Ärlighet i all ära, men ibland önskar jag att jag var kapabel till att dra en liten vit lögn. När folk man stöter ihop med på stan frågar ”Hur är det?” vill de inte veta hur det är. De vill bara att jag ska säga ”Bra, själv då?”. Men jag kan inte låta bli att tala sanning. Hur gärna jag än vill dölja för den ytligt bekanta, att jag mår skitdåligt just den dagen, så kan jag inte förmå mig själv att säga att det är bra, när det absolut inte är det. Så jag säger att det är sådär, och då vill de prata vidare om vad det är för fel, fast jag helst bara vill slippa tänka på det. Varför är det så svårt för mig att bara dra en vit lögn och säga att allt är bra?

När jag får en present som jag egentligen inte vill ha av någon som egentligen inte bryr sig om mig, har jag också svårt för att dra en vit lögn. Jag kan ta emot presenten utan att säga någonting om ifall jag kommer att använda den eller inte. Men om de frågar mig vid ett senare tillfälle om presenten fungerade som den ska eller var bra, så klarar jag inte av att svara ja, om jag inte har använt den. Av någon anledning måste jag erkänna att jag inte vet för att jag inte har använt den än.

Ofta tvingar jag mig själv att använda presenter, bara för att slippa erkänna att jag inte har använt den, om den som gav den till mig frågar. Och för att slippa ljuga, för det är inte ett alternativ. Men vem tjänar egentligen på det här? Jag vill inte använda saken, men gör det ändå för att jag känner mig tvungen. Personen som gav den till mig har ingen glädje av att jag faktiskt använder den utan skulle bli lika glad om jag drog en vit lögn och sa att den var bra. Ändå tar det emot så mycket att jag inte kan ljuga.

Det här gäller förstås bara personer som jag knappt känner och bara helt ytligt pratar med för att det är socialt. Släkt och vänner vill jag inte kunna dra vita lögner för, så det gör inget att jag inte kan det. Om min syster gav mig en semla som jag inte ville ha för att jag går på diet just nu, så skulle jag säga sanningen direkt och inte ta emot den. Hade jag tagit emot den för att jag tänkt bryta mot dieten och senare ändrat mig och inte ätit den, så hade jag sagt som det var när hon frågade om den var god. Jag har inga problem med att berätta sanningen för henne eller svara på följdfrågor.

Men nu var det en person som jag träffade genom jobbet som gav mig en semla som hans fru hade bakat. Då kan jag inte med att inte ta emot den. Det känns som att jag måste göra det för att vara trevlig. När jag kom hem skulle han ju inte märka om jag gav semlan till Totte istället för att äta den själv. Men jag vet att jag inte skulle kunna se honom i ögonen imorgon när han frågar om den var god och svara ”Ja!” ifall jag inte hade ätit den själv. Och jag vill inte behöva gå in på att jag går på diet och vad den innebär och att jag inte ens gör undantag för lördagsgodis. Därför bryter jag nu min diet, för att äta en semla som jag inte ens är sugen på. Personen som gav mig semlan kommer jag förmodligen att träffa max sju gånger till. Jag önskar att jag klarade av att bara ljuga!

Vi har gjort fint på byrån som står mitt i vårt rum. Nu är rummet alltid fullt av kärlek.

Idag har jag haft min blogg i ett helt år. Det känns nästan overkligt, både att tänka att jag har haft den så länge, och att tänka att det någonsin fanns en tid då jag inte hade den.

Hittills har jag bloggat varje dag. Jag har inte alltid haft möjlighet att lägga upp allt på bloggen samma dag, men det finns minst ett blogginlägg för varje datum ett helt år tillbaka nu. Bloggmässigt har det varit ett underbart år, men det har ibland känts lite som ett måste att blogga varje dag. När jag får för mig att jag ska göra något så ger jag mig den på att inte misslyckas, även om jag egentligen inte längre vill lyckas. Därför har jag ett blogginlägg för varje dag i ett år tillbaka nu. Men jag kommer inte att fortsätta så. Jag kommer att blogga när jag känner för det i fortsättningen. Aldrig för att jag ”måste” för att jag inte har något blogginlägg för den dagen.

Det här betyder förhoppningsvis inte att jag kommer att blogga speciellt mycket mer sällan än vanligt. Oftast är det något jag har att skriva i alla fall varannan dag, och ofta fler gånger om dagen också. Jag känner bara att det är viktigt för mig att berätta för mig själv att jag inte måste.

Sedan har jag bestämt mig för att inte göra det så komplicerat för mig heller. Jag har bloggat väldigt mycket genom att skriva i Word först och sedan lägga upp inläggen när jag kommer hem. Jag har gjort så när jag har varit ute och rest så mycket med jobbet, för att jag bara har haft jobbdatorn med mig, men vill spara mina blogginlägg på min privata dator innan jag lägger upp dem. Det ska jag sluta med, så nu kommer blogginläggen förhoppningsvis att komma upp direkt när jag skriver dem. Mycket roligare! Men det kan fortfarande bli fördröjningar när jag vill ha med bilder, för jag kan inte ladda över bilder från kameran till jobbdatorn. Det måste jag fortfarande göra hemma.

När jag startade den här bloggen var jag i ett extremt behov av den. Jag var arbetssökande, bodde i ett flyttkaos och var allmänt frustrerad. Dessutom hade jag många tankar i huvudet som handlade om vilken förändrad och bättre person jag blivit sedan jag träffade Totte. Det var verkligen nödvändigt för mig att skriva vissa dagar för att jag överhuvudtaget skulle orka ta mig upp ur sängen.

Senare, när jag fick det jobb jag har nu, gick jag igenom ännu fler förändringar, och jag behövde skriva av mig massor. Men nu när allting har lagt sig är jag en glad människa med andra syften i livet, och med att gå upp på morgonen, än att blogga. Jag behöver alltså inte bloggen lika mycket som förut. Därför behöver jag inte tvinga mig själv att skriva i den för att må bra. Alltså kommer jag bara att skriva för att jag vill i fortsättningen.

Men tro inte att jag kommer att låta bloggen förfalla, eller skriva med minskad entusiasm. De blogginlägg jag faktiskt skriver borde tvärtom bli ännu bättre. Det är större att göra något för att man älskar det, än att göra något för att man känner sig tvungen!

Efter en tugga av lussekatten fylldes jag av doften av jul. Den var mycket mysigare att lukta på än den var god att äta. Men den lyckades ju med att förverkliga sitt syfte: att få mig att känna julstämning.

Man kan se ut som en idiot när man sitter på tågstationen och sniffar lussekatt, men ibland spelar det ingen roll hur man ser ut. Ibland är det viktigaste hur man känner sig. Den här gången kände jag jul.

När jag sitter här och myser i soffan, alldeles ensam med Valdemar, i den lilla villan, tänker jag att det skulle vara ännu mysigare att sitta hemma i soffan, med Totte, och mysa. Men faktum är att om jag var hemma på kvällarna den här veckan så skulle jag göra allt annat än att sitta och mysa i soffan med Totte. Jag skulle julstressa istället.

Det finns massor av saker som behöver göras hemma för att det ska bli fint och stämningsfullt till jul. Städas, julpyntas, bakas tusen olika sorters kakor och julgodis, tändas ljus och köpas julklappar. Om jag hade varit hemma den här veckan skulle jag ha haft fullt upp med att ta tag i de grejerna. Men nu är jag inte hemma, så då slipper jag.

Även om jag faktiskt fick några julklappar handlade idag efter jobbet, så är jag långt ifrån stressad. Det är som att ingen kommer att anklaga mig för att ha gjort något fel om jag inte har fixat lika mycket med julen i år som jag brukar göra. I vanliga fall bakar jag massor av kakor och klurar jättelänge på julklappar och pyntar in i minsta detalj. Det brukar vara på gränsen till vad jag hinner med, men ändå känner jag att folk skulle fråga mig varför jag inte hade gjort det, om jag skulle hoppa över. Det känns som att de skulle tro att jag har valt att bara ligga och lata mig om jag bakar hälften så många kakor, fast jag i själva verket bara har hoppat över att baka dem som jag brukar göra istället för att få någon sömn hela natten innan de ska ätas.

Nu när jag är borta hemifrån är jag på något sätt förlåten. Det är ingen som skulle ifrågasätta varför jag inte har haft tid att baka alla miljoner kakor. Det är ju självklart för att jag har varit bortrest så mycket. Det känns skönt på något sätt att inte behöva hitta på en giltig ursäkt till varför man inte hinner, även fast ursäkterna jag har när jag är hemma borde vara giltiga de också, för jag känner ju på riktigt att jag inte hinner.

Faktum är att jag tycker att det här är den sämsta ursäkten hittills. Det finns väl nätter även om man inte är hemma. Och i den här villan har jag till och med tillgång till ugn. Om jag kan stå och baka hemma efter att ha jobbat på ICA 16 –22, så borde jag väl kunna svänga ihop något här när jag slutar jobba klockan 17. Men det känns som att jag inte behöver. Och det är en skön känsla, även om jag i vanliga fall vill.

Den villa jag bor i nu är alldeles stor och alldeles tom. Det gör att den också är alldeles lugn. Jag känner mig aldrig inträngd och obekväm, men heller aldrig uppjagad och stressad. Jag känner mig bara lugn.

Om det inte fanns klockor i den här villan skulle jag nog bara leva helt fridfull. Tyvärr är det ju så att jag har tagit med mig några klockor hit, på mobilen och mitt superfina armbandsur till exempel. Om jag inte hade varit här för att jobba kunde det här vara en utmärkt plats att bara varva ner på.

Det blir säkert lugnare för att Totte inte är här också. Det är lite synd. Jag skulle vilja ta med honom till ett sådant här ställe någon gång när vi har semester, så att vi kan vara lugna tillsammans. Men det skulle nog inte gå. Vi skulle stressa upp varandra genom att hela tiden hitta på roliga saker att göra. Inte för att det är så tokigt heller.

Hemma har jag sorterat bort rätt mycket av mina saker, så att vi överhuvudtaget får plats i lägenheten. Men jag har alltid tänkt att saker som jag tycker om eller vill ha nära till hands kan få vara i lägenheten, bara de ryms i lägenheten. Nu när jag sitter i ett stor rum med bara de nödvändigaste möblerna och tillräckligt många små fina inredningsdetaljer för att det ska bli mysigt, känner jag att man kanske inte ska ha så mycket som möjligt i sitt hem bara för att det ryms. Man mår bättre av rymd än av saker.

Fast jag tycker förstås att jag har sorterat bort så många saker som jag bara kan sortera bort. De saker jag har kvar i lägenheten nu vill jag ha kvar i lägenheten. Så det finns bara ett sätt att lösa det här på, nämligen att flytta till en större lägenhet och behålla sakerna. På så sätt får jag ha kvar mina saker, men får ändå känslan av mer rymd. Skulle vara underbart!

”Du är inte rädd för sprutor?” frågade mannen bredvid mig på tåget, helt apropå ingenting, och viftade med något jag tyckte såg ut som en överstrykningspenna. ”Nejdå!” svarade jag utan att tänka på vad jag pratade om. Det var förmodligen ordet ”inte” i hans fråga som fick mig att svara som jag gjorde. Hade han frågat ”Är du rädd för sprutor?” så hade jag förmodligen svarat ”Ja.”, för det är jag.

”Bra,” svarade han, ”för jag är nämligen diabetiker.” Sedan började han fippla med sin överstrykningspenna, som visade sig vara en spruta, och jag vände bestämt bort blicken och försökte tänka på blommor.

”Jag måste ju fråga, för jag vill ju inte att du ska svimma. Det har hänt en gång. En har svimmat.” fortsatte mannen förklara för mig, medan jag gjorde allt för att glömma bort att han, och framförallt hans spruta, existerade. ”Oj, usch då.” svarade jag och fick det att låta som att jag var mycket mer rädd för folk som svimmar än folk som sticker sig själva med sprutor.

Hur tänkte jag egentligen, när jag sa att jag inte var rädd för sprutor? Det enda jag verkligen inte kan titta på, på TV, är sprutor. Alla som känner mig vet det. Jag sitter lugnt och tittar på skräckfilmer där de sticker varandra med kniv, splatterfilmer där de hugger av varandra huvudet och filmer där folk blir skjutna, knuffade från balkongen och allt möjligt. Men så fort det är någon som ska ge någon en spruta så skriker jag, tittar bort, täcker båda ögonen med armen och frågar förtvivlat mina medtittare ”Är den borta?”. Jag kan titta på alla Saw-filmerna utan problem, men jag kan inte titta på ett nyhetsinslag om influensavaccinet där en tredjeklassare får en spruta av en supersnäll sjuksköterska.

Som tur är har jag bara någonting emot att se själva sprutan sticka sig in i kroppen. Undviker jag att titta på när det händer, så är det ingen fara med mig. Det här gäller även när jag själv får en spruta. Om jag bara låter bli att titta när det händer, så går det ganska bra att stå ut med att det känns. I det här fallet lät jag alltså bli att titta åt mannens håll under hela tågresan, och klarade mig på så sätt utan utbrott.

Ett tips till den här mannen är att inte ställa en ledande fråga nästa gång. Jag tar helt på mig ansvaret för att jag svarade nej, fast jag visst är rädd för sprutor. Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag svarade så, men jag står för att det var det jag sa. Men om man verkligen vill veta något om en annan person får man nog ett ärligare svar ju mindre ledande frågan är. Det finns risk för att man bara håller med, vad än personen bredvid en på tåget säger, för att man inte är intresserad av en konversation eller inte känner för att provocera och tycka något annorlunda.

Hoppas att du inte tog illa upp när jag för resten av resan undvek din blick, och hela dig, i rädslan att råka se sprutan. Du har inte gjort något fel. Berätta istället för andra om den knäppa tjejen på tåget som sa att hon inte var rädd för sprutor, men sedan ändå höll på att svimma när du tog fram en!

Vilket paket har minst volym, om man ska slå in ett rätblock, en sfär eller en kub? Det frågade oss Totte och jag klockan två på natten när vi satt på spårvagnen på väg hem från bion. Vi kom fram till att det beror på vilka mått rätblocket har. Men vi nöjde oss inte med det svaret, utan ägnade hela resten av hemresan åt att diskutera och räkna på det.

För enkelhetens skull antog vi att rätblocket var nästintill platt. Då insåg vi ganska snabbt att en kub skulle ha mindre volym än en sfär om rätblockets längd och bredd var nästan lika långa. I så fall är rätblocket nästan redan en kvadrat, och man behöver bara lägga till höjden för att få en kub. Om man skulle göra en sfär av det paketet måste cirkel gå långt utanför kvadraten för att man ska få med hörnen. På det sättet blir sfären större.

Om rätblocket är väldigt smalt däremot, blir sfärens volym mindre. Ska man slå in en ätpinne i en kub, så ligger ätpinnen och skramlar i ena kanten. Om man slår in den i en sfär däremot kan den ligga i mitten, som en diameter på sfären. Då slipper man volymen av hörnen som kuben har. Men vi ville veta var gränsen går. Hur smalt måste rätblocket vara för att man ska tjäna på att slå in det som en kub?

Det intressanta är att både jag och Totte blev helt uppslukade av det här problemet. Vi kunde inte ens slita oss från det när vi kom hem, utan satte oss och räknade på det innan vi gick och la oss. I morse fortsatte vi dessutom med problemet, och skissade på det i Excel.

Även om jag inte så ofta sysslar med matematikproblem längre, så är det ändå sådana som gör mig mest engagerad. Att Totte verkar lika intresserad gör det hela bara ännu bättre. På ett sätt tycker jag att det är skönt att jag inte jobbar med något som har med matematik att göra, men det är riktigt roligt när jag får ett matematikproblem att lösa på fritiden!