle lysa genom att man tryckte på knappen. Det har aldrig hänt, så varför skulle det hända nästa gång. Hjärnan skulle nog bli väldigt förvånad om lampan lyste utan batterier och börja undra om något var fel. Detsamma om jag fick ett jobb.

När jag söker jobb utan resultat menar jag inte bara att jag inte får något jobb. Jag menar att jobbsökande i sig är ett sådant otillfredsställande arbete att det aldrig får något resultat alls. Inte ens ett halvfärdigt resultat.

Om jag gör ett träningsschema, som det jag gjorde häromdagen, så ger mitt arbete resultat hela tiden. Först resulterade det i en skiss, som är användbar för fortsatt arbete. Sedan får det resultatet att varje pappersbit för sig blir klar vart efter. Om jag när som helst tar en paus i arbetet ser jag när jag kommer tillbaka till arbetet att lika lite är kvar att göra som när jag lämnade det sist. Sedan resulterar mitt arbete i ett färdigt träningsschema när jag har kommit så långt. När det gäller jobbsökande kan man aldrig se hur långt man har kommit. Man är aldrig halvvägs eller ens en bit på vägen. Man kan aldrig se på det resultat man hittills har åstadkommit för det är alltid noll. Och gör man en paus efter att ha ringt fyra arbetsgivare som har sagt nej så är inte resultatet när man kommer tillbaka detsamma som när man lämnade. Resultatet suddas ut varje gång man lämnar. För när man kommer tillbaka är resultatet noll och man måste hitta arbetsgivare att ringa, oavsett om man hade ringt fyra stycken sist eller inte.

När jag bloggar blir jag aldrig färdig. Så på ett sätt går det aldrig att nå fram till slutresultatet. Det är en pågående process. Och det kan man säga att jobbsökandet också är. Men den stora skillnaden där är att jag kan gå in och titta på allt jag har åstadkommit hittills på bloggen. Jag ser hur mycket jag har gjort och hur bra varje inlägg är för sig. Om jag tittar igenom gamla jobbansökningar ser jag bara ungefär en likadan version av samma personliga brev jag skickar ut idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt för det uppnår uppenbarligen inte det resultat jag vill, men när jag läser det tycker jag att det är bra uppbyggt, och när jag visar det för andra så tycker de att det är bra.

Att jobba på ICA är kanske inte det mest tillfredsställande jobbet man kan ha. I alla fall inte om man är utbildad jurist. Men det är ändå bra mycket mer tillfredsställande än att söka jobb. När jag stänger kassan för att gå hem för dagen ser den i princip likadan ut som när jag satte mig där på morgonen för att börja arbeta. Man kan alltså inte se att jag har åstadkommit något direkt resultat. För mig själv finns inget resultat att se i slutet av dagen. Trots det genererar arbetet på ICA mer resultat än mitt jobbsökande. När jag åker hem från ICA så vet jag att jag har hjälpt andra människor den dagen. De hade inte haft samma resultat på sina matbord på kvällen om inte jag hade registrerat deras varor för försäljning. Så även om det inte är något resultat som påverkar mig så känns det bra att veta att jag har förändrat världen. När jag ringer en potentiell arbetsgivare däremot så är det inte bara mig det inte får något resultat för. Det får inget resultat för arbetsgivaren heller. Samtalet är förmodligen bortglömt inom en kvart och ingenting hade varit det minsta annorlunda vare sig i mitt eller den potentiella arbetsgivarens liv om jag inte hade ringt.

Så inte är det konstigt att jag ibland inbillar mig att jag bara kan låta bli att söka jobb en eftermiddag då jag inte känner för det. Vem kommer någonsin att få veta? Vad i detta universum skulle överhuvudtaget bli annorlunda? Ingenting.

Nästan allt irriterar mig ikväll. Jag tycker inte om att vara så, men jag kan inte rå för det just ikväll. Mest av allt är det inkompetenta människor som irriterar mig. Men det kan vara så att jag härleder allt som irriterar mig till inkompetenta människor. Som gymmets hemsida till exempel. På ett ställe står det att gymkortet gäller alla X. På ett annat ställe hittar man rubriken Y, där några saker som skulle kunna var X-saker står uppräknade. Jag är mer intresserad av rubriken X där alla X-saker är uppräknade. Hur ska man veta om det som står under Y verkligen är X-saker? Och om det inte är det, hur ska man då kunna veta vilka X-sakerna är? Det finns ingen annan lista. Inkompetenta människor har utformat hemsidan kom jag fram till och blev irriterad på dessa för mig okända människor.

Extremt irriterad blev jag på de som med tre väntade personers ögon på sig inte gav upp sina löparband efter 30 minuters träning, trots att det klart och tydligt står "Max 15 minuter vid kö" på en skylt. Jag blev även irriterad på en synskadad persons assistent. Den synskadade personen stod mitt i vägen för utgången från omklädningsrummen medan assistenten tog på sig sina skor. Observera att jag inte är det minsta irriterad på den synskadade personen. Han visste säkert inte att han stod dumt till. Men assistenten hade helt uppenbart ställt honom där med flit. När hon var klar med sina skor gick hon fram till honom så att hon kunde leda honom därifrån.

Jag blev till och med irriterad på Totte innan jag kom i väg till gymmet, fast han inte är det minsta inkompetent. Han är bara helt igenom snäll. Förlåt att jag blev irriterad!!! Jag älskar dig, min Totte!

Nu ska jag försöka sluta irritera mig. Världen är inte perfekt. Bara för att någonting är otydligt eller inte går till på det absolut ultimata sättet så betyder inte det att någon människa är inkompetent. Jag är övertygad om att framförallt den synskadades assistent är en väldigt kompetent människa som är både älskvärd och hänsynsfull. Min kväll har inte blivit sämre på grund av någon av de småsaker jag har blivit irriterad på. Däremot har min kväll blivit sämre för att jag har blivit irriterad. Lösningen är alltså att sluta bli irriterad på småsaker.