Jag kände mig ganska nere idag efter en del jobbsökande. Kände att det var dags att ge upp för dagen och gå på gym istället. Men jag kände inte för att gå på gym heller. Typiskt! Jag som har värsta träningsschemat nu och allting.

Men då kom Valdis och pussade mig på kinden och berättade att det bara handlar om vilken inställning man har. Jag får inte tänka på att det är jobbigt att ta på sig skor och kappa för att gå till gymmet. Jag får inte tänka på att det är jobbigt att byta om både före och efter och att duscha. Valdis sa åt mig att jag bara får tänka på hur skönt det är att vara på gymmet och träna. Och om jag vill får jag tänka på vilka fina muskler jag kommer att få också, och bra kondition.

Sedan visade han mig några perfekta armhävningar (som finns på bild här nedan) och några knäböj och armlyft med Nin. Riktigt inspirerande! Han är inte dum den lilla krabaten. Jag är glad att jag har honom. He brings out the best in me!

Efter att Totte också har lett in mig på en bana av positivt tänkande känner jag nu att jag är redo att gå på gym. Psykiskt välbefinnande kan bara komma inifrån. Det börjar när man själv börjar tänka positivt. Men det betyder inte att man inte kan ta hjälp av sina nära och kära. Om man är redo att börja tänka positivt kan det vara bra att få lite inspiration från andra.

Det var en kund som sa "grattis på namnsdagen" till mig idag. En kund som jag aldrig har träffat förut och med viss sannolikhet aldrig kommer att träffa igen. Han hade ögonen med sig, riktade mot min namnskylt på tröjan. Och minnet i sin ordning från vad det står i almanackan idag.

Man blir varm i kroppen av glädje när man blir sedd på det här viset. Just denna kund såg inte mig bara som en kassörska vilken som helst, som skulle slå in hans varor. Den här kunden såg mig, Erica, som den människa jag är.

Tack! Du fick mig att förstå att jag betyder något även på jobbet. Du fick mig att må bättre en vanlig lördagskväll i kassan. Du gjorde mig glad.

Man blir tråkig av att vara uttråkad. Det är som att hjärnan slutar tänka och kreativitetsförmågan dör. Utan inspiration kommer inga brillianta idéer. Det är en ond cirkel. När man redan är uttråkad är man så tråkig att man inte har en chans att komma på något roligt att göra.

Så när man har kul borde man passa på att hålla den sinnesstämningen kvar. Man får spinna vidare och komma på vad nästa roliga sak man ska göra är. För hinner man bli uttråkad innan man kommer på något att göra så är det kört.

Konstigt nog är jag mindre öppen för andras idéer också när jag är uttråkad. Jag borde bli hur glad som helst om någon annan kommer med ett bra förslag på vad vi kan göra. Jag borde nappa direkt. Men det gör jag inte. När jag är uttråkad är jag så tråkig att jag inte rycks med av något engagemang.

Till sluta får man tvinga sig att göra något ändå. När man väl har satt igång med något som borde vara roligt kanske man slutar att vara både uttråkad och tråkig. Och då kommer det glada humöret och idéerna tillbaka.

Känslorna i min kropp tävlar om att få komma ut. Min värld är inte helt balanserad just nu. Å ena sidan har jag aldrig varit såhär lycklig förut. Å andra sidan har jag aldrig varit såhär deppig förut.

Jag är lycklig över hela mitt privatliv. Det är absolut mest tack vare Totte! Men andra saker i mitt privatliv är jag också mer lycklig över nu än förut. Jag tycker att det är roligare att vara med kompisar och jag gillar lägenheten jag bor i bättre än den förra.

Jag är deppig över hela min jobbsituation. Framförallt är jag deppig för att jag har hållit på att söka juristjobb så länge nu och fortfarande inte fått något. Men jag är deppig över allt hattande också. Jag mår inte bra av att plocka extratider på ICA från vecka till vecka. Varje vecka tror jag att nästa vecka har jag nog inte tid att jobba så mycket för då ska jag söka jobb hela veckan, men det gör inget att jag inte får så mycket pengar då för om jag söker jobb hela veckan så kommer jag att få ett jobb sen. Men inget jobb kommer och jag måste plocka extratider som en galning i slutet av månaden för att få en hyfsad lön. Och då, när jag jobbar så mycket, blir jag deppig för att det var så länge sedan jag hade tid att söka något jobb. Det känns som att jag lever i väntan på mitt riktiga liv. Det skulle till och med kännas bättre att ge upp hela juristgrejen och be om ett heltidsschema på ICA. Då skulle jag i alla fall veta vad som gäller. Inget mer hattande. Jag skulle kunna strukturera upp mitt liv bättre då.

Känslan är underlig för det är inte så att lyckan och deppigheten tar ut varandra och blir någon slags neutral känsla i kroppen. Utan jag känner mig verkligen så lycklig och så deppig samtidigt! Det är klart att ibland tar den ena eller andra känslan över i en viss situation och då kan jag verka manodepressiv eller något. Totte säger eller gör något mysig och jag skiner upp som en sol, studsar över till honom och pussar honom för att sedan återvända till datorn och jobbsökandet och börja gråta otröstligt i tio minuter för att det känns så hopplöst, och sedan bli asglad när min syster ringer. Men när det inte är något speciellt som händer. När jag är ensam i ett rum och jag inte håller på och söker jobb eller fixar något gulligt åt Totte. När jag bara är jag. Då finns ständigt en underlig känsla i kroppen av att vara så lycklig att jag håller på att spricka samtidigt som jag är så deppig att jag håller på att skrynkla ihop. Det blandar sig i magen och kommer ut som en känsla som liknar den att man har för sig att det var något man skulle göra men man inte kommer på vad.

Tvärtom skulle jag aldrig vilja ha det! Jag vill inte förlora den här lyckokänslan i privatlivet för något enda jobb i världen! Hade det varit karriären som gick bra och privatlivet som var skit skulle man väl ha blivit en sådan där människa som jobbar jämt. Om det går bra i karriären vill man väl ha någon att dela den lyckan med? Nej, jag är hellre arbetslös för resten av mitt liv än att förlora Totte!!!