Coop har en länk på sin hemsida, där man ska kunna klicka för att komma till en ansökan om Coop MedMera Konto. Man ansöker om Coop MedMera Konto ifall man vill kunna ladda sitt MedMera kort med pengar och sedan betala med kortet i MedMera-butiker. Den här länken är helt omöjlig.

Om man fyller i sina uppgifter och trycker på ”Gå vidare” kommer det upp en sida där man får välja att lägga till en kredit på kortet. Ifall man inte fyller i hur mycket kredit man vill ha så går det inte att trycka på knappen ”Beställ” längst ner på sidan. Man ser att knappen finns där, men den blir inte ifylld och klickbar förrän man fyller i att man vill ha minst 1000 kronor kredit. Jag testade att fylla i att jag ville ha 0 kronor i kredit, men det gick den inte på. Inte 1 krona heller.

När man fyller i att man vill ha 1000 kronor i kredit, och trycker på ”Beställ” så skrivs en ansökan ut, med de uppgifter man har angett på hemsidan. För att sedan ansöka så måste man skriva under ansökan i verkligheten och skicka in den med posten.

Det är extremt irriterande att man inte bara kan få skriva ut en blank ansökan och fylla i den hur man vill, för hand. Eller för den delen få se på datorskärmen, hur ansökan ser ut, och fylla i rutor på datorn, precis så som de ser ut när man sedan skriver ut. Då hade man kunnat välja utan kredit, för på ansökan finns det ett sådant kryss, och raden för hur mycket kredit man vill ha ska lämnas tom i detta fall står det i ansökan. Det här stod det inget om på datorn.

För att göra det hela ännu mer komiskt så är rutan ikryssad på min utskrivna ansökan, att jag inte vill ha någon kredit. Men raden för hur mycket kredit jag vill ha är ändå ifylld med de 1000 kronor jag var tvungen att fylla i för att kunna skriva ut ansökan. Undrar om den kombinationen ens är tillåten.

Ännu sämre service fick jag när jag ringde kundtjänst som, först och främst, självklart precis hade stängt för dagen, när jag ville ringa igår klockan 17.07 Sedan meddelade en röst att alla linjer var upptagna, idag när jag ringde, och att jag var välkommen att försöka igen senare. Jag hade föredragit en telefonkö, även om den hade varit en timme lång. Då hade jag kunnat jobba under tiden. På det här viset var jag tvungen att ringa upp, om och om igen.

Till slut kom jag fram och kundtjänst konstaterade att det tydligen inte gick att ansöka om Coop MedMera Konto utan kredit på hemsidan. Nej, tydligen inte. Jag var välkommen att gå in på en Coop-butik och hämta en ansökan. Så så får det bli, efter en och en halv dags strulande, och frustration, med hemsidan och kundtjänsten. Jag hoppas för allt i världen att ansökan jag hämtar i butiken är blank, så att jag får fylla i den precis hur jag vill, det vill säga utan kredit!

Livet har fått en mening igen. Solen är äntligen här. Inte för att livet inte har haft någon mening under vintern. Jag har ju mitt jobb som har gjort det otroligt mycket roligare att ta sig igenom den här vintern än förra. Och så har jag Totte, som gör mitt liv värt att leva varje sekund.

Men jag har inte direkt gått omkring och njutit av att släpa resväskor i snödrivorna. Att gå upp innan solen går upp på morgonen, är inte heller riktigt min grej. Så nog har det varit hemskt att det är vinter den här vintern också.

Så idag när solen lyste på mitt möss- och halsduksinramade ansikte blev jag glad som en vårblomma. Jag hade glömt bort hur underbart det känns när solen lyser på en. Det jag kommer ihåg är att sol är bra och vinter är dåligt. Men jag kom inte riktigt ihåg varför jag tycker så, vad det är som är så bra med solen. Jag lyckas alltid glömma bort hur den underbara känslan känns.

Nu när solen värmer min själ kan jag inte bara tänka mig att vistas utomhus. Jag till och med vill vara utomhus. Det är nästan så att det inte ens gör någonting att mina händer blev kalla som istappar. Det var värt det för att få sol. Jag trodde att det kanske var värmen som var det underbara med solen, men det är det inte. Det är solen i sig. Den ger mig mening och energi. Den gör mig positiv och engagerad. Den gör mig glad. Solen är här. Solen är underbar.

Igår när jag kokade pasta kom jag att tänka på en gång när jag var på väg till ett cirkusläger. En av de andra ungdomarnas mamma skjutsade oss dit och i bilen pratade vi om lite allt möjligt.

Jag är väldigt nyfiken av mig när det gäller varför saker och ting sker på ett visst sätt. Just den här gången, i bilen med denna mamma, undrade jag vad det är som gör att pasta blir ätklar när man kokar den.

Är det själva kokandet som gör det? Alltså att det bubblar? Skulle det i så fall gå lika bra att koka pasta i kallt vatten? Om man har ett annat tryck kokar ju vatten vid en annan temperatur. Skulle det fungera?

Eller är det vattnet som gör det? Skulle pasta bli mjuk och i princip ätbar om man bara la den i vatten, utan att det kokade? Vatten kan vara hundra grader varmt utan att koka vid vissa tryck. Skulle det gå att tillaga pastan utan själva kokandet då? Eller fungerar det till och med i kallt vatten, bara pastan får ligga i tillräckligt länge?

Kan det vara värmen som är hela vitsen? Skulle det gå att få pasta ätklar utan vatten, om man värmer den på annat sätt? Eller torkar den ut då? Räcker det med fuktig luft och hög värme kring pastan? Eller måste den ligga i vätska?

Det här är frågor som jag tycker är intressanta än idag, och jag tycker absolut inte att det är något fel med att vara nyfiken. Man kan lära sig mycket på att vara nyfiken. I värsta fall får man inga svar på sina frågor, men då har man i alla fall kommit på vilka frågorna är.

Mamman tyckte inte att det var ett dugg kul att jag hade konstiga funderingar kring pasta. Hon verkade bara tycka att jag var knäpp. Hon verkade inte alls förstå vitsen med att ställa sig alla dessa frågor. Jag fick känslan av att hon tänkte: ”Man kokar pasta i vatten. Då blir den ätklar. Så bara är det.”. Dessutom tror jag att hon trodde att jag skämtade på något sätt. Att jag bara låtsades vara intresserad av dessa frågor för att det är knasigt. Hon kunde väl inte för sitt liv föreställa sig att någon faktiskt är intresserad av hur saker hänger ihop.

Då kände jag mig ledsen och arg, och mitt glada engagemang för dessa frågor tvärdog. Jag som är van vid att ställa alla möjliga konstiga och intressanta frågor om varför saker fungerar som de gör. Jag var inte alls beredd på den här reaktionen. Pappa brukar alltid ta sig an mina frågor med stort tålamod och resonera med mig, även om han själv inte vet svaret från början. Jag har fått lära mig av honom att det är bra att fundera på sådana här saker. Det har alltid varit välkomnat.

Den här mamman fick mig att känna som att jag hade gjort något fel. Jag skulle nog inte fortsätta vara glad, nyfiken, intresserad, engagerad, frågvis, eftertänksam och mottaglig för kunskap om jag hade haft henne som förälder. Jag hoppas verkligen att jag själv blir en sådan förälder som min pappa är, för om mina barn inte känner sig trygga i att ifrågasätta saker kan det gå riktigt illa. Och jag vill inte att någon någonsin ska känna sig så straffad för sitt engagemang att lära sig något, som jag kände mig i den där bilen, den gången, när jag bara ville veta vad det är som gör att pasta blir ätklar.

Det är inte mycket som undgår mina och min systers ögon. Och har vi sett det så vet vi om det. Och vet vi om det så kan vi inte låta bli att lista ut vad det innebär. Det är inte för att vi vill veta. Vi kan bara inte stänga av vår smarthet.

För många år sedan nu, följde jag Robinsson på TV. Varje lördag gick jag förbi löpsedeln på morgonen och varje kväll åkte personen från löpsedeln ut. Självklart stod det inte på löpsedeln att personen skulle åka ut i kvällens avsnitt. Sådant får de ju inte avslöja. Men de hade alltid letat fram något annat att skriva om just den personen som åkte ut. Det här kunde ju inte jag låta bli att upptäcka, så jag slutade helt enkelt att läsa löpsedeln på lördagar.

Min syster skulle titta på Top Model och slog upp TV-tidningen. Ovanför varje TV-kanals tablå fanns en bild från ett TV-program. För just den här kanalen var det en bild från Top Model. Men det var inte vilken bild som helst. Kvällens avsnitt var finalen och bilden föreställde en av de två tävlande. Redan där börjar man ju fundera på om det kan vara så dumt att de har en bild på den som vinner. De hade varit mycket bättre, och mindre avslöjande, med en bild på båda tävlanden som var i final. Men inte nog med det. Med på bilden var även Tyra, som bara brukar posera med vinnaren. Följer man Top Model så vet man att Tyra brukar ta bilder ihop med vinnaren, och då blir man arg för att TV-tidningen avslöjar vem det är. Följer man inte Top Model så bryr man sig nog inte om vem som vinner oavsett om man får veta det i förväg eller på programmet. Oerhört dumt!

Jag undrar om inte andra människor fattar och kopplar, när de stöter på sådana här dumma saker. Eller bryr de sig bara inte om att få spoilers hela tiden. Jag har alltid tyckt att filmtrailers är alldeles för avslöjande. Även om det bara är en helt oskyldig scen där en person säger ”hej” till en annan, så är det avslöjande för mig. Då vet jag att innan den scenen har visats så kommer inte någon av de två personerna att dö. Ska filmen vara en spännande thriller där ena personen hela tiden utsätts för livshotande situationer sitter jag alltså där lugnt och gäspar tills scenen där de hejar på varandra kommer. Och den kan komma alldeles i slutet. För de som gör filmtrailers tror att den inte avslöjar någonting eftersom de bara säger hej. Min syster och jag är alldeles för smarta för samhället vi lever i.

Jag har en tendens att gå in för saker mer på allvar när de är lite på låtsas. Om saker är på riktigt blir det för farligt att ta dem på allvar. Undrar om det här är någonting dåligt.

När jag började på det jobb jag har nu, var det en tidsbestämd anställning på två månader. Sedan skulle jag flytta tillbaka till en annan stad och aldrig behöva träffa människorna på det nya jobbet igen. Därför vågade jag gå in för jobbet med hela hjärtat. Jag vågade visa vem jag var och göra allt för att genomföra de idéer jag har. Skulle de inte tycka om mig så gjorde det ju inget. Men nu när jag fick tillsvidareanställning så kan jag fortsätta gå in för jobbet på allvar, för att det började med att det var lite på låtsas. På det sättet fick jag en jättebra start.

Gosedjuren har jag väldigt lätt att ta på fullt allvar. De är jätteviktiga i mitt liv. Jag vet att de alltid kommer att finnas där för mig och det betyder mycket för mig. Men det är kanske inte så konstigt, för de är ju inte på låtsas.

Man har ingenting att förlora på att ta sig an låtsassakerna med fullt allvar. Om det skulle gå fel så gör det ju inget, för det är ändå inte på riktigt. Det är värre att ta sig an de viktiga sakerna. Då kan de ju bli dåligt på riktigt om man inte gör det bra. Så de riktiga sakerna är bättre att ta med ett positivt tänkande, att det inte spelar så stor roll, för livet går vidare ändå.

Totte är det enda jag tar på fullt allvar och går in för med hela mitt hjärta, fast jag har vetat redan från början att det här är på riktigt och kommer att hålla resten av mitt liv. Det gör honom speciell. Det gör att jag känner att han är bra för mig. Han är helt rätt, fast han finns på riktigt.

”Vill du ha biljetten på ditt SJ Priokort?” Självklart vill jag det, så jag svarade ja. Sedan fick jag ett sms med vagn och plats som bekräftelse. Smset såg precis likadant ut som sms brukar se ut när jag har biljetten på Priokortet.

När jag sedan satt på tåget och konduktören ville titta på biljetten sa han att det inte fanns någon biljett på mitt Priokort. Det var ju väldigt konstigt. Jag visade smset och frågade vad som hade hänt med den biljetten.

Konduktören påstod att jag skulle ha hämtat ut den biljetten, men jag är inte övertygad. Jag är nästan helt säker på att vagn och plats inte står i smset när man får ett sms som bekräftelse på en biljett man ska hämta ut. Då står ju vagn och plats på biljetten sedan istället. Men det är möjligt att jag har fel. Min fråga blir då istället: ”Hur ska man kunna veta att man ska hämta ut biljetten om sms-bekräftelsen ser likadan ut om man ska hämta ut och om biljetten finns på Priokortet?”

Efter att ha blivit behandlad som ett barn av konduktören hade vi kommit fram till att jag inte alls hade bokat biljetten på SJs hemsida, utan ringt och köpt den på SJ Affärsresor. ”Nej, SJ Affärsresor är bara till för de som reser med sitt företag.” Ja, jag reser med mitt företag. Varför skulle jag annars säga att jag ringt dit och köpt den?

Sedan konstaterade vi att det sms jag hade fått inte var en sms-biljett. Nej, jag vet. Sms-biljetter ser helt annorlunda ut. De har flera siffror som konduktören ska titta på. Varken jag eller konduktören påstår att det sms jag har är en sms-biljett, så varför behöver vi ens behandla frågan? Det jag undrar är hur man vet att det är en bekräftelse för att hämta ut biljett och inte en bekräftelse för att biljetten ligger på Priokortet.

Sist men inte minst kom vi fram till att jag hade fått priopoäng på biljettköpet. Ja, det hoppas jag verkligen, men finns det något sätt för mig att veta att det bara är poängen som finns på priokortet och inte biljetten? Nej, det fanns det tydligen inte. Smset visar ingen skillnad. Enda sättet att veta är att SJ-personen i telefonen säger till mig var biljetten finns. Och i det här fallet har de inte sagt något om att jag ska hämta ut biljetten. Då antar jag att det betyder att biljetten ligger på priokortet och inte bara poängen, när det enda jag har fått veta är ”Vill du ha den på priokortet?”.

Jag fick åka med tåget ändå, men känner mig väldigt osäker för framtiden. Kan jag lita på att de lägger biljetten på priokortet, i framtiden, när de bara säger muntligen i telefonen att de ska göra det? Varför kan man inte få en bekräftelse per sms som även bekräftar hur man har kommit överens om att få biljetten? Då skulle jag känna mig mer säker på att det har blivit rätt, och kan även gå tillbaka och kolla om jag av någon anledning glömmer bort vad som sades på telefon, innan jag ska åka med tåget.

På stationen gick jag in och frågade när jag hade kommit fram. Det duger ju inte att det ska vara såhär osäkert. Efter att jag hade förklarat situationen och frågat om smsen inte ser olika ut, fick jag svaret att han inte visste exakt hur smsen ser ut, för att de håller precis på och ändrar smsen. Man ska inte längre behöva skicka tillbaka ett sms och checka in. Jag insåg direkt att den här idioten inte heller visste vad han pratade om. Det är ju sms-biljetter man checkar in. Jag hade gjort det väldigt klart att jag bara frågade om eventuella skillnader mellan sms-bekräftelser för priokortbiljetter och sms-bekräftelser för hämtautbiljetter. Det här är tydligen omöjligt att förstå. Ibland undrar jag om jag är den enda i hela världen som kan hålla mer än två fakta i huvudet samtidigt och reda ut vad som är problemet i en viss situation.

Totte har blivit expert på att rabbla upp helt störda, gubbiga, svenska dubbelnamn. Varje tillfälle han får att nämna Hans-Greger eller Krister-Urban tar han med inlevelse i akt.

Det började med att han kallade sig själv lite olika gubbnamn när han ringde mig på jobbet, för att jag skulle tro att det var någon jag inte kände som ringde och sökte mig i jobbet. Men jag gick aldrig på det, för jag känner ju igen hans röst. Dessutom är det ingen annan än han som ringer mig och påstår sig heta Olf eller Bengt-Bjarne.

Efter ett tag fastnade han för Olof och kallar sig nu nästa alltid för Olof i telefon, oavsett om jag ringer honom, han ringer mig, han ringer min pappa eller han svarar i min telefon när min syster ringer mig. Det här är roligt och jag skrattar varje gång. Fast det här borde inte vara roligt längre. Det har gått för långt. Ändå tycker jag att det är roligt fortfarande. Det måste vara för att jag älskar honom, min kära Olof i telefonen.

På senare tid har det hela dessutom flippat ur totalt och Totte kallar inte bara sig själv för konstiga namn, utan hittar även gärna på ett par, tre personer som inte finns på riktigt och inte är relevanta i sammanhanget. Han hittar på dem bara för att få berätta vad de heter. Han kan komma hem från Konsum och säga ”Nils-Julius och jag köpte mjölk på vägen hem.” fast han helt uppenbarligen var och handlade ensam. Roligt och knasigt!

Nu ikväll, när vi pratade i telefon, skulle Totte berätta för mig att alla svenska barn som föds automatiskt blir medlemmar i svenska kyrkan. Han såg det perfekta tillfället att radda upp gubbiga dubbelnamn och presenterade det hela som: ”Så fort du föds och får ett namn, som Hans-Ingvar, Frans-Greger eller Krister-Arne …”. Varpå jag måste inflika: ”Vart vill du komma? Menar du alla som föds och får ett namn? Går det lika bra med till exempel Erica?”. Han svarar ja och fortsätter rabbla dubbelnamn innan han till slut kommer till poängen, som är att alla blir medlemmar i svenska kyrkan.

Långt efter att vi har lagt på får Krister-Arne mig fortfarande att skratta tills jag gråter. Jag tycker att det är fruktansvärt roligt, men jag förstår inte varför. Det är inte namnen i sig. Eller jo, det är lite namnen i sig. Det är inte direkt de vanligaste dubbelnamnskombinationerna han tar upp. Men mest är det den totala meningslösheten i att hitta varje tillfälle som går, att få rabbla upp gubbiga dubbelnamn. Totte gör mig glad, till och med bara genom att säga Hans-Krister.

Imorgon ska jag ha ett litet föredrag på ett möte på jobbet. Jag är lite nervös och har övat flera gånger på vad jag ska säga. Det är möjligt att jag kommer att staka mig på en del ställen, men jag kommer att ha en fusklapp, så jag är inte orolig för att det som måste sägas inte kommer att bli sagt. Det enda jag är nervös för är att jag kommer att framstå som nervös. Dumt, va!?

Flera gånger idag när jag har nämnt för nära och kära att jag är lite nervös inför imorgon, har jag fått höra: ”Det kommer att gå bra.”. Det är trevligt att de vill vara snälla och lugna mig, och så, men jag blir ganska irriterad också. För hur kan de veta att det kommer att gå bra? Det vet de ju inte. De bara säger så ändå. Totte påstår att han vet att det kommer att gå bra för att jag är bäst på allt jag gör, speciellt på jobbet. Men det håller inte. Det är klart att det kan gå dåligt, även om det är troligt att det går bra. Och då är jag förstås inte nervös inför de scenarion där det går bra, utan det där det går dåligt.

Jag skulle mycket hellre vilja höra: ”Det gör ingenting om det skulle gå dåligt. Alla får ha en dålig dag ibland.”. Så därför försöker jag intala mig själv detta. Det betyder inte att jag har gett upp, och inställt mig på att det kommer att gå dåligt. Men jag har ju redan bestämt vad jag ska säga, övat att gå igenom det, planerat in att gå igenom det igen imorgon innan det är dags och justerat och konstaterat att det jag ska säga är riktigt bra. Jag har alltså redan förberett mig så mycket jag kan för att det ska bli bra. Den sista lilla oron handlar om det fall där det skulle gå dåligt. Och den vill jag få bort genom att intala mig själv att jag kommer att överleva dagen imorgon, hur dåligt det än går. Jag kommer fortfarande att ha kvar mitt jobb i det sämsta scenario jag kan tänka mig och Totte kommer fortfarande att älska mig. Det är alltså ingen big deal om det går dåligt. Det här vill jag höra! Inte någon skit om att det kommer att gå bra. Det vet jag väl, att det mest troliga är att det kommer att gå bra. Det behöver ni inte berätta!

Till slut fick jag Totte att säga att han kommer att älska mig imorgon även om det går dåligt, men han vägrade fortfarande att själv tro på att det skulle kunna gå dåligt. Det var bra att han sa det i alla fall, för allt snack om att det tvunget skulle gå bra började stressa upp mig. Varje gång någon sa ”Det kommer att gå bra.” till mig, tänkte jag ”Jaha, då har jag ännu en person här som blir besviken om det går dåligt.”.

Jag tror inte att jag någonsin var osäker på att min prestation är bra. Jag var mycket mer osäker på om jag är bra. Men istället för att försäkra mig om att jag är bra, precis som jag är, gjorde alla det väldigt tydligt för mig att det enda som är viktigt imorgon är min prestation. Synd!

Som av en händelse har jag helt nyligen tittat på ett gammalt avsnitt av Nyberg och Törnblom, som handlar om självkänsla och prestationsångest. Där sa Törnblom att varje gång man säger till sitt barn att det ritar fint eller hoppar högt visar man att det är viktigt att det presterar bra. Men om man någon gång varje dag bara säger till barnet ”Vad du är härlig!” utan att det har gjort något speciellt, visar man att det duger precis som det är, till och med när det inte presterar.

Så nu säger jag till mig själv: ”Vad härlig jag är!” och vet att jag kommer att fortsätta att vara det oavsett hur min prestation går imorgon.