Stress är det enda jag är just nu. Jag jobbar inte ens. Jag är bara stressad. Sitter här och stirrar rakt fram. Alldeles för stressad för att veta vad jag ska börja med att ta itu med. Jag längtar efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan börja jobba. Ofta känns det så, som att stressen ska släppa och jag kan börja jobba när alla andra har gått hem. Ofta stämmer det också. När alla förhoppningar om att få åka hem kl 17 har grusats så är det inte så bråttom längre. Då kan man jobba så länge man vill. Inte ens jobbtelefonen ringer och stör.

I förrgår var frysa det enda jag var. Idag är det stress. Tro det eller ej, men det här känns bättre. Nu lyder åtminstone min kropp mig. Jag kan skriva normalfort på tangentbordet och jag bävar mig inte för att sträcka mig efter en pärm för att kall luft kan komma in mellan koftan och armen om jag släpper taget om handlederna. Nu har jag bara mycket att göra som inte ännu blir gjort. Jag vet att det släpper snart. Det är inte så hemskt att jobba över när man ändå inte får komma hem till sin älskling när man har jobbat klart.

Mitt problem är att jag sitter stilla för mycket när jag pratar. Det är därför jag inte går ner i vikt. Det är därför jag inte alltid har tid att träna. Det är därför jag inte alltid hinner med att måla naglarna, diska eller ladda upp bilder på bloggen.

När jag pratar med någon om något så sitter jag still. Inget annat blir gjort under tiden. Och jag pratar väldigt mycket på min fritid, för jag tycker om att prata med de jag tycker om. Jag pratar med Totte i telefon för att inte sakna honom så mycket. Jag pratar med mamma om träning och mat. Jag pratar med pappa om saker jag undrar hur de fungerar. Jag pratar med vem som helst om vad jag tänker på, för att jag sorterar mina tankar bäst genom att förklara dem för någon annan.

Om jag kunde springa medan jag pratade skulle det bli lättare att gå ner i vikt. Jag borde försöka hitta någon att springa tillsammans med. Helst någon som alltid är i samma stad som mig. Jag borde lära mig att bara lyssna på vissa delar av samtalet när jag pratar med Totte i telefon, så som han gör med mig, så att jag kan blogga samtidigt eller åtminstone måla naglarna. Jag borde överhuvudtaget bli bättre på att få min kropp att fungera samtidigt som jag tänker på, och pratar om, något annat. Då skulle jag inte ha glömt bort att krydda köttet jag stekte idag samtidigt som jag pratade med mamma i köket.

Men man är väl som man är. Det är inte troligt att jag kommer att sluta tycka om att prata om både det ena och det andra med de jag tycker om. Och det är inte troligt att jag ska bli bättre på att utföra andra saker medan jag pratar. Jag är ju alltid så noga när jag gör saker, vill sätta mig ner och inte ha något som stör, så att jag kan sätta mig in i det och göra det rätt. Det finns inte en chans att jag kommer att börja göra dessa saker slarvigt samtidigt som jag pratar med någon om något annat.

Det jag kan göra är att tänka mer på att inte sitta ner när jag pratar. Stå upp måste ju vara lite bättre än att sitta ner. Att ta en promenad istället för att fika när man träffar en kompis kan ju inte vara omöjligt. Planera in pratandet kan också vara en bra idé istället för att bara fastna i en diskussion när som helst och sedan inte göra något annat på hela kvällen. Jag vill inte sluta prata, men jag kan ju se till att göra de viktigaste sakerna för kvällen innan jag söker mig till ett rum där det finns personer att prata med. Jag ska vända det här till något bra. Pratandet är något av det bästa i mitt liv! Jag ska inte låta det fortsätta förstöra andra delar i mitt liv!

Stressad tvingade jag ner mig i sängen, för jag måste sova nu. Men tankarna ville inte sluta arbeta och det kändes som att jag hade massor kvar att göra idag. Jag har inte laddat över grekiskalektionen till mobilen. Jag har inte laddat upp muffinsbilderna till bloggen. Jag har inte kollat upp alla budgetposter på bröllopsbudgeten, och jag hann bara med en förkortad träning med hantlarna innan jag slängde mig i säng.

Men så ska jag ju inte tänka. Det har jag ju lärt mig själv. Det är det jag har hunnit med som räknas, inte det jag har kvar. Ett lugn infann sig när jag insåg att det jag har hunnit med idag långt överstiger det man kan förvänta sig av en person som kommer hem från jobbet tre timmar innan hon måste gå och lägga sig för att få åtta timmars sömn.

Sedan jag kom hem idag har jag lagat matlådor, anmält mig till fortsättningen på grekiskakursen, rensat min inbox från 136 mail, beställt Dermalogicaprodukter, kollat upp hindersprövning, tvättat underkläder, mailat en potentiell bröllopsfotograf och, som sagt, till och med hunnit träna, om än en förkortad version. Jag kan vara nöjd med det jag har hunnit med idag, oavsett hur mycket det finns kvar att göra.

Fast hur nöjd och lugn jag än blev av att tänka så, så kunde jag inte låta bli att ligga och formulera mailfrågor till kocken som är ansvarig för vår bröllopsmiddag, så jag fick helt enkelt studsa upp ur sängen igen och dra iväg ett mail till honom också. Ingen idé att inte få det gjort när jag ändå bara kommer att ligga vaken och inte kunna sova förrän jag har fått ner mina frågor på papper.

När datorn ändå är på så passar jag på att blogga lite också. Sedan är jag helt nöjd med vad jag har åstadkommit idag. Synd bara att det fortfarande är så fruktansvärt mycket kvar att göra imorgon!

Det känns inte alls som att jag ska fylla år imorgon. Men det ska jag. För första gången i mitt liv känns det inte speciellt alls att fylla år. Nu fyller jag ju något så ospeciellt som 27 år, så det kanske inte är meningen att man ska tycka att det är spännande. Men jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle växa ifrån födelsedagar. Och det tror jag inte att jag har gjort heller. Jag har bara inte tid att fylla år just imorgon.

Ingen kommer att uppvakta mig på morgonen, för jag bor ensam i ett hotellrum. Sedan kommer ingen av mina närmaste kunna ge mig någon grattiskram imorgon, för jag jobbar som vanligt på annan ort. Dessutom har jag inte planerat någon fest eller något födelsedagsfika för mina kompisar, vilket jag brukar göra (mest för att få anledning att baka massa goda saker). Jag vet inte när jag skulle ha tid med en sådan tillställning, eller ens vilka jag skulle bjuda.

Kort och gott så känns det som att imorgon bara är ännu en vanlig dag. Jag ska jobba och stå i, plugga grekiska och tillbringa kvällen ensam framför TV:n. Att jag ska hem till mina föräldrar senare, och äta gott i helgen, känns som något trevligt, men inte som något speciellt extra roligt för min skull. Jag hoppas att maten är lika god för de andra som den är för mig.

Kan det vara för att jag inte önskar mig några direkt speciella presenter som det inte känns som att jag ska fylla år? Det viktigaste i mitt liv är Totte, och all annan kärlek och vänskap kommer på andra plats. Det jag önskar mig mest av allt i livet är tid, och om jag måste välja något som går att räkna i pengar så vill jag helst ha ett bidrag till bröllopet. Men jag älskar ju presenter, så jag kanske kommer att komma in i födelsedagskänslan på lördag om jag får presenter som är inslagna i fint papper och ska öppnas av mig. Då kommer jag att känna mig speciell, oavsett vad som är i paketen.

Men imorgon får jag inga presenter, så imorgon måste ju vara en vanlig dag. Inte kan det väl vara min födelsedag imorgon? Det känns ingenting. Och det känns tråkigt.

Man blir inte direkt taggad att plugga grekiska på kurshemsidan, läsa nyheter på aftonbladet.se, blogga, läsa och kommentera andras bloggar eller registrera träningsresultat på jogg.se när man har såhär seg uppkoppling.

Men jag gör mitt bästa för att hålla humöret uppe och försöka navigera mig fram ändå – i snigelfart. Mitt liv kan ju inte stanna av bara för att jag har fått ett hotellrum med dåligt läge. Synd bara att det tar så lång tid att göra allt, när jag bestämmer mig för att göra det fast det går långsamt. Grekiskapluggandet blir ju inte så effektivt och allt leder bara till att jag går och lägger mig alldeles för sent!

Det här är mitt nya knark:

Totte och jag går en grekiskakurs på distans. Vi ska lära oss grekiska innan smekmånaden. Men jag har egentligen velat plugga grekiska länge, så det här kändes bara som ett bra tillfälle att passa på och verkligen göra det.

Hittills har vi inte hunnit lära oss så mycket mer än det grekiska alfabetet, men jag är redan helt fast. Det är inte alltid jag känner att jag har tid att plugga, men när jag väl sätter mig med läroboken så kan jag knappt lägga ifrån mig den.

Det känns som att allt skiter sig när jag är sjuk. Jag har ingen ork i kroppen, ingen förmåga att tänka klart och ingen energi att bry mig om saker. Inte nog med att jag inte kan träna när jag är sjuk. Jag orkar inte tänka på vad jag äter heller, så det får dubbel effekt på min vikt. Men framförallt får det extremt negativ effekt på vår lilla lägenhet, och det är hemskt!

Idag har jag börjat gråta varje gång jag går från sängen till soffan eller vidare till köket. Min gigantiska resväska som jag hade med mig hem i förrgår ligger nämligen i vägen, så att man måste ta ett jobbigt jättekliv över den för att komma förbi. Den ligger där för att jag fysiskt inte orkar packa upp den och för att jag psykiskt inte orkar bry mig om att packa upp den. Den ligger där för att det inte finns någon annan plats i vår lilla lägenhet där den kan ligga innan man packar upp den. Den ligger där för att jag gick direkt till sängen med kläderna på i fredags när jag kom hem med väskan klockan 17 och sov till kl 10 igår förmiddag, med bara ett litet uppehåll för att borsta tänderna och titta på en film med Totte på natten där mitt i. Den ligger där och gör mig förtvivlad, men jag orkar inget annat än att gråta när jag tänker på den.

Hela lägenheten är dessutom full med disk som borde diskas, mat som borde slängas, skräp som borde tömmas, saker som borde flyttas och ett badrum som luktar skit hur mycket vi än rengör och byter handdukar. Jag orkar inte ta tag i något av det här, och då blir inget av det gjort. Det bara byggs på tills jag inte vill se lägenheten längre.

För första gången känner jag på riktigt att jag skulle vilja jobba borta i veckan, bara så att jag slipper se all den här skiten. Men då ska jag förstås jobba i Göteborg för en gångs skull, så jag kommer inte ifrån det här lilla helvetet heller. Jag behöver paus från hemmet när jag är sjuk, inte paus från jobbet. Allting känns så hopplöst. Den här lägenheten är så liten att den egentligen aldrig går att trivas riktigt bra i, inte ens när den är perfekt städad. Men ser den då dessutom ut som ett bombnedslag så vet man inte vad man ska ta sig till. Jag vet inte om jag kommer att orka fixa till den här skiten när jag blir frisk ens. Hoppas!

Nu är jag helt säker på att vinterhalvåret har börjat. Jag vet inte varför det heter halvår egentligen, för det pågår oftast från september till april, alltså minst åtta månader. Under den perioden är allting lite sämre och vissa saker mycket sämre. Livet blir svårare att leva och stundvis även meningslöst.

Det började i förrgår med att jag frös på kvällen och inte ens blev varm när jag duschade. Sedan följde en natt då jag bytte från tunt påslakan till tjockt duntäcke, vilket gjorde mig nöjd och varm den natten. Sedan fortsatte det igår med att jag frös inomhus hela dagen, fast jag hade långärmad kofta och jeans. Mina händer är ständigt kalla och stela, hur jag än beter mig. På kvällen igår gjorde det ont i öronen när jag var ute och sprang, trots att jag hade proppat igen dem med hörlurar. Det brukar tyda på att det är vinterluft ute och dags för mig att börja använda earbags. Till slut bekräftades alla mina misstankar i morse när jag absolut inte ville gå ur sängen, bara för att det var kallare i rummet än under täcket. Vintern är här!

Så nu följer en åttamånadersperiod där jag inte kan skriva ordentligt på datorn för att mina händer är så stela att det är obekvämt. Varje morgon från nu till maj kommer jag att vara tvungen att uppbåda hela min kraft för att tvinga mig själv att vika undan täcket på morgonen fast hela min kropp skriker att det är fel. Det kommer att vara svårare och jobbigare att gå utomhus för att vantar och mössa måste tas på varje gång, och stor tung kappa som gör att man knappt kan röra sig. Springa kommer snart att vara uteslutet även med earbags för att luften är för kall att andas när man flåsar. Men det värsta av allt är ändå att under hela tiden jag är inomhus kommer jag att vara kall, hur mycket kläder jag än har på mig. Jag kommer ständigt att vara lite irriterad på kylan och lite deprimerad för att jag inte kan studsa runt och leva mitt glada liv som vanligt.