Vishet kan vara en förbannelse. Jag kan nästan aldrig låta bli att tänka flera steg framåt innan jag gör någonting, för jag vet att det kan vara dumt att inte tänka efter före. Det leder till att det är mycket svårare att göra saker spontant. Men framförallt leder det till att jag aldrig blir glatt överraskad, bara bekräftat besviken.

Om jag jobbar till stängning, vilket jag ofta gör, så måste jag handla på rasten om jag vill ha något handlat. När jag slutar har ju affären stängt. Det här är jag fullt medveten om, så jag brukar se till att handla på rasten. Om det skulle vara så att jag någon gång inte orkar handla på rasten så är det ett medvetet val av mig att jag inte kommer att få med mig hem det jag ville ha köpt. Jag vet redan när jag väljer att inte handla på rasten att jag kommer att bli besviken imorgon när det inte finns något frukostbröd. Om jag inte jobbar till stängning så planerar jag in att jag ska handla efter att jag har slutat.

Andra på jobbet verkar ha en tvärtom uppfattning. Om de jobbar till stängning handlar de inte, för när de slutar så har ju affären stängt. Det är inget de ens funderar över. Om de däremot slutar tidigare så blir de positivt överraskade, trots att det har stått på deras schema länge att de ska sluta klockan 19 den dagen, när de inser att de kan handla efter jobbet. De blir inte besvikna på sig själva att de inte handlade på rasten när de jobbar till stängning, för de börjar inte fundera på om de ska handla eller inte förrän de har slutat och står i omklädningsrummet.

När jag ska köpa en ram till ett foto mäter jag alltid fotot innan jag köper ramen. Om jag bara råkar vara i en affär, men inte har måtten med mig så köper jag ingen ram. Så när jag har köpt en ram blir jag inte glatt överraskad för att fotot passar i ramen. Det är klart att det passar. Jag har ju köpt ramen efter fotots mått. Skulle jag någon gång, trots allt, chansa och köpa en ram när jag inte har måtten med mig, så vet jag om att jag tar en risk. Jag vet att det kan vara så att fotot inte passar i ramen. Jag vet att jag egentligen borde komma tillbaka en annan gång när jag har måtten med mig. Om det skulle visa sig när jag kommer hem att fotot inte passar så blir jag bekräftat besviken. Besviken på mig själv som inte tog reda på måtten först.

Vissa människor, bland annat Totte, skulle aldrig komma på tanken att mäta fotot först. Faktum är att de inte ens skulle komma på tanken att köpa en ram till fotot förrän de står i en affär och ser en snygg ram. De köper den och åker hem och provar. Om den passar blir de glatt överraskade. Om den inte passar blir de inte besvikna. Kanske lite besvikna på att ramen inte passar, men inte det minsta besvikna på sig själva. För de har ju gjort sitt bästa, eller hur? Det var ju omöjligt för dem att veta hur stort fotot var när de stod där i affären. Och ändå lyckas nästan alltid jag veta det när jag ska köpa en ram.

Om vi har en förpackning köttfärs i kylskåpet så är det bra om vi använder den innan bäst före-datumet. Det vet jag, så jag kan inte låta bli att tänka på att jag borde titta på etiketten vad det står för datum. Om jag har fullt upp eller råkar glömma bort det ett tag så är det inte säkert att jag kollar datumet direkt. När jag till slut kollar datumet så kanske det är två dagar kvar. Då tänker jag bara ”Okej, då kanske vi kan göra köttfärssås imorgon.”. Och om bäst före-datumet har passerat kan jag inte låta bli att bli besviken på mig själv som inte såg till att verkligen kolla upp det i tid, nu när jag ändå har tänkt att jag ska kolla upp det i flera dagar. Jag borde ha sett till att göra det för att jag hela tiden visste att köttfärsen kunde bli dålig vilken dag som helst.

Totte ägnar inte alls lika lång tid åt att tänka på att han måste kolla upp datumet. Han ställer in köttfärsen när vi köper den. Sedan tänker han inte på den förrän han kommer på någon maträtt han vill laga av den. Så om han en dag skulle hitta köttfärsen i kylskåpet och bäst före-datumet är passerat så tycker han bara att det är dumt att vi måste slänga den. Men jag får för mig att han ser det mer som att det råkade hända honom något dåligt, inte att han kunde ha förhindrat det hela genom att hålla koll på datumet. Om han hittar köttfärsen när den fortfarande går att äta blir han glatt överraskad och föreslår: ”Jag vet, vi kan använda den här köttfärsen och göra köttfärssås imorgon.”.

Det är ju nästan ingen skillnad på mina och andra människors handlingar. Och konsekvenserna bli ofta desamma, även om jag kanske lite oftare än Totte hittar köttfärsen innan bäst före-datumet är passerat. Den stora skillnaden på mig och de andra är min reaktion på konsekvenserna till handlingarna. Jag har två reaktioner: neutral eller besviken på mig själv. De andra har två reaktioner: glatt överraskad eller neutral. Jag skulle mycket hellre vilja ha det som de andra. Det värsta är att jag inte kan göra någonting åt det.

Jag skulle kunna medvetet försöka förtränga tanken på köttfärsen varje gång den dök upp, så att jag precis som Totte ska kunna råka hitta den i kylskåpet dagen innan bäst före-datumet och bli glatt överraskad. Men eftersom jag inte på riktigt har glömt bort den, utan bara förbjudit mig själv att gå och titta på datumet, så blir jag inte så överraskad. Och om det skulle vara så att jag inte ”råkar” hitta den förrän den är dålig så blir jag bara ännu mer besviken på mig själv än vanligt. Nu har jag ju inte bara slarvat, trots att jag visste att den kunde gå ut vilken dag som helst. Nu har jag medvetet valt att inte kolla datumet, fast jag vet att den kan gå ut vilken dag som helst. Då känns det helt och hållet som mitt fel att den måste slängas.

Hur jag än gör så kan jag inte komma ifrån det. Det går inte att fejka brist på vishet. Ibland önskar jag att jag var ett litet barn igen. Att jag inte bara slapp planera saker, utan att jag inte kunde planera saker. För nu kan jag inte låta bli att planera. Min planering brukar ofta vara riktigt bra också, så det känns dumt att inte använda den. Om vi använder någon annans planering och jag sitter inne med en bättre känner jag fortfarande ansvaret på mig om jag inte säger något. Det jag önskar ibland är alltså att inte klara av att komma på en bra planering. Att bara följa med, som ett litet barn, och inte kunna se vad som blev dumt när vi gjorde allt enligt en annan persons planering.

Egentligen spelar det ingen roll här i livet om allt blir ”rätt” hela tiden eller inte. Huvudsaken är att man är glad. Så om jag gör rätt nio av tio gånger och känner mig neutral varje gång, men blir besviken när jag gör fel, så har jag inte tjänat något på att göra rätt. Jag skulle hellre göra rätt fem av tio gånger, vara neutral när jag gjorde fel och bli glad de fem gånger jag har gjort rätt. Synd att det inte går att fejka.

När jag vet att det ska hända något roligt ett visst datum så kan jag längta och se fram emot det hur mycket som helst. Ibland är det till och med roligare att längta än att vara med om det när dagen väl kommer. Jag kan inte rå för att det är så här. Oftast är det en bra sak, för det gör det hela så mycket roligare för mig när jag får ha kul när jag längtar också.

Det negativa med det här är att jag upplever saker som tråkigare när de händer spontant. Om Totte plötsligt kommer på att vi ska göra något roligt, och så gör vi det direkt, då känns det lite som att jag har gått miste om hälften av det roliga. När jag inte hann med att längta så hann jag inte med allt det roliga.

En annan negativ sak är att jag är väldigt ovillig att ändra detaljerna i sista sekunden. Ifall Totte och jag har planerat länge att vi ska gå på restaurang en viss dag, och vi kom på ganska tidigt att vi skulle gå till restaurang A, då blir jag väldigt besviken om vi ändrat det till restaurang B i sista sekunden. Inte för att restaurang B är sämre än restaurang A på något vis, utan bara för att jag har längtat efter att få gå på restaurang A, i och med att det var det vi hade bestämt. Går vi till restaurang B kanske jag är sur och känner mig besviken hela kvällen. Men det hade jag inte gjort om vi hade bestämt restaurang B från början, eller om vi kommit på hela grejen med att gå på restaurang samma dag. Om vi gjorde det spontant skulle jag inte vara sur, utan bara känna att jag missat halva nöjet.

Ibland är det så illa att jag har sett fram emot en sak ett bra tag, men när dagen kommer känner jag inte för att göra den grejen, av någon anledning. Då vill jag göra den ändå, bara för att det känns fel att inte göra den när jag har längtat så. Det kan sluta med att jag går på bio, fast jag känner för att stanna hemma och titta på TV med Totte. Eller att jag äter godis bara för att jag har köpt det till ett visst tillfälle, fast jag inte är ett dugg sugen på godis just då.

Jag önskar att jag kunde vara mer spontan, att jag kunde njuta av att göra precis vad jag känner för, utan att ha fått längta efter det först. Men jag vet inte hur det skulle gå till. Jag får fortsätta vara glad för att jag har saker att längta efter. Men jag ska försöka sluta bli besviken om de ändras i sista sekund. I alla fall när de ändras till någonting som är precis lika bra, eller till och med bättre.

Vad jag än gör så får jag mersmak. När jag bloggar vill jag fortsätta med det. När jag sover vill jag ligga kvar i sängen. När jag väl kommer igång med att diska eller städa så blir jag jättesugen på att diska allt eller städa hela lägenheten. När jag är ute och springer vill jag inte sluta springa. När jag och Totte sitter och myser i soffan, framför TV:n vill jag verkligen bara sitta kvar och fortsätta mysa.

Ibland är det bra att man känner för att göra klart det man håller på med. Men oftast är det bara dumt att jag inte vill gå vidare till nästa grej. Jag är så extremt svårstartad när jag inte vill komma igång med nästa grej för att jag har fått mersmak av det jag håller på med för tillfället. Och ofta går det inte att göra klart det man börjar med. Man måste göra avbrott för att göra andra saker också.

Om jag fick som jag ville så skulle jag väl sova en hel vecka i sträck först. Sedan skulle jag gå ut och springa en hel dag. Därefter skulle jag äta så att det räckte för en vecka, innan jag diskade en hel dag i sträck. Sedan skulle jag blogga i två dagar, och därefter mysa med Totte i en vecka. Då skulle jag slippa försöka ställa om känslan i kroppen så ofta. Då skulle jag bara få fortsätta med det jag håller på med så länge det känns bra.

En man gick och balanserade sitt hopfällda paraply framför sig på pekfingret, utanför spårvagnen jag satt på. Det var ganska många andra människor ute och gick, så han var inte undangömd eller så, men han verkade inte ha någon i sitt sällskap. Det kändes lustigt att se. I vanliga fall brukar människor mest vara neutrala när de inte är i sällskap med någon. De ler inte och de gör inga roliga saker som att balansera paraplyer, utan de går bara dit de ska. Om de, trots att de inte har sällskap, gör något roligt, så brukar de passa på när de tror att ingen ser. Men den här mannen gick alltså, helt öppet, i sitt eget glada sällskap och balanserade ett paraply.

Jag brukar ofta känna mig tråkig, på stan eller på jobbet, när jag inte har någon i mitt sällskap. På stan gör det ingenting att folk som ser mig tycker att jag verkar tråkig. Dem ska jag förmodligen aldrig träffa igen ändå. Men för min egen skull skulle jag vilja vara lite roligare när jag går på stan ensam. Jag vill också skratta åt en rolig bild på en reklampelare, ta hoppsasteg fram eller låtsas tappa nycklarna i vattnet när jag går över en bro. Men det är sådant man bara gör när man är minst två personer med i sällskapet. Det är väldigt svårt att vara rolig när man är ensam. Om jag skulle börja skratta högt åt reklambilder, utan att ha en kompis bredvid mig, skulle folk tro att jag var galen. Men när jag inte skrattar åt den roliga bilden så tycker andra att jag är tråkig. Det kanske står ett gäng med tjejer i min ålder och pratar alldeles bredvid mig när någon av dem nämner bilden och alla börjar skratta. Jämfört med dem framstår jag som tråkig.

Det är värre när någon liknande situation uppstår på jobbet. Dessa människor ska jag ju fortsätta jobba med. Så om de tycker att jag är tråkigt blir det ännu tråkigare att jobba. Men jag vet inte vad jag ska göra. Om ingen av de kollegor jag umgås med privat är i närheten så har jag samma känsla av ensamhet i ett hav av människor, som när jag går ensam på stan. Jag kan inte bara ta upp en barnleksak som någon har ångrat sig på och börja testa alla knappar på den, när ingen kollega är tillräckligt nära för att vi ska kunna börja prata om den. Men det kan fortfarande vara kollegor som ser mig, så om jag inte gör någonting, så framstår jag som en tråkig människa som bara sitter stilla i kassan, stirrar rakt fram och väntar på kunder.

Enda sättet att undvika att framstå som tråkig, och att undvika att ha tråkigt, är väl att alltid omge sig med kompisar. Men hur lätt är det då? Jag kan inte ta med mig en kompis på spårvagnen varje gång jag ska åka till jobbet. Och även om jag måste erkänna att det finns sådana människor på jobbet så kan inte jag bli kompis med alla mina kollegor, så att jag kan göra roliga saker vem jag än jobbar med. Det kanske blir lättare när man får barn. Inte på jobbet, men när man är föräldraledig. Då har man ju alltid barnet med sig. Så då kan jag och min bebis sitta på spårvagnen och dra internskämt, som bara vi förstår. Så kan andra titta på oss och önska att de kunde vara lika roliga. För även om bebisen förstår lika lite som min handväska av det jag säger, så räknas man ändå som galen när man skrattar åt en bild på en reklampelare om man bara har sin handväska som sällskap. Men om man har en bebis med sig, pekar och säger ”titta på den roliga bilden”, så är det okej att skratta högt tillsammans med bebisen. Och det gäller även om bebisen inte skrattar.

Den smyger sig på, lika säkert som ett brev på posten. Torsdagspaniken. Nu är den här. Fullt utblommad. Den är värre än vanligt. Förmodligen för att jag inte har jobbat på nästan två veckor. Livet saknar mening. Tunneln saknar ljus. Jag saknar hopp. Jag vill bara gråta. Förtvivlat. Springer runt i lägenheten med tårar som sprutar och myror i byxorna. Det är så hemskt att jag inte ens vill försöka möta den. Jag förstår inte var det kommer ifrån. Hur kan jag vara så förtvivlad idag, utan anledning, när jag var så lugn och glad igår?

Torsdagspaniken handlar inte längre bara om att jag ska jobba kväll och att jag därför känner mig stressad och inte tror att jag ska hinna göra något på dagen, innan jobbet. Den är så mycket mer nu för tiden. Den är ett tecken på att det har gått ännu en vecka, utan förbättring på jobbfronten. Den är en symbol för att det enda konstanta jag har i mitt liv är något jag hatar, att jobba kväll varje torsdag. Den är en ventil jag kan använda för att slippa vara smått förtvivlad hela veckan. Den är en vana, vilket gör att den kommer oavsett om jag egentligen är förtvivlad eller inte.

Det går inte att resonera med mig när jag har torsdagspanik. Det går inte att lugna mig genom att säga något logiskt. Jag har en känsla i hela kroppen av att någonting är fruktansvärt fel. Och i och med att jag inte vet vad det är som är fruktansvärt fel, så går det inte att motbevisa mig. Bara på torsdagar är det omöjligt att förklara för mig så att jag förstår att det etthundra procent garanterat tar mindre än fyra timmar att laga lunch. Bara på torsdagar drar jag mig från att gå ut med soporna klockan 13, för att jag är stressad för att jag måste åka till jobbet klockan 16. Bara på torsdagar vaknar jag upp med känslan att det inte är någon idé att gå upp, utan är lika bra att lägga sig framför TV:n och vänta ut tiden tills jag ska jobba.

Så länge jag håller mig i soffan framför TV:n går det förhållandevis bra. Då är jag bara nere, orkeslös och har en känsla av att ha gett upp. Men om jag försöker göra något annat så brister det ut i total panik. Som idag. Jag har vant mig den senaste veckan vid att man är pigg, positiv och tar tag i saker. Jag kände alltså inte alls för att ge upp och sätta mig och kolla på TV. Men så smög den sig på. Klockan tickar med en timme i taget, istället för en minut, och tiden då jag måste åka närmar sig med stormsteg. Jag vill inte jobba. Jag vill inte åka. Jag vill hinna klart med något innan jag går. Och plötsligt känner jag mig instängd. Ringer Totte, men vet inte vad jag ska säga. Gråter i telefonen och kan inte sitta still. Hatar mig själv för att jag blandar in honom, när jag vet att det egentligen inte är något han kan göra. Vill bara kasta förtvivlan ut genom fönstret. Men jag har inte tid att ha panik längre, för nu är det på riktigt dags att gå till spårvagnen. Hela kroppen stretar emot.

När jag kommer ut genom dörren släpper den värsta paniken. Det är inte att åka spårvagn jag har något emot. Det är inte att ta betalt för kundernas varor jag har något emot heller. Det är faktumet att jag varit tvungen att lämna hemmet, och att jag har vetat om hela dagen att jag kommer att vara tvungen att lämna hemmet, som jag har något emot. På jobbet blir jag oftast glad igen. Roliga kollegor, trevliga kunder, arbetsuppgifter att utföra. Det är inget problem när jag lever i nuet. Varje sekund är rätt okej i sig. Det är när jag ser det stora perspektivet jag får panik. Och jag kan inte låta bli. Den kommer varje torsdag. Paniken som får mig att fundera på hur psykiskt sjuk jag egentligen är.

Man vet att man är en riktig vän när man bara blir glad och inte alls avundsjuk, när något bra händer en kompis. Det är viktigt att kunna känna glädje för sin kompis skull. När det händer en själv något bra vill man ju att kompisarna ska bli glada. En del kanske vill att deras kompisar ska bli avundsjuka, men jag tycker att man inte är riktiga vänner i så fall. Riktiga vänner vill att det ska gå bra för båda två och blir glada oavsett vem det går bäst för just nu.

Sedan är det viktigt att inte skryta med att man själv minsann har det minst lika bra. När din kompis nyss har hittat en riktigt bra kille som hon trivs med ska du inte börja prata om hur bra du har det med din kille sedan ett år tillbaka. Ja, du har det säkert lika bra med din kille, men det som har hänt nu är att din kompis har hittat en kille. Då är det en bra sak som du ska vara glad över.

Du borde tänka på att inte vilja vara din kompis och inte vilja att din kompis ska vilja vara du. Om man känner så, nöjd med att vara den man är och glad för att ens kompis är nöjd med att vara den hon är, då är man en riktig vän. Då kommer man att ha det mycket bättre än om man var avundsjuk.

"Vi går hem." tyckte Totte när vi hade ätit inne i stan. Sedan gav vi oss av till fots. Helt lyckliga av kärleksruset märkte vi knappt när det började regna. Vi såg ett café och gick in och köpte latte att ta med. När vi kom ut igen spöregnade det. Men vi drog på oss luvorna och gick vidare hemåt med värmande kaffemuggar i händerna.

Hur blöt jag än blev kunde jag inte få mungiporna att peka nedåt. Det är en bra dag. Jag är glad. Ingenting så obetydligt som ett regn kan ändra på det. Vi såg ett trappsteg utanför en stängd butik. Där satte vi oss i skyddet av en markis och drack kaffe, åt upp kakan vi köpt med oss och kysstes. Så mysigt som det bara kan bli. Regnet gjorde det bara ännu mysigare.

När vi såg blixten bubblade det till i magen. Jag älskar åska. Speciellt när man är med någon man tycker om och känner sig trygg med. Efter bara ett litet tag kom bullret. Men det blev inga fler blixtar sedan. Vi blev riktigt blöta och kalla den sista biten hem. Men jag är lika glad ändå. Vi är kära och galna. Älskar varandra och regnet.

Av med alla kläder och ner under täcket för att värma varandra så fort vi kom hem. Underbart. Sängen blev regnvåt, men det spelar ingen roll. Vi bryr oss bara om varandra. Egentligen vill vi ha ett tält att ligga och mysa i, men sängen får duga. Jag vill alltid känna såhär. Alltid vara kär, och galen.

Allting känns som ett fängelse. Det finns ingen mening och jag kommer ingen vart. Vad jag än gör så längtar jag vidare till nästa grej. Jag får ingen ro och det känns inte bra.

Hela dagen längtar jag till dagens slut. Då får man gå och lägga sig. Men när jag kommer dit inser jag att det inte var något värt att längta till. För det händer ingenting när dagen är slut. Det börjar bara om igen. Nästa dag kommer och jag börjar längta efter slutet på den dagen.

Det är hemskt när det känns så här. Jag vill njuta av dagen, men det går inte. Jag vill vara närvarande i allt jag gör, men det enda jag lyckas med är att få allt överstökat så fort som möjligt, så att jag kommer till slutet av dagen.

Jag och Totte kanske kollar på ett avsnitt 24 och ska gå och lägga oss sedan. Jag sitter och skruvar på mig och tänker "Nu är det bara en kvart kvar, vad bra." istället för att njuta och mysa. När avsnittet är slut och vi lägger oss är det dags att sova. Paniken sprider sig i kroppen. Var det det här jag längtade till? Jag har klarat mig till slutet av ännu en dag, och ändå känns det inte bra. Jag får inte somna för då kommer nästa dag, och då är jag så långt bort jag kan vara ifrån mitt mål igen.

Morgonen kommer. Skit också. Jag längtar till slutet av dagen. Jobbar utan glädje, myser med Totte med bara lite glädje, diskar utan glädje. Vill ha bort allt. Vill att dagen ska vara över. Så till slut är den det. Men det enda som händer är att det kommer en ny dag som jag måste längta till slutet på.