På den här bänken hade det varit helt underbart att sitta och njuta av solen tillsammans med Totte. Att sitta på bänken helt ensam är inte alls lika kul. Kärleken betyder allt. Utan människor att dela sitt liv med är livet inte alls lika underbart.

Totte, jag saknar dig! Jag älskar dig!

Rumstrul, arbetsbrist och fästmansaknad. Ikväll är det inte mycket som gör mig glad. För att göra en lång historia kort har mitt önskemål om att byta rum här på hotellet, lett till att jag nu inte har någon nyckel till rummet jag befinner mig i. Dessutom har den här TV:n inte den kanal som jag igår kväll tittade på, och blev sugen på att titta på ett program på ikväll.

På jobbet känns det som att jag inte är lika ovärderlig som jag var i början längre. Men förhoppningsvis leder detta bara till nya spännande arbetsuppgifter och en fast punkt i Göteborg. Det är ingen fara än på ett bra tag i alla fall, så jag behöver inte oroa mig.

Det värsta är ändå att jag saknar Totte, både för att jag känner mig ensam och för att jag hade det så bra med Totte i långhelgen att jag aldrig mer vill åka ifrån Göteborg. Jag vet att han saknar mig också, men det får inte mig att sakna honom mindre.

Jag har inga planer på att bli gladare än såhär idag, så jag ska göra vad jag kan för att bara sudda ut känslor. Antingen blir det SVT, som är det enda som finns på TV, eller så blir det TV3 Play. En förpackning jordgubbar till det, så ska jag nog lyckas med att inte känna någonting alls tills det är dags att gå och lägga sig.

Det jag bävar mest för är att jag måste börja känna och tänka igen innan jag hoppar i säng, om jag fortfarande inte har fått min nyckel. Jag kan ju inte gå härifrån till jobbet imorgon bitti utan att låsa rummet om mina saker. Jobbigt att tänka på. Stänger ute nu och hoppas att det löser sig självt medan jag tittar på TV.

Nu är jag äntligen på väg hem, efter att ha spenderat nästan två hela veckor i Uppsala hos mina föräldrar. Jag jobbar ju i Uppsala ganska ofta, så det är inte ovanligt att jag är där, men det är ganska ovanligt att jag stannar över helgen. Förra helgen var det dock sista april och då måste man ju vara i Uppsala, så Totte kom upp istället för att jag skulle åka ner. Så Totte har jag träffat, men jag har inte fått vara hemma något på två veckor, och jag saknar det.

Mest av allt saknar jag att få ta egna beslut om vad jag ska ägna min dag efter jobbet åt, utan att behöva förklara mig för någon. Det har varit ganska mycket klagande och pikande, fast kanske mest bara nyfikenhet om vad jag håller på med. Ibland vill man bara kunna sätta sig vid datorn och spela Country Life på Facebook när man kommer hem från jobbet. Man kanske inte vill behöva berätta för någon vad det är man gör och ännu mindre behöva berätta vad det går ut på och hur man spelar.

Vissa saker har jag inte ens förstått mig på när mina föräldrar klagar på mig. Mamma har uttryckligen förklarat för mig att jag går och lägger mig för tidigt, fast jag lägger mig så sent att jag inte ens får åtta timmars sömn, och är jättetrött dagen efter. Jag trodde att mammor skulle klaga på sina barn för att de går och lägger sig för sent, inte för tidigt. Så jag vill hem för att komma in i en sundare dygnsrytm där jag får gå och lägga mig tidigt utan att någon kommenterar på det.

Pappa frågar mig varje torsdag om jag vill ha pannkakor till middag. Varje torsdag svarar jag att jag inte vill ha några pannkakor för att de egentligen är en efterrätt och att jag kommer att laga något annat till mig att äta. Då suckar pappa. Det här börjar också bli ganska jobbigt. Tack snälla pappa för att du tänker på mig och frågar om jag vill ha pannkakor, och tack för att du kan tänka dig att göra dem åt mig! Men snälla sucka inte när jag inte vill ha. Jag har tillräckligt svårt att motivera för mig själv att jag ska hålla mig till nyttiga maträtter. Om jag måste försöka motivera det för dig också finns det stor risk att jag trillar dit och äter onyttigt igen. Det vill du väl inte? Så jag tycker att det ska bli skönt att komma hem så att jag kan äta nyttigt utan att behöva motivera mig.

Sist men inte minst ska det bli skönt att kunna göra något, vad som helst, utan att behöva känna att man är otrevlig och inte är med i gemenskapen, bara för att man inte sitter och tittar på TV med de andra. Ska jag behöva sitta och slötitta på ett program jag inte ens vill se, och känna mig stressad för att jag inte kommer att hinna lägga upp ett blogginlägg eller skicka ett mail som planerat? Eller borde jag inte kunna sätta mig vid datorn utan att folk kommer och är oroliga för mig och undrar varför jag inte vill vara med.

Det känns lite bakvänt att jag vill komma hem för att kunna leva mer sunt och hinna med, för mig, mer viktiga saker. När man bor hos sina föräldrar förväntar man sig att de ska klaga på en när man roar sig för mycket utan att ha tagit tag i det viktiga och sover för lite och äter fel. Men nu har jag bara fått klagomål på det jag gör som jag tycker känns vettigast, sundast och bäst för att jag ska må bra. Jag vill inte behöva förklara mig. Jag vill bara leva så och må bra.

Det är någonting som känns fruktansvärt obehagligt med att snoppa jordgubbar. Jag tror att det har att göra med att jag blir kladdig av jordgubbssaft. När jag snoppar jordgubbar använder jag nämligen alltid min långa, prefekt spetsiga tumnagel. Jag fuskar inte och använder kniv som Totte, och jag slarvar inte och bara drar i det gröna som vissa gör och lämnar det hårda vita kvar. Nej, jag kör ner tumnageln och gröper ur ett perfekt litet hål ur jordgubben. Med resultatet att jordgubben är perfekt för att äta, men nageln är klibbig och röd.

Jag kan omöjligt njuta av en jordgubbe som jag äter inom en kvart från det att jag har snoppat den. Det enda jag tänker på är den jobbiga situationen med den nerkladdade nageln. Jag måste oundvikligen tvätta händerna noga innan jag äter jordgubben, efter att jag har snoppat den. Jag förstår mig därför seriöst inte på folk som serverar en skål med jordgubbar osnoppade, inte ens om det är direkt ur förpackningen ute på en picknick. Det går ju inte att äta dem! Var ska jag hitta ett handfat mitt ute i naturen? Och hur opraktiskt är det inte att gå och tvätta händerna mellan varje jordgubbe man äter? Nej, det är mycket bättre att snoppa alla jordgubbar först, och äta dem sen. Helst mycket senare.

Men även om jag har tvättat händerna så är det alltid lite röd saft som sitter kvar längs nagelbandet och påminner mig om hur hemskt det är att snoppa jordgubbar. Det tar minst en kvart för mig att börja kunna använda min hand normalt igen. Och innan det händer vill jag inte äta jordgubben jag har snoppat. För det första är jag alldeles för irriterad på handen för att kunna njuta av något överhuvudtaget, och då känns det dumt att slösa bort en god jordgubbe på att äta när den inte kan njutas. För det andra tycker jag att det inte riktigt kan kännas som att det var värt det, även om jag skulle lyckas njuta. Om jag fortfarande ”betalar” för jordgubben när den är borta kunde jag lika gärna ha låtit bli.

Ska jag snoppa jordgubbar gör jag det helst åt andra. De kan få äta dem inom en kvart om de vill. Det spelar inte mig någon roll. Men ska jag äta jordgubbarna så får någon annan snoppa dem om de ska förtäras direkt. Annars satsar jag allt som oftast på att snoppa mina jordgubbar själv, och sedan göra något annat i en timme, innan jag sätter mig ner och på riktigt njuter av dem.

Idag var jag jättesugen på jordgubbar och letade efter några att köpa på Stockholms central, så att jag kunde äta dem på tåget. Det närmaste jag kunde hitta var en superliten fruktsallad med jordgubbar och melon. Inte så mycket till jordgubbar där, men det kanske var lika bra. Det hade känts ganska besvärligt att sitta på tåget och snoppa jordgubbar, sedan gå iväg och tvätta händerna och få alla blickar på sig när man inte äter av jordgubbarna på en halvtimme. Men det hade varit fullt utförbart. Fruktsalladen innehöll till min stora glädje redan snoppade jordgubbar. Lycka!

Varför är det så svårt att leva i nuet? Varför är det så svårt att släppa det som varit och inte oroa sig för vad komma skall? Det är ytterst sällan jag kan rensa huvudet från alla tankar som inte har med här och nu att göra. Nästan alla beslut jag fattar baserar sig på erfarenhet som jag har från förr och planering för vad jag tror blir bäst i framtiden. Det är väldigt sällan jag bara gör det som känns bäst nu.

Hur kan det vara så svårt att bara ta för sig av livet? När jag menar att det är svårt att leva i nuet, menar jag inte bara att jag har svårt för att slappna av och njuta av det som är. Jag menar också att det är svårt att ta tag i livet och göra saker här och nu, ta vara på tillfället, oavsett om det är en härlig sak eller en tråkig sak man gör. Både läsandet av den bra, skönlitterära boken och skickandet av det viktiga mailet till banken, är sådant som jag planerar in att göra senare ikväll. Varför gör jag det inte bara nu?

Jag ska börja äta gröt till frukost … när jag flyttar hem till Göteborg. Jag ska spela ut Braid på PlayStation 3 … när hela lägenheten är städad. Jag ska ut och springa … när jag har slöglott på TV klart. Jag ska åka skridskor … när det blir vinter. Jag ska måla naglarna … när … eller ja, bara sen. Jag ska gå och lägga mig… när allt annat är klart.

Det finns förstås vissa saker som man inte kan göra nu. En del saker måste förberedas eller lågprioriteras. Men många saker kan man faktiskt göra bara nu direkt. Om man inte tänker, planerar, skjuter på, eller låter annat vara viktigare, så kan man göra det man vill göra nu direkt. Oavsett om det är något roligt eller något viktigt. Och man kan njuta av det, för att det är det enda som finns just nu.

Den här veckan har varit bra på många sätt hittills. Det började i måndags när jag samlade ihop mod till att ringa min chef och begära högre lön. Han verkade vara inne på samma spår, men ville vänta tills de fackliga förhandlingarna var över. Fast till slut bestämde han att jag får en tusenlapp mer i månaden från och med första april och sedan får jag höjt igen när de fackliga förhandlingarna är klara. Jag klagar inte.

Det känns riktigt bra att jag får tusen kronor extra den här månaden som jag inte hade fått om jag inte hade ringt. Jag hade fått högre lön så småningom även om jag inte hade ringt, men den här månadens tusenlapp hade för evigt gått förlorad. Det känns bra att jag faktiskt kan göra saker som betyder något på det här jobbet. Jag kan påverka min egen situation. Så kändes det inte alls som att det var när jag sökte jobb.

Veckan fortsatte med solsken och vårkänslor. Det är inte alls min förtjänst att det har blivit vår, men det gör det ändå till en bra vecka. Jag har till och med ätit årets första jordgubbar. De var från Spanien, men vadådå. De var goda ändå. Snart är det sommar.

Utan att jag riktigt vet hur det gick till har jag lyckats med att inte vara sugen på godis den här veckan också. Jag är nöjd veckor då jag lyckas låta bli att äta godis trots mitt godissug, men den här veckan har varit helt underbar. Jag har inte ens behövt fundera på det, för jag har inte ens varit sugen. Kanske är det för att jag har skött maten bättre. Jag har ätit mellanmål i form av satsumas och hållit mig till hyfsat ViktVäktarmässigt poängsnåla luncher och middagar. Det i sig är ju också riktigt bra.

Som en sista bra grej har jag lyckats med mitt mål att springa två gånger den här veckan också. Det känns jättebra. Jag har kommit igång med träningen. Nu finns det inget som kan stoppa mig från att må bra.

Förmodligen är det tusen andra små saker som gör att det här känns som en bra vecka också, men jag har bara tagit upp de tydligaste här. Jag vet att det inte hade blivit en bra vecka om inte Totte hade varit lika underbar som vanligt på telefonen. Och Wilma har hjälpt upp mitt humör riktigt mycket på kvällarna. Vi har både lekt och myst. Nu hoppas jag bara att helgen blir lika bra som veckan har varit, och att jag hinner allt jag vill hinna med på jobbet imorgon.

Varför säger man förlåt? Är det för att man har gjort något man inte borde? Eller är det för att någonting man har gjort, har sårat en annan människa? Oftast är det väl både och. Man har gjort något man inte borde, och det har sårat någon. Men är det man säger förlåt för, handlingen eller sårandet?

Totte och jag har lite delade meningar om det där. Jag tycker att man ska säga förlåt för det man har gjort. Om jag väljer att slå en människa på armen, så tänker jag säga förlåt oavsett om den människan fick ont i armen eller inte. Även om jag fick in en felträff så att det inte alls gjorde ont, kommer jag alltså att säga förlåt.

Men det tycker nog Totte också att jag ska göra. Då har man sårat människans känslor även om det inte gör fysiskt ont. Om man däremot gör något som inte med flit sårar någon annan, tycker vi olika. Ifall man råkar tappa en annan persons sak, så att saken går sönder, säger man förlåt. Totte påstår att han säger förlåt för att saken är trasig, och förlåt för att människan är ledsen. Jag tycker att man säger förlåt för att man var klumpig eller för att man inte var tillräckligt försiktig. Även om man inte egentligen var slarvigt oförsiktig och borde ha förstått att man skulle tappa saken, så är det ju med facit i hand så att man inte har varit tillräckligt försiktig. Då är det det jag säger förlåt för.

Tottes sätt att säga förlåt på påminner mig lite om engelskans ”I’m sorry.” som man även säger till anhöriga när någon har dött, även om man inte alls är inblandad i dödsorsaken. Man säger att man är ledsen för att den andra personen är ledsen, men man antyder inte att det på något sätt är något man själv har gjort fel eller ska bättra till nästa gång.

De gånger anledningen till att Totte säger förlåt till mig, är att han inte har varit tillräckligt försiktig, känner jag inte riktigt att hans förlåt betyder något. Ofta lägger han till ”men det var inte mitt fel.” till sitt ”Förlåt”. Men om det inte var hans fel, varför säger han då förlåt? För att jag blev ledsen och för att något är trasigt, säger han. Men då har ju inte förlåtet mer kraft än när han säger ”Stackars dig.” när jag kommer hem och berättar att någon har varit dum på jobbet. Han säger bara förlåt för att muntra upp mig. Inte för att han på något sätt tar på sig skulden.

Om man har sönder något och det inte ens med facit i handen går att se att en viss person har gjort något fel, då tycker jag inte att någon behöver säga förlåt. Ibland händer det faktiskt olyckor som är helt oundvikliga och omöjliga att förutspå och undvika om man inte är synsk. Då behöver man inte säga förlåt alls. Men man kan fortfarande trösta personen som blir ledsen. I de fall man säger förlåt tycker jag att man ska ta på sig skulden åtminstone till den grad att man ser att det är man själv som kunde ha undvikit olyckan genom att göra något annorlunda, som inte känns helt orimligt att man kunde ha listat ut i förväg.

Enligt mig säger man förlåt för sin oförsiktighet eller sin handling, inte för konsekvenserna. Därför tycker jag ibland att man ska säga förlåt även om ens handling inte har lett till någon negativ konsekvens. Som när Totte ställer ett glas längst ut på kanten på vardagsrumsbordet, precis där man brukar stryka med benet för att komma förbi när man har suttit i soffan. Det är upplagt för att glaset ska åka i golvet. Det har inte gjort det än, och Totte vill inte att det ska göra det. Men han har ändå varit oförsiktig, och om glaset åker i golvet skulle han nog säga förlåt. Vid dessa tillfällen tycker jag att han ska säga förlåt när jag ber honom ställa in glaset närmare mitten av bordet. Han har redan utfört alla handlingar som skulle leda till att han måste säga förlåt om glaset åker i golvet. Då borde han säga förlåt för denna handling direkt, och inte vänta tills glaset går sönder och säga föråt för att jag blir ledsen.

Men det är sådant här man får vänja sig vid när man lever med en man som aldrig kan erkänna att han har fel. ”Förlåt, men det var inte mitt fel.” är standardfrasen, när det gäller förlåtfraser som kommer ut ur Tottes mun. Fast jag vet ju att han egentligen menar ”Förlåt, det var inte meningen att det skulle bli såhär, men det blev fel.”. Jag lever mycket hellre med en man som inte kan säga ”Jag gjorde fel.” än en man som inte kan säga ”Jag älskar dig.” även om mannen både gör fel ibland och älskar mig. Att endast få höra ”Du vet att jag gör det.” någon gång ibland när man frågar om han älskar en är mycket värre än Tottes ständiga undanflykter. Det är viktigt för mig att få höra att han älskar mig. Att han gör fel ibland vet nog både han och jag mycket väl om, även om han aldrig kommer att erkänna det.

Jag tänker börja blogga om vad jag äter till middag. Fruktansvärt tråkig läsning, men förhoppningsvis får det mig att välja nyttigare måltider. Dessutom får det bort mig från platsen där jag äter middagen (oftast framför TV:n), så att jag inte sitter kvar och blir sugen på efterrätt.

Ett alternativ jag har funderat på är att gå en promenad direkt efter maten. Då sitter jag inte heller kvar och blir sugen. Men det är nog lättare att få mig till datorn än ut genom dörren, när jag egentligen bara vill sitta kvar och lata mig.

Tanken är alltså att jag ska få bättre matvanor och mindre sötsug. Om det fungerar eller inte märker vi väl om ett tag. Just nu vet jag inte vad jag ska äta till middag ikväll. Det blir nog något med köttfärs. Jag återkommer – direkt efter maten!