"När vädret blev bättre var sistaårseleverna ute på den runda gräsmattan hela tiden, en ännu större grupp [...] Varför gjorde jag dem aldrig sällskap? Jag ville, men det skulle finnas ett outhärdligt ögonblick när jag stod i utkanten av gruppen, och de skulle skugga ögonen med handen och titta upp och undra varför jag var där. Det var något jag skulle behöva säga, det var en plats i gräset där jag skulle vara tvungen att sätta mig, en ställning jag skulle vara tvungen att sitta i. För andra människor verkade de här besluten vara oproblematiska, de var inga beslut över huvud taget; för mig hade de aldrig slutat vara beslut."

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld

Exakt såhär kände jag när jag pluggade juridik. Och när det gäller besluten känner jag fortfarande såhär. De är fortfarande beslut, även om jag bara ska sätta mig bredvid Totte eller ett gäng nära vänner. Jag låter inte bli att sätta mig, och jag tycker inte att det är en obehaglig situation längre, när jag är med mina nära. Men jag känner fortfarande att det är beslut, medan jag tydligt märker att det inte alls är beslut för många andra.

I situationer med nya människor är jag helt socialt missanpassad. Jag kan stå som en idiot i utkanten av gruppen hur länge som helst, för att jag inte vet var jag ska sätta mig. Men jag tvingar mig själv att inte gå därifrån. Till slut sätter jag mig ner, endast för att det känns mer obehagligt att vara den enda som fortfarande står upp än att vara tvungen att välja platsen att sätta mig på.

Det här mönstret gör mig glad:

Det har helt enkelt allt jag älskar. Det är grönt och rosa. Det har mycket vitt så att det blir ljust och glatt. Det har hjärtan och krumelurer som gör det roligt och lekfullt. Det har till och med glitter, vilket kan bli för mycket, men som jag tycker passar bra på just det här möntrert i lagom mängd.

Synd att det här mönstret inte finns som tapet. Det skulle jag jättegärna vilja ha på en lagom stor fondvägg!! Då skulle jag bli glad varje gång jag såg den väggen.

Den här bilden speglar min sinnesstämning idag. Jag lämnar aldrig hallen såhär när jag kommer hem. Jag brukar inte ens slänga ifrån mig grejerna såhär, ens för att ta hand om dem direkt. Nu har de legat såhär i tre timmar, sedan jag flydde hem från jobbet.

När jag var liten hade jag ett eget rum. Igår när jag kom hem från Falun och hittade mina saker omflyttade och genomgångna på skrivbordet saknade jag den tiden. På ett sätt är ju hela lägenheten min nu, min och Tottes. Men å andra sidan har jag inget rum som är bara mitt.

Så länge jag kommer ihåg har jag haft ett eget rum när jag har bott hos mamma och pappa. Jag vet att jag och min syster delade rum när jag var riktigt liten, men det första minnet jag har av något rum överhuvudtaget är mitt eget rum som jag hade när jag var sju år gammal. Sedan dess har jag haft olika egna rum.

Som jag minns det var det inte okej att gå in i någon annans rum och flytta runt dens saker. Mammas och pappas rum var undantaget. Det känns inte som att de hade något eget rum. Visserligen hade de ju ett eget sovrum, men till skillnad från mig och mina syskon så hade de bara sängen i sitt sovrum, inte alla sina saker (varken leksaker som vi eller andra saker), viktiga papper (varken läxor som vi eller andra papper) och gömställen (varken gömställen för julklappar som vi eller andra gömställen). Mammas och pappas rum kändes alltså helt okej att härja i, för de hade inget som var deras där ändå. Och alla andra rum där de hade sina saker var också okej att härja i, för de rummen var ju hela familjens. Vardagsrummet där de hade sina prydnadssaker, filmer m.m var ju helt öppet för alla.

Syskonens och mitt rum däremot hade vi ju hela våra liv i. Allt som bara var vårt, hela vår integritet. Vi gick aldrig in i varandras rum när den som ägde rummet inte var där. Om vi blev inbjudna till ett syskons rum för att leka, lyssna på musik eller göra läxor tillsammans, så härjade vi aldrig fritt bland den andras grejer, utan respekterade syskonets privata saker. Som jag minns det var det här en självklarhet för mig, ingen jobbig regel som man var tvungen att följa mot sin vilja. Inte ens mamma och pappa klampade rakt in i våra rum. De knackade först, och de var aldrig in och städade när vi inte var hemma såsom en del kompisars mammor gjorde.

Mitt rum var det mest förbjudna rummet. När jag var hemma hade jag alltid dörren låst. Om någon knackade och inte väntade på att jag svarade ”Kom in!” blev de stoppade av den låsta dörren när de försökte öppna. Jag kan inte minnas en enda gång då jag inte direkt gick och öppnade om mamma eller pappa knackade. Låset var bara till för att de skulle visa respekt för min egen sfär och för mina saker, inte för att jag skulle hålla dem borta. Mina syskon öppnade jag oftast för också, men det hände väl någon gång att vi bråkade och jag sprang in på rummet och låste så att de inte skulle komma åt mig.

En gång fick jag en låt på hjärnan och var i extremt behov av att lyssna på denna låt. Då smög jag in på min systers rum, när hon inte var hemma, och tog CD-skivan med låten på från hennes CD-ställ. Sedan lyssnade jag på låten på mitt rum och smög tillbaka CD-skivan till hennes rum. Bara det faktum att jag smög visar ju på vilken respekt jag hade för hennes sfär och hennes saker, även om jag valde att bryta mot reglerna den här gången. Jag visste exakt var CD-skivan fanns. Jag skulle aldrig drömma om att gå in där och leta bland hennes grejer. Jag vet också att jag i princip försökte blunda medan jag hämtade CD-skivan, för jag tyckte inte att jag hade med att göra vad hon hade lämnat framme för saker på sitt skrivbord eller i sängen eller så. Inget snokande alls. Och trots det lyckade smygandet berättade jag för min syster så fort hon kom hem, att jag hade varit i hennes rum. Det var egentligen inte okej. Det visste både hon och jag. Men eftersom jag berättade precis som det var, inklusive att jag själv tycker att det var fel gjort av mig, så förlät hon mig direkt.

Jag saknar som sagt den tiden. Inte nog med att jag hade fått mina saker omflyttade på mitt skrivbord igår. Jag fick dessutom en utskällning av Totte så fort jag blev upprörd över detta. Inte det minsta förståelse för att jag känner att min personliga sfär har blivit kränkt. Inte ett uns till ånger från Tottes sida. Hans inställning till mina saker var igår så långt bort från mitt eget bedjande om förlåtelse av min syster den där gången med CD-skivan, att man kunde tro att vi kom från olika planeter.

Det värsta är att jag inte kan sätta fingret på riktigt varför jag blir så arg och ledsen när någon har pillat på mina saker. I det här fallet hade inget gått sönder eller permanent blivit sämre på något sätt. Totte kan inte se någon anledning alls för mig att bli arg så länge ingenting är förstört. Men för mig känns det inte så. Även om jag skulle bli väldigt arg om han dessutom förstörde någonting, så handlar inte min ilska i det här fallet om förstöring. Det handlar mer om integritet och respekt. Jag vet inte varför det är så viktigt. Jag vet knappt ens vad det är egentligen. Men för mig känns det självklart att inte röra någon annans saker, precis som vi syskon inte gick in i varandras rum. För mig känns det självklart att be om förlåtelse om man trots allt har rört någon annans saker, precis som jag gjorde när jag hade tagit min systers CD-skiva. För mig känns det helt främmande att allt som finns i mitt hem är till för allmän beskådning och fri användning, precis som alla mina föräldrars saker när jag var liten.

Kanske är jag inte redo att bli mamma ändå. Jag vill absolut inte att alla mina saker ska vara hela familjens saker. Jag vill ha ett eget rum, som när jag var liten. Och det rummet ska jag inte bara låsa när jag är hemma, så att Totte måste knacka, utan det rummet ska jag framförallt låsa när jag inte är hemma, så att det alltid ser likadant ut när jag kommer hem. För när man lever ihop med en människa som har en helt annan syn på respekt för andras saker, kan man inte lämna dörren olåst och lita på att man får ha sitt rum i fred ändå, såsom man kunde lita på alla i min familj när jag var liten. Det går inte att förklara i termer av att någonting har blivit förstört. Om man inte förstår begreppet integritet så är det omöjligt för mig att förklara.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det för mig att jag är som gjord för att föda barn. Ju mer jag läser om graviditet och förlossning i böcker och tidningar desto säkrare blir jag på att det är det här jag är till för.

Graviditetens symptom beskrivs ofta som trötthet, humörsvängningar och sugen på konstiga saker. Även om det där stämmer väldigt bra in på mig nu, så måste jag erkänna att det där har stämt bra in på mig i hela mitt liv. Det här är inte på något sätt första gången i mitt liv som jag sover till kl 13 om jag inte ställer väckarklockan. Det är snarare regel än undantag. Dessutom har jag aldrig haft några problem att somna på tåg, i soffan med en bok, eller vid skrivbordet när jag jobbar. Jag har haft en period av extra trötthet nu, men det är inte som att det är direkt okaraktäristiskt för mig att vara trött.

Humörsvängningar har jag alltid haft, vilken dag som helst. Det kan Totte skriva under på, och även mamma och säkert fler av de som känner mig på riktigt. Jag kan vara superglad utan anledning och ha all energi i världen att baka fyra olika sorters kakor till fika. Men jag kan också bli ledsen utan anledning och tycka att allt är meningslöst och inte ens orka borsta tänderna. Dessutom reagerar jag alltid starkt på när Totte gör något. Gör han något dåligt får han en utskällning utan dess like och gör han något bra så får han massor av pussar.

När det gäller konstiga saker att vara sugen på så är inte det heller ovanligt. Flera gånger i mitt liv har jag plötsligt blivit sugen på rå köttfärs. Jag har aldrig ätit det, men jag har blivit helt sjukt sugen på det vid flera tillfällen. Olika sorters godis har jag också för vana att bli sådär akut sugen på. Blir jag oövervinnerligt sugen på vit Toblerone så finns det inget annat godis i världen som kan stilla mitt sug. Detta var extremt irriterande för några år sedan när just vit Toblerone bara gick att få tag på utomlands.

Gravidsymptom har jag med andra ord haft hela mitt liv. Detta gör att det inte är så stor skillnad att tackla dem nu än i vanliga fall. Jag säger inte att det är lätt att tackla dem. Det är asjobbigt att hålla sig vaken på jobbet och att inte ha det godiset hemma som man är sugen på, men det har alltid varit jobbigt. Det är alltså inte så stor skillnad för mig att vara gravid. Det är alltid jobbigt att vara jag.

Alkohol trodde jag kanske skulle bli ett större problem än vad det är. Jag fick för mig att jag verkligen skulle sakna ett gott glas vin till maten. Men det känns snarare som att jag nu slipper en extra syssla jag har ägnat mig åt de senaste tio åren. Det är jätteskönt att inte behöva tänka på vad jag ska dricka eller vilket vin som kan vara gott. Framförallt behöver jag inte försöka hitta tid till att dricka alla vinflaskor vi har fått. Det har varit lite av en uppgift att dricka alkohol och nu slipper jag det.

Innan jag fyllde 18 år drack jag ingen alkohol, hur konstigt alla än tyckte att det var. Då kunde jag ha hur kul som helst på fest med mina supande kompisar. Sedan blev det jobbigt med alla frågor om varför jag inte drack, vilket gjorde att det inte var kul längre. Nu kan jag återigen gå på fest och ha hur kul som helst tillsammans med ett drickande sällskap, och jag slipper frågorna för alla tror att jag inte dricker bara för att jag är gravid.

Så slutligen förlossningen som jag egentligen inte kan veta någonting om än. Det jag har läst är att det är bra om man inte ger upp, visar sina känslor och inte är rädd för att ”inte vara sig själv” inför sin man.

Det är väldigt sällan jag ger upp när jag har bestämt mig för att göra någonting. Jag kan sitta uppe hela nätterna och gråta över hur jobbigt eller svårt det är, men jag ger inte upp. Som när jag gjorde inbjudningskorten till bröllopet till exempel. De ska bara bli färdiga. Jag är inte villig att rucka på en enda detalj för att det ska bli minsta lilla lättare. Har jag bestämt mig för att jag ska göra dem och hur jag ska göra dem så gör jag dem helt enkelt så. Det får ta hur mycket blod, svett och tårar det vill. Andra exempel är att jag har sprungit Tjejmilen, pluggat grekiska med VG som resultat när jag egentligen inte hade tid för annat än bröllopsplanering och jobb samt lärt mig att cykla enhjuling en gång i tiden.

Visa känslor är jag bäst på. Kanske till och med för bra. Inför Totte finns det inga gränser. Jag kan storgråta, skratta ihjäl mig, ligga totaldeppad på soffan och inte ens försöka se glad ut för hans skull eller titta rakt in i hans ögon och le bara för att jag älskar honom. Andra som känner mig vet också att jag kan få utbrott och att jag kan få skrattattacker. Oftast bryr jag mig inte om ifall folk på stan råkar se mig. Om jag är ledsen så gråter jag, även om jag går på stan. Om jag har ont är jag dessutom en av de få personer jag känner som faktiskt inte går in i fällan när jag får frågan ”Känns det bättre nu?”. Jag brukar svara nej, om det inte känns bättre. Folk brukar bli förvirrade av det. De förväntar sig inte ett svar på frågan. De frågade bara för att visa sitt medlidande. De förväntar sig att man svarar ”Ja, lite bättre.” bara för att visa sin uppskattning över att de bryr sig.

Jag är inte ett dugg rädd för att inte vara mig själv heller. Jag vet knappt hur jag är när jag är mig själv. Det beror bland annat på humöret. Och Totte är en av de få personer som har sett mig i alla mina jag. Han har till och med sett mig ge upp. Jag visar honom alla mina styrkor och alla mina svagheter, utan att skämmas. Under förlossningen kommer jag säkert att visa ett jag som jag aldrig har visat hittills, men det blir bara ett nytt jag på listan. Totte är min klippa, min trygghet, mitt inre. Det jag inte vågar visa för honom finns inte. Han kommer säkert att bli arg eller ledsen om jag skriker på honom, men jag är inte rädd för det heller. Jag nästan väntar mig att han inte ska förstå mig, så det blir ingen nyhet. Jag är inte rädd för att han ska sluta älska mig hur hemsk jag än är och hur arg han än blir.

Sist men inte minst har jag läst att man kan få panik och dödsångest när man föder barn. Det är ju skitjobbigt, men inte heller någonting nytt för mig. Jag vet att jag ska dö, och ibland har jag panikångest över det. Vid förlossningen känns det snarare som att det kommer att vara lättare att hantera den känslan än i vanliga fall. Då har jag förmodligen så mycket fysisk smärta att koncentrera mig på att jag inte har tid att dö också. Det är bara att ta sig igenom smärtan. Lite som när jag flög hem från Grekland i somras när jag var så förkyld att jag inte kunde svälja. Varje andetag var en prövning då jag vara tvungen att lyckas svälja mitt eget saliv för att kunna ta ett nytt andetag. Jag har aldrig varit så fullständigt orädd för att flyga i hela mitt vuxna liv.

Jag vaknade upp och kom på att jag ville göra tusen andra saker än att jobba. Sedan somnade jag om och kom på att jag inte ville göra någonting alls.

När jag gick igenom några flyttlådor med gamla skolböcker slog det mig att det inte är innehållet som gör mig nostalgisk, utan omslagen. Inte ett enda skrivhäfte från hela juristprogrammet har jag lämnat alldagligt. Det har alltid varit viktigt för mig att inte omge mig med tråkiga saker, utan göra allt fint så att jag blir glad. Skrivhäftena är ett typexempel på det.

Nu undrar jag var den sidan av mig har tagit vägen. Var är pyssel-Erica som jag älskar så mycket, som aldrig tar genvägen och köper det snyggaste skrivhäfte som kan duga, utan inte ger sig förrän hon har skapat ett precis så fint häfte hon vill ha? Hon tittade fram en liten stund inför bröllopet, inte minst för att skapa inbjudningskort. Men varför är hon inte med i vardagen, och pysslar snabbt ihop något som inte är till för något speciellt tillfälle och gör det speciellt?

Min tid räcker inte till helt enkelt. Jag vill ju pyssla mycket mer än jag gör, och jag har massor av idéer. Men det är inte kul att försöka genomföra dem i flyttyran eller halvvägs på väg till Falun. Jag inser nu att när jag pluggade juridik hade jag egentligen inte heller tid, men jag lät pysslandet vara viktigare än allt annat, bara för att ta mig igenom veckorna på ett roligare sätt. På kuppen missade jag att hinna läsa en del kapitel inför tentorna, men jag blev i alla fall glad när jag tittade på mitt anteckningsblock.

Det är nog viktigt att hitta balansen. Det ska inte behöva vara ett superstort, superviktigt projekt varje gång man vill pyssla något. Det måste finnas tid för att förfina saker i vardagen lite fort, och få utlopp för sina idéer. Men man får inte låta bli att göra de viktiga sakerna också. Jobbet är viktigt och roligt, så det ska inte behöva lida. Huvudsaken är att man inte jobbar så hårt att man inte orkar pyssla när man kommer hem.

Kalla kårar kryper längs min ryggrad och lugnet omgärdar mitt sinne som en varm blöt filt. Jag har slutat vara upprörd. Från och med nu står jag bara ut. Det är höst i luften, fast det bara är augusti, och jag känner att jag längtar för ovanlighetens skull. Jag längtar efter höstlöv och regnjacka, efter behaglig temperatur i löparspåret och inget behov av solglasögon. Jag längtar efter nycklarna till vår nya lägenhet, efter timmar av uppackande av lådor och sortering av saker. Jag längtar efter att veta hur livet i mitt äktenskap blir, efter att få veta hur det känns att ha man och lägenhet.

Mest av allt längtar jag efter trygghet, efter att bli helt frisk, efter att kunna veta att jag kan lita på mina nära och kära, efter att ha en fast plats i tillvaron som känns som min. Jag längtar efter att trivas i vår nya lägenhet. Jag längtar efter att trivas i min vardag. Jag längtar efter den kalla hösten som tillåter mig att krypa ner i sängen, under ett varmt duntäcke, och bara mysa i nuet. Den sängen vill jag ska kännas som min egna trygga säng. Det rummet vill jag känna mig säker på att bara jag och Totte går in i utan att knacka. Det täcket ska bara Totte och jag ligga under.

Sommaren har varit underbar på ett sätt, och obeskrivligt hemsk på ett annat sätt. När hemskheten av att inte ha ett hem suddas ut och möjligheten av att bygga upp ett riktigt liv infinner sig, så ska jag lägga upp bilder från den underbara delen av sommaren här på bloggen. Det finns inget sätt nu. Det finns tid, vilja och möjlighet, men det finns inget sätt. Avsaknaden av ett eget hem omvandlar allt man kan göra till meningslöst och allt man måste göra till omöjligt. När det finns ett sätt ska jag berätta om den underbara sommar jag har haft. Nu finns bara längtan, längtan till hösten, till tryggheten och till livet!