I vanlig ordning kunde inte Totte hålla sig i år heller. Så fort han hade bokat in överraskningen till min födelsedag avslöjade han den för mig. Vi ska på spa med tvårätterslunch, duobehandling och bubbel. Det ska bli underbart!

Han har inte avslöjat vilken behandling han har valt, så lite hemligt är det fortfarande. Det ska bli spännande att få se vad det blir.

Nu längtar jag jättemycket till min födelsedag som är en måndag. Jag trodde att den dagen nästan skulle bli en vanlig jobbdag. Fira gör jag lördagen innan i Göteborg och lördagen efter i Uppsala. Men nu ska jag ta kompledigt på eftermiddagen och fira med min man. Härligt!

Tack Totte för överraskningen!

Totte och jag har gjort ett test för att se vad vi har för plikter. Det finns fem olika man kan ha. En del har bara en tydlig. Andra har lite av varje.

Inte helt oväntat hade Totte plikten Skynda på! som sin starkaste plikt. Han har ju inget tålamod alls och kan bara sitta still när han har ett fartfyllt dataspel framför sig. Hans andra plikt var Var till lags! vilket inte heller förvånade mig. När han inte sitter vid datorn är han alltid omtänksam och vill att jag och hela universum ska ha det bra.

Den stora överraskningen var att min enda plikt var Skynda på! som inte alls känns så likt mig. Men jag hade den inte alls lika stark som Totte. Han fick till och med mer poäng på sin andra plats än vad jag hade på min första plats. När jag tänker efter så gillar jag ju faktiskt inte alls ineffektivitet. Totte skyndar mest på och gör något, vad som helst, medan jag gärna skyndar på och gör det som behöver göras, tills det är ordentligt gjort.

Jag hade lite av plikterna Var perfekt! och Ansträng dig! också. Dem trodde jag skulle ligga på första plats, men jag hade inte ens tillräckligt av dem för att man ska kunna säga att jag har mer än en plikt. Fast alla frågor om perfekthet handlade om hur man klär sig och om man bryr sig om vad andra tycker om en. Jag tycker bara att det är viktigt att jag gör saker så perfekt att jag själv blir glad, och mest när jag tillverkar inbjudningskort och sorterar post.

Totte hade en liten skvätt av Var perfekt! också. Vi är tydligen mer lika än vi trodde. Framförallt för att vi har Skynda på! som vår största plikt, båda två. Vi kanske bara ska tona ner Tottes plikt lite bara, så kanske vi hamnar på samma våglängd!

Det hände en sak på Tottes och min smekmånad. Jag har inte bloggat om det tidigare, men jag har inte hemlighållit det heller. Jag trodde inte att det var en stor sak, men när jag satt på bussen hem idag började jag gråta när jag tänkte på det, så jag har uppenbarligen inte bearbetat det klart.

Jag hade hela resan sett fram emot att vi skulle komma till Kreta, där vi skulle dyka med syrgastuber, så som jag hade gjort när jag var på Kreta med familjen. Det skulle bli jätteroligt. Totte hade aldrig dykt med tuber förut så nu skulle jag få visa honom hur kul det är och vilken vacker värld som gömmer sig under ytan i havet.

När vi kom till Kreta hittade vi ett dykcenter som verkade bra. Dykledarna pratade visserligen inte svenska, så som min dykledare hade gjort sist jag dök på Kreta, men vi kan ju engelska så det var inte hela världen. Vi betalade och fick fylla i ett formulär. Jag kryssade i att jag inte var täppt i näsan, för det var jag inte. Men jag anade ändå att jag hade en förkylning på gång, så jag oroade mig för vad det kan ha för betydelse. Varför frågar de om jag är täppt i näsan?

Ju längre vi fick vänta desto oroligare blev jag. Jag satt och test-andades genom näsan och fick nästan panikastma bara av ren hypokondri. Till slut övertalade jag mig själv att jag helt enkelt fick simma till ytan om jag behövde andas fritt. Jag kan ju inte ta ut förlusten i förskott. Går det bra så är det bara onödigt att stressa upp sig i förväg. Går det inte bra så får jag simma upp till ytan. Vi skulle ju inte dyka djupt alls. Om jag får problem att andas kan jag ju bara hålla andan den korta biten till ytan.

Efter att ha fått på oss noga utvald och kollad utrustning fick vi äntligen gå ner i vattnet. Först skulle vi göra "tappa munstycket"-övningen som dykledaren pratat om på land. De hjälpte oss att sätta oss på knä på botten, helt täckta av vatten. Jag tyckte att det gick bra att andas i munstycket. Jag märkte inte av någon svårighet med att jag eventuellt var förkyld. Däremot fick jag smått panik för att det var helt omöjligt att sätta sig på knä.

Hur mycket jag än kämpade lyckades jag inte få ner fötterna till botten. Jag fastnade i någon horisontellt läge, som en svävande kvinna mitt i luften på trollkarlens scen parallell med scengolvet, fast mitt i vattnet parallell med sandbotten. När jag spretade på benen så mycket jag kunde lyckades jag ändå inte få något ben att peta neråt eller uppåt, bara sidled.

Efter många om och men var i alla fall hela gruppen om fem deltagare och två ledare nere på botten. Det kändes bättre när jag satt still. Jag klarade första övningen galant. Jag tog ut munstycket, släppte det, svepte med armen för att få tag på det igen, stoppade in det i munnen och blåste till hårt, innan jag andades in igen. "Det här går ju bra!" tänkte jag.

Sedan skulle jag göra andra övningen. Den är likadan ända tills man stoppar in munstycket i munnen igen. Då ska man trycka på en knapp så att munstycket blåser rent sig själv, istället för att blåsa hårt i det. När jag tryckte på knappen glömde jag att hålla tungan mot munstycket för att hindra saltvatten att blåsas in i munnen. Så det gick som det gick. Genast kände jag att jag behövde hosta. Det gick visserligen att andas bra i munstycket, men jag ville ändå upp till ytan för att andas. Jag visade det för ledaren med korrekt teckenspråk för dykare.

Det hemska var att jag inte kunde ta mig uppåt. Jag tror nästan att jag bottnade på det stället vi befann oss på knä på botten, men det gick inte att ställa sig upp. I bästa fall kanske jag hade lyckats med horisontell trollkarlsassistent igen, om jag började sprattla, men upp eller ner eller målmedvetet åt ett visst håll i sidled kändes helt omöjligt. Jag höll mig därför istället hyfsat lugn tills ledaren kom och hjälpte mig att fylla min väst med luft så att jag flöt upp till ytan.

Sedan var det kört för mig. Jag gjorde i och för sig ett tappert försök till att gå ner under ytan när jag hade hostat upp allt saltvatten och förklarat på urdålig engelska att jag hade glömt att sätta tungan för munstycket när jag tryckte på knappen. Men jag vände nästan genast upp igen.

Att andningen krånglade så att jag fick gå upp och hosta kan jag leva med, men att inte kunna röra sig åt det håll man försöker är fruktansvärt. Speciellt när det håll man vill ta sig är upp till ytan där fri luft väntar. Det var otroligt frustrerande att vara så nära ytan och ändå inte kunna ta sig dit själv.

Dagarna efteråt funderade jag mycket på att gå tillbaka och ta en privatlektion. En anledning till att jag avbröt när det kändes så svårt, istället för att kämpa på och ta så många pauser (med hjälp av dykledaren) som jag behövde, var ju att de andra i gruppen skulle behöva vänta på mig hela tiden. Men min förkylning kom och var den värsta jag någonsin har varit med om. Jag kunde knappt andas på land, så det skulle vara döfött att försöka sig på det under vattnet. Jag visste redan då att det enda som skulle kunna få mig att glömma det här och må bra igen var om jag dök igen och lyckades. Samtidigt visste jag att det skulle kännas som ett tio gånger större nederlag om jag gick dit igen och gav upp igen. Och det värsta skulle ju vara om jag prövade igen och tanken på detta tiodubbla nederlag fick mig att pressa mig för hårt och inte säga till när jag inte längre kunde andas under vattnet. Jag gjorde därför inga fler försök.

Nu är det mindre än ett halvår kvar tills vi åker till Dominikanska Republiken med Tottes familj. Och Totte har redan börjat prata om att dyka. Han har frågat sin bror om han vill följa med. Han har inte frågat mig. Han tror nog att jag är rädd för att dyka. Men jag vet inte om jag är rädd för att dyka. Jag har dykt två gånger. Den ena gånger var rolig och underbar. Den andra gången var hemsk och svår. Är det förkylningens fel? Hade jag för lätta vikter på midjebältet? Får jag panik varje gång jag måste kommunicera på engelska?

Det jag vet med säkerhet är att jag absolut vill dyka åtminstone en gång till i mitt liv. Om inte annat så för att kunna släppa den här dåliga upplevelsen och få tillbaka min bild av att det är kul att dyka. Jag ser det dock mer som en arbetsuppgift för mig, inte ett nöje. Jag måste hitta en dykledare som orkar jobba med mig och är beredd på att jag pausar mycket. Jag vill ta det i min egen takt och allra helst vill jag ta det på svenska.

Dominikanska Republiken är nog inte rätt plats för mig att dyka igen. I bästa fall skulle det kunna gå bra av ren tur, men då skulle jag inte känna att jag har kämpat mig tillbaka på riktigt. I värsta fall går det dåligt och ännu ett semesterminne är förstört.

Det skulle bli så bra ... men nu gråter jag varje gång jag tänker på min smekmånad.

Som jag har längtat! Nu kan man äntligen skriva inlägg med fet stil direkt på Bloggplatsens app! Nu behöver jag aldrig mer gå in i efterhand och snygga till inläggen på datorn!

Dessutom ska man kunna lägga in en bild var man vill i inlägget. Som den här på min son:


Men jag är tveksam till att det funkade.

Sist men inte minst kan man välja flera kategorier till ett inlägg. Det är jättebra!!

Nu återstår bara att se om det märkliga uppförande appen har haft när jag kollar statistik har slutat också. Texten och staplarna brukar bli så stora att de inte ryms på skärmen när jag byter månad.

Allt som allt är jag riktigt nöjd med den nya, förbättrade appen!

Självklara saker blir ofta inte så självklara längre när någon är av en annan åsikt. Det är just de saker man alltid har gjort för att det är självklart, som man inte lyckas komma på ett enda argument för varför man gör det, när någon ifrågasätter det.

Totte och jag går nästan aldrig och lägger oss samtidigt. Jag värdesätter sömn mycket mer än han gör och går därför helst och lägger mig åtta timmar innan jag ska gå upp. Om inte annat så brukar jag faktiskt bli trött vid elvatiden på kvällen när jag har tagit hand om Neo, jobbat och/eller gått på gym. Totte är mer inne på att hålla sig vaken så länge som möjligt för att det bara är timmar man är vaken som man kan använda till att göra något kul.

Man kan tycka vad man vill om våra olika teorier, men jag tycker fortfarande att det är konstigt att vi inte går och lägger oss tillsammans. Kanske är det jag som är konstig som räknar ut tiden utifrån när jag ska gå upp, och går och lägger mig ibland utan att vara det minsta trött. Kanske är det Totte som är konstig som inte inser att man bara orkar göra något kul de vakna timmarna om man har sovit ordentligt först. Kanske är vi båda konstiga. Men det konstigaste är ändå att jag nästan alltid hinner somna innan han går och lägger sig.

"Vi kan väl gå och lägga oss tillsammans?" frågar jag. "Varför?" undrar Totte och jag står helt utan svar. Jag har alltid sett det som en självklarhet att par som bor tillsammans går och lägger sig tillsammans. Man gör det för att det är självklart och för att det ingår i konceptet. Men några argument har jag inte när Totte nu inte håller med. Vi brukade ju gå och lägga oss samtidigt en gång i tiden. Nu undrar jag om det bara var en tillfällighet att vi kom i säng samtidigt varje kväll. Men som jag minns det konverserade vi med varandra och om den ena sa att den skulle vara uppe en halvtimme till kanske den andra lade sig och läste bok en halvtimme. Då pussades vi i alla fall godnatt och släckte lampan tillsammans.

På TV brukar gifta par ligga på varsin sida av sängen och prata lite innan de släcker. Kanske är det bara för att föra handlingen vidare. Om den ena somnade innan den andra kom och lade sig och de inte pratade med varandra, skulle det nog inte vara så roligt att titta på. Det är möjligt att jag får en snedvriden bild när jag tittar på de här TV-programmen, men jag vill ha det som de har det. Jag känner inte att handlingen i mitt och Tottes liv förs framåt tillräckligt heller, när vi inte lägger oss samtidigt. Och jag tycker definitivt inte att det är roligt att titta på den tomma delen bredvid mig i sängen när jag har lagt mig.

Så hur gör folk i verkligheten? Släcker de lampan tillsammans som på TV? Eller går de och lägger sig när de känner för det oavsett när deras älskling tänker sova som jag och Totte? Här bredvid har jag startat en omröstning för att se hur det egentligen ligger till. Jag är nyfiken, så ange ditt svar nu!

Sedan betyder det ju inte att andra människor är vettiga, så bara för att de gör på ett visst sätt betyder det inte att jag och Totte ska göra så. Jag är i grunden helt emot att göra saker bara för att de är självklara. Jag tycker bättre om att göra saker av en anledning med logiska argument. Men på senare tid har jag märkt att man mår bättre av att göra vissa saker bara för att de är självklara, istället för att deppa ner sig i funderingar om i fall det är någon vits att göra dem. Den tankegången brukar alltid bara sluta i att det inte är någon vits med att göra någonting alls, för man ska ändå dö i slutändan vad man än gör. Så med brist på bättre argumentation frågar jag dig nu, Totte, kan vi gå och lägga oss samtidigt varje natt bara för att det är självklart, så slipper jag tänka på att vi egentligen bara väntar på att dö?

Totte och Neo har åkt till landet idag och myser med Tottes mormor och morfar. Det är helt underbart! Jag hade glömt bort hur det här hemmet kändes när varken Totte eller Neo är hemma. Det händer ju inte ofta direkt!

Det har varit skönt att ta det lugnt på morgonen och inte behöva vakta Neo från att få tag på något han inte får leka med. Det har varit skönt att kunna tända taklampan i sovrummet och välja kläder utan att Totte ligger i sägen och klagar. Det har varit obeskrivligt skönt att varken behöva stå ut med Tottes dataspelande eller en virvelvind av Totte som far runt och fixar allt just de 5 sekunder då han hade tid, utan att vänta så att jag får vara med.

När Totte inte är hemma stör jag mig inte på att han inte hjälper till med det som behöver göras. Och om jag får välja mellan virvelvinden Totte eller göra allt själv väljer jag att göra allt själv. På det viset får jag veta vad som är gjort och det blir oftast färre justeringar som krävs efteråt för att det ska bli bra. Ifall Totte kunde förmedla information till mig skulle jag inte ha något emot att han till exempel startade en tvätt. Men när virvelvinden är klar har man som regel ingen aning om i vilket steg allting är och allt blir lämnat som det är i flera dagar.

Helt underbart nu när jag är ensam hemma är också att saker inte dyker upp överallt hela tiden! När jag tar undan något är det borta sedan. Om jag slänger allt skräp jag producerar direkt så uppkommer inget skräp runt om i lägenheten. Inga strumpor eller andra kläder dyker upp på golv, stolar, soffan eller andra mystiska ställen heller.

Nu ska jag utnyttja de timmar av ensamhet jag har kvar så att jag får riktigt mycket gjort. Tänk om man kunde få ha det såhär en dag varje vecka!!!!

Neo på landet:

Solen skiner och snön yr. Våren är inte här än. Men det värsta av vintern är borta. Mörkret är borta. Förvandlingen som sker inom mig varje år när ljuset kommer har börjat. Jag blir positiv, orkar mer och vill hitta på saker.

Lyckligt nog sammanfaller det här i år, med att Totte och jag inför gemensam tid på helgerna. Det finns alltså tid och möjlighet att utföra de saker jag glatt hittar på! Det känns som att det kommer att bli en bra vår!

Äntligen är mellandagarna slut! Inte bara de mellan jul och nyår alltså, utan även de mellan min föräldraledighet och mitt jobb. Jag är tillbaka på jobbet på riktigt från och med idag och allt känns genast mycket bättre. Nu är det struktur på tillvaron igen och jag får träffa annat folk än bara familjen. Det finns en anledning att gå upp på morgonen och ut genom dörren.

De två första veckorna i december kändes det såhär bra också. Öppna förskolan var den största anledningen att gå upp på morgonen och där fick man också struktur och möte med folk.

Det tråkiga har varit alla dagar sedan mitten på december när öppna förskolan stängde och Totte tog semester. Hela julen har varit ett enda stort kaos, även om det var väldigt trevligt och mysigt just att fira jul med hela släkten. Mellandagarna var utan ordning och första veckan i januari har varit värst. Jag har jobbat hemifrån så gott det går, men ändå tagit hand om Neo för att det var tänkt så från början. Dömt att misslyckas, speciellt eftersom Totte har varit hemma också. Varje dag har vi bara hankat oss fram i tröttsam panik för att lyckas ta hand om det allra viktigaste, som mat till Neo.

Men nu är mellandagarna alltså äntligen över. Jag är tillbaka på jobbet och livet har fått ramar igen. Öppna förskolan har öppnat igen också, så jag skulle nog tycka att det var lika skönt att det är över även om jag skulle ha fortsatt vara föräldraledig. Hoppas att Totte också tycker att det är skönt med något att göra och nya människor att träffa igen!