För mig är det viktigare att folk förstår mig än att folk håller med mig. Mycket viktigare! Det är även viktigare för mig att jag förstår andra än att jag håller med dem. Eller inte håller med dem för den delen.

När jag insåg det här började bitarna falla på plats. Det här förklarar en hel del saker i mitt beteende. Till exempel att jag blir extremt frustrerad när jag har diskuterat något med någon en stund och den personen ger upp och säger ”Det är väl som du säger.” bara för att få slippa diskutera mer. Jag blir aldrig nöjd för att jag har fått ”rätt”. Jag är inte det minsta intresserad av att någon ska ändra uppfattning eller hålla med mig. Jag vill att personen förstår hur jag tänker, och det har den ju tydligt och klart visat att den inte gör när den säger ”Det är väl som du säger.”. Dessutom är halva nöjet i en diskussion att kunna se hur den andra tänker, så jag vill inte sluta diskutera förrän jag förstår. Men när den andra personen ger upp och vill sluta diskutera är det omöjligt för mig att fortsätta söka efter ett sammanhang i det den andra personen säger, så att jag kan förstå. Alltså är det hemskt när någon ger upp.

Hemskt är det också när jag påstår något som den andra personen direkt håller med om och sedan inte vill prata något mer om det. Ja, det är väl bra att vi tycker lika. Då behöver vi inte bli osams. Men det betyder ju absolut inte att man inte kan ha det trevligt och diskutera saken. Jag är oftast sprickfärdig och vill berätta hur jag kom fram till att jag tyckte så, och jag är lika nyfiken på att få höra hur den andra har tänkt i frågan. Samma resultat betyder inte samma tankegångar och det är alltid intressant att dela med sig av, och få höra andras argument. När någon bara håller med mig direkt och sedan inte vill diskutera saken blir jag alltså besviken och känner mig missnöjd.

När någon inte förstår vad jag menar eller inte är intresserad av att höra hur jag tänker känner jag mig ignorerad och dålig. När någon förstår hur jag menar men ändå inte håller med, känner jag mig delaktig och duktig. Som att personen verkligen har värderat mitt bidrag till diskussionen. Att vi sedan tycker olika är ju bara en fråga om smak.

Varje gång man säger ”Jag kan inte.” utan att ens ha försökt, väljer man att misslyckas med någonting man skulle kunna ha klarat av. Det är lättare att välja att tro att man inte kan, än att anstränga sig så mycket man bara kan och försöka. Men det är bara om man har försökt som man verkligen vet om man inte kan. Många gånger kanske man faktiskt hade lyckats.

Säger man dessutom ”jag kan inte” om något som måste göras och som man är gemensamt ansvarig med en annan person om att göra, lämnar man medvetet över allt ansvar på den andra personen. Har man själv inte ens försökt är det taskigt att inte ta sin del av ansvaret. Istället för att säga att man inte kan, kanske man kan föreslå att båda gör det tillsammans.

Har man försökt och misslyckats borde man inte heller ta för givet att någon annan gör det åt en. Det är ju inte den andra personens fel att man själv inte kan. Alltså borde man se till att man själv lär sig, eller vara tacksam så länge den andra personen ställer upp, när man inte kan själv.

Om man försöker och lyckas blir man mycket mer nöjd med sig själv, än om man säger att man inte kan och någon annan gör det åt en. För att få kännas sig riktigt bra ibland kan det behövas några misslyckanden. Men det är alltid bättre att försöka än att ge upp för att man tror att man inte kan.

Det bästa jag vet är att känna mig engagerad. Det slår alla andra känslor och är dessutom det som får mitt liv att fungera bäst. Att känna sig kär är också en väldigt bra känsla, men enligt mig ingår det en hel del engagemang i den känslan också. Skulle jag känna mig kär i en person som jag struntar i, skulle det nog inte vara en lika underbar känsla som det är nu när jag är kär i Totte och vill skaffa barn med honom.

Om jag får välja mellan att skapa något eller titta på en rolig TV-serie, när jag har en timme över, väljer efter mitt humör. Om jag är trött och känner mig helt oengagerad vad gäller allt, sätter jag mig förmodligen och tittar på den där TV-serien. Och visst är den kul. Jag skrattar. Men jag tycker mycket bättre om de gånger jag känner att jag orkar och har engagemanget för att skapa den där grejen istället, oavsett om det är ett födelsedagskort, en virkad figur eller en tråkig sak som vi behöver för att kunna laga duschen. Det är roligt på ett mycket mer aktivt och givande sätt.

Jag är hellre engagerad och storstädar hela lägenheten än oengagerad och slötittar på TV en hel dag. Känslan i kroppen är oslagbar. Man börjar automatiskt tänka och komma på idéer. Musklerna jobbar utan ansträngning för att få utföra det man nyss kom på. Man är igång och aktiv hela tiden, utan att det är jobbigt. Det är bara kul!

Tvärtom är det värsta jag vet att känna mig likgiltig. Ingenting blir gjort. Ingenting är kul. Man tappar sin personlighet. Det är hemskt. Jag önskar att jag visste vad det är som gör att man känner sig engagerad ibland och likgiltig ibland. För i mitt fall handlar det inte om vilka saker det är jag har att göra. Jag kan vara superengagerad inför pluggandet av företagsekonomin ena dagen och fullkomligt likgiltig andra dagen. Samma gäller för bloggandet, som jag egentligen älskar. Det är konstigt! Låt mig aldrig vara likgiltig igen!

Vem är mest negativ? En person som inte tål att höra en enda rad fakta om något dåligt, utan att tycka att kvällen håller på att förstöras, eller en person som kan prata i fem minuter om något dåligt, och till och med bli lite upprörd, utan att tycka att kvällen alls blir förstörd?

Jag ville prata av mig angående en sak jag tyckte var dålig igår kväll. Min inställning var att bara jag fick ur mig det här, och allra helst om någon bara sa att de höll med mig, så skulle det dåliga vara ur världen och jag var beredd på att det skulle bli en trevlig kväll.

Istället försökte alla tysta ner mig så fort jag började prata om det dåliga och vägrade att ens kommentera det jag sagt. De försökte överdrivet poängtera att det trodde att det skulle bli en underbar kväll (som om inte jag tyckte det) och började nära på ”muntra upp” mig, fast jag inte var ledsen.

Detta gjorde mig irriterad, vilket tyvärr gjorde att de andra trodde att de hade rätt i att jag behövde muntras upp. Det jag blev irriterad på var förstås att de vägrat att ens ge en sekunds kommentar om det samtalsämne jag velat prata om. Jag var inte tillräckligt irriterad på det dåliga för att det skulle kunna förstöra min kväll.

Så enligt min uppfattning började kvällen riktigt dåligt på grund av de andras extremt negativa inställning att kvällen förstörs om man pratar om något dåligt. Om alla hade varit lika positiva som mig, och kunnat prata om en dålig sak ett tag utan att tappa humöret hade kvällen startat mycket bättre.

Men jag vet att de andra kommer att komma ihåg kvällen som att jag var den negativa glädjedödaren som började prata om tråkiga saker och sedan fortsatte att vara upprörd fast de försökte muntra upp mig så gott de kunde.

Om de tänker så så har de missuppfattat så mycket det bara går att missuppfatta. Men det finns inget jag kan göra åt saken nu. De får helt enkelt fortsätta ha sin negativa inställning till livet, så får jag vara den enda som vet att jag inte var i minsta lilla behov av en uppmuntring förrän folk började irritera mig genom att försöka muntra upp mig, istället för att behandla mitt samtalsämne som ett vanligt samtalsämne och ge det en kommentar.

”Har du skrivit ut dina flygbiljetter?” ”Ja, jag har skrivit ut dina också, för säkerhets skull.” ”Vad bra. Jag har skrivit ut dina också, för säkerhets skull.”

”Jag är en sådan här som måste hitta gaten innan vi sätter oss någonstans och äter.” ”Vad bra, för det är jag också.”

”Nu ska jag bara borsta tänderna så jag är klar om fem minuter.” ”Jag med. Vi ses där nere då.”

Det verkar som att jag har funnit en vän. Fast vi är inte lika när det gäller allt. Som hon uttrycker det: ”Erica är bättre än mig, men jag pratar mer.”

En liten rast ...

När man inte ens känner för att blogga, då är det illa. Känner bara för att gråta en skvätt och tänka på att Totte älskar mig.

”Det som oroar mig mest nu är att det är jag som oroar mig mest.”

- Charlie på Lyxfällan