Allvaret har börjat igen. Tidigare idag tog jag tåget bort från Totte och den trygga verkligheten i Göteborg. Imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag jobbade några mellandagar och jag jobbade måndag, tisdag den här veckan, men jag har inte jobbat med skarpt läge på tre veckor nu. Därför känner jag mig lite nervös inför morgondagen.

Dessutom är det lite oklart om det är tänkt att jag ska göra mitt jobb som jag brukar eller inte, för det har varit en del möten om det. Fast jag har inte fått vara med på eller höra resultatet från det sista mötet, så jag kan ju inte göra på något annat sätt än det vanliga, antar jag. Möjligen ska jag jobba olika beroende på vilken ort jag är på. Det känns inte bra att jag inte riktigt vet.

På tåget läste jag igenom några gamla sms som jag hade kvar i mobilen. De vittnade om panikångest, arbetsdagar fram till kl 21 och omöjlighet att sova utan Totte. Då började jag förstå vad den oidentifierade känslan jag har haft i magen de senaste två dygnen beror på. För trots att jag vet att jag har glömt bort hur hemskt det är att vara utan Totte, så har jag inte riktigt kunnat föreställa mig att det skulle vara så hemskt. Men när jag läser texten som jag själv har skrivit till Totte, med helt ocensurerade känslor, då förstår jag att det verkligen är hemskare än jag nu tror.

Magkänslan hade inte glömt. Magkänslan kom ihåg att det skulle bli ett helvete så fort jag måste sova utan Totte fler än två dygn i sträck. Magkänslan kom ihåg att det är mycket värre att bo hemma hos mina föräldrar när man jobbar hela tiden och måste åka därifrån på helgen när det börjar bli roligt, än vad det var att bo hos mina föräldrar när alla var lediga och firade jul. Magkänslan vet att jag kommer att bli frustrerad när jag inte kan vika inbjudningskort på kvällen om jag har någon timme över, för att jag inte har de fina papperen med mig. Magkänslan vet att jag kommer att bli stressad och känna mig hjälplös när jag vill diskutera gästlistan med Totte, men han sitter vid datorn och bara lyssnar ytterst halvhjärtat på vad jag säger i telefonen. Och jag tror att magkänslan misstänker att min vilja att äta nyttigt igen, nu när helgerna är över, enbart kommer att leda till en känsla av värdelöshet och inte alls till nyttigare mat, för det har jag inte tid med.

Så trots att jag lämnade Göteborg med gott humör, helt inställd på att göra det bästa av situationen och bara med en liten oidentifierad känsla i magen, så anlände jag till Uppsala med en fullt utblommad oro att det kommer att bli en precis lika jobbig vår som det var höst. Och det känns ännu jobbigare så här nära bröllopet. Vad underbart det skulle vara om jag kunde ta ledigt hela våren och bara jobba med att få bröllopet klart och träna varje dag så att min kropp var klar för bröllopet. Önsketänkande. Men tänk vad underbart det skulle vara att få jobba från kontoret i Göteborg hela våren och kunna ägna varje kväll åt att fixa med bröllopet eller gå på step up. Det är väl ändå inte helt orimligt begärt? Hoppas, hoppas!

Mitt i natten kunde Totte och jag inte sova för att vi blev besatta av att ta reda på vad roten ur 0,5 är. Knäppt! Vi var bara tvungna att få veta vad roten ur 0,5 är. Efter mycket gissande och diskuterande tog vi fram en miniräknare. Den hade i och för sig inte roten ur-funktion, men vi kunde kolla upp våra gissningar. Då visade det sig att våra gissningar var ganska nära, men inte riktigt rätt. Vi kom också fram till att man inte kan uttrycka roten ur 0,5 i något exakt tal.

Det nya året ska andas ordning och reda. Jag har inte tid att leta efter saker och jag har inte ork att släpa runt på onödiga saker. Första åtgärden är redan vidtagen. Jag har rensat plånboken.

Inga ogiltiga rabattkuponger finns kvar och inga onödiga kvitton. Dessutom har jag nu full koll på var båda mina stämpelkort på Jensen´s ligger, så att jag inte behöver få ett tredje nästa gång. Gymkortet har jag också ordning på, trots att jag inte har använt det under hela långa, förkylda julledigheten.

Nästa steg blir att rensa hela resväskan. Jag ska alltid ha med mig allt jag behöver, utan att behöva lägga flera timmar på att packa. Och jag ska aldrig ha med mig några onödiga saker. (Oviktiga saker går bra, såsom skvallertidningar, men onödiga saker går bort, såsom skvallertidningar jag redan har läst.) Jag ger mig själv januari att förbereda mig på. Sedan ska det aldrig ta mer än en halvtimme att packa inför en jobbvecka på annan ort.

Nu är det nya året här. 2011, året då jag och Totte gifter oss och flyttar till vår första gemensamt ägda lägenhet. Det här året har jag längtat efter länge, men samtidigt tycker jag att det kom väldigt snabbt! Nu är det nästan bråttom att göra klart allting inför bröllopet och att försöka övertala mitt jobb att jag ska få jobba mer från Göteborg så att jag får bo i vår nya lägenhet när vi flyttar. Det går inte att bara drömma och planera längre. Nu måste saker utföras!

Det jag är mest rädd för när det gäller bröllopet är att jag inte kommer att ha tid att fixa allt jag vill fixa själv. Ofta blir det svårt att göra saker när jag inte är i Göteborg. Och när jag väl är där vill jag mest umgås med Totte, inte tvinga honom att shoppa bröllopskostym och beställa servetter med tryck. Allting känns fortfarande så långt bort, men jag vet att det inte är så gott om tid som man tror. Inbjudningskorten ska snart skickas ut och när jag bara är hemma i genomsnitt två dygn per vecka så är det faktiskt bara 45 effektiva dagar kvar tills vi gifter oss. Det är att jämföra med endast en och en halv månad om jag hade jobbat i Göteborg och haft möjlighet att fixa något varje kväll!

Jag är även rädd för att jag måste bestämma och boka hotellrum för bröllopsnatten helt själv, om jag vill ha det gjort medan fortfarande alla alternativ finns att välja på. Men jag vill inte välja själv. Jag vill att Totte och jag ska välja tillsammans. Men om jag väntar tills han känner att det är dags att ta tag i det så kommer det inte att finnas några hotellrum kvar att välja bland, utan vi får ta det enda som finns. Och det kommer han att tycka är helt okej. ”Det blir bra.”  kommer han att säga. Visst blir det bra, men det blir inte nödvändigtvis precis som vi vill ha det. Så det finns ingen anledning att vänta. Om vi gör det i tid blir det definitivt också bra, och kanske till och med ännu bättre!

När det gäller jobbet så förväntar jag mig att det ska hända en hel del. Det är några omorganiseringar på gång. Jag vet inte vad detta kommer att betyda för mig, men jag hoppas innerligt att jag ska få vara mer i Göteborg. Helst vill jag ha en tydligare beskrivning av mina arbetsuppgifter också, och gärna fler juridiska uppdrag. När det gäller arbetsuppgifterna så har jag tagit på mig mer och mer ansvar ända sedan jag började på det här jobbet, så det kommer jag nog att fortsätta med. När det gäller att få vara i Göteborg mer har jag dock ingen aning om hur utsikterna är. De har lovat mig i över ett år nu, att jag ska få jobba i Göteborg, men hittills har det inte hänt mer än någon enstaka dag eller vecka.

Personligen hoppas jag att få ta hand om mig själv mer under 2011. Jag vill hinna blogga när jag känner för det, träna när jag känner för det och läsa en bok när jag känner för det. Jag vill lära mig att strunta i att packa ordentligt om jag inte känner för det, strunta i att titta på TV om jag inte känner för det och strunta i att äta onyttiga saker med Totte om jag inte känner för det. Jag vill lära mig att lyssna på min egen kropp och själ, men jag vill inte tappa mig själv. Vissa saker måste jag få tvinga mig själv att göra för att jag tycker att det är viktigt. Baka är en sådan sak. Jag vill inte låta bli att baka eget fika att bjuda på, bara för att jag inte känner för det. Baka är något jag blir glad av när jag väl kommer igång. Baka är en av de saker som gör mig till mig. Den dagen jag enbart bjuder på köpt födelsedagsfika är dagen då jag vet att jag inte har tagit hand om mig själv ordentligt. Det viktigaste är att låta de små sakerna få vara viktiga. Det är ingen idé att leva livet bara för att överleva, utan att bry sig om de små detaljerna.

Mina förväntningar på Totte det här året är förmodligen för höga och helt orealistiska, men jag hoppas ändå. Jag hoppas att han ska värdera tiden tillsammans med mig och sin familj högre än tiden framför datorn. Jag hoppas att han ska städa, diska och planera dagen tillsammans med mig för att han också faktiskt bryr sig, och inte bara för att jag tvingar honom ifrån datorn en stund. Jag hoppas att han också ska njuta av vår bröllopsdag och minnas den som en av de bästa dagarna i våra liv. Och jag hoppas att han också ska lägga ner åtminstone lite tid inför vår bröllopsdag på att se till att den blir så som han vill ha den. Sist men inte minst har jag en förhoppning som inte är orimlig. Jag hoppas att Totte ska älska mig hela året, lika mycket som jag älskar honom, och förlåta mig för alla de gånger jag kommer att glömma bort hur mycket alla hans irriterande personlighetsdrag vägs upp av hela den underbara person han är.

När jag lämnade Uppsala på söndagseftermiddagen anade jag inte att det skulle ta mer än åtta timmar att ta sig hem. Men ett annat tåg hade spårat ur, så mitt tåg blev fast i Falköping i flera timmar. Nu rullar tåget igen, men efter åtta timmars resande sedan starten i Uppsala så är jag fortfarande inte framme i Göteborg.

Både Totte och mina föräldrar har hållit sig uppdaterade på hur det går för mig. Utan att känna till varandras uppmaningar har både mamma och Totte övertalat mig att ta en taxi hem, när jag väl kommer fram till Göteborg. De är ganska lika ibland, Totte och mamma, när det gäller genuin omtänksamhet för mitt bästa.

Pappa tyckte synd om mig som satt fast på ett tåg. Det var väl snällt, men han fick till svar att jag har allt jag behöver här på tåget. Jag har dator, böcker, grekiskaläxan, dricka, min i-Pod och till och med Valdemar. Jag har allt här som jag har på ett hotellrum i vanliga fall. Så det går ingen nöd på mig, så länge värmen och toaletterna fungerar. Rätt inställning, tyckte pappa.

Det enda som känns riktigt dåligt med att vara såhär försenad med tåget är att jag inte hann lämna in min grekiskaläxa i tid. Jag pluggade och gjorde i ordning allt här på tåget, som planerat, men sedan var det tänkt att jag skulle göra klart den och lämna in när jag kom hem. Läxan går ut på att spela in sig själv när man pratar grekiska, så jag hade kunnat göra det på tåget och lämna in i tid, men jag ville verkligen inte det. De andra resenärerna hade kanske kastat ut mig. Nej, det blir ingen grekiskauppvisning på tåget. Jag får helt enkelt lämna in för sent och hoppas på att urspårat tåg är giltig ursäkt.

För första gången på väldigt länge behöver jag inte vara på någon speciell ort klockan åtta på måndag morgon, så det passar ju väldigt bra ihop med den här förseningen som antagligen gör att jag inte ens kommer att vilja vara vaken klockan åtta imorgon. Däremot har jag en himla massa att göra på jobbet, även om jag gör det hemifrån, så det blir en lång dag imorgon när jag än går upp.

Så nu ska fröken positiv läsa Marian Keyes ”En förtjusande man” och lyssna på Norah Jones på sin i-Pod. Det suger inte mer att åka tåg i åtta timmar än i fyra timmar. Jag har allt som jag brukar ha på hotellrum. Dessutom kommer jag att få tillbaka pengar för den här biljetten. Och sist men inte minst: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, och när jag kommer hem får jag träffa Totte; det godaste som jag har väntat på hela dagen nu!

Efter en tids tufft arbete och mycket att göra samtidigt, brukar man komma fram till att man inte kan vara superkvinna jämt. Till slut inser man att det inte går, att man presterar lite sämre. Man inser att man bara är en vanlig människa med begränsningar. Det är vad man brukar komma fram till, men jag kom inte fram till det.

Den senaste månadens hårda arbete nådde sin kulmen den senaste veckan, och har inte riktigt gått över än. Det jag har kommit fram till efter allt slit är att jag visst kan vara superkvinna. Jag kan sova mindre än 4 timmar varje natt och ändå orka med både mitt vanliga arbete och fem timmars övertid på natten med att förbereda en föreläsning. Jag kan vara utan Totte i flera veckor i sträck och bara träffa honom ibland på helgerna. Jag kan göra alla grekiskaläxor i tid trots allt annat. Jag kan till och med ställa till med adventsfika för släkten med fyra olika sorters hembakat, fast jag är hemma mindre än två dygn över helgen och var på fest kvällen innan. Jag kan verkligen vara superkvinna … men jag vill inte.

Det viktiga jag har lärt mig den senaste månaden är att det inte är värt det. För vem är jag superkvinna? Varför gör jag det? Vem har glädje av det? Inte jag. Inte i det stora hela. Det är klart att jag är nöjd över allt jag har åstadkommit och glad för de roliga saker jag har hunnit med. Men till vilket pris? Sömnbrist och närapå vansinne. Det värsta av allt är att vara ifrån Totte. Jag har visat länge nog nu att jag kan vara ifrån Totte. Är det någon som har förstått att jag inte vill?

Måste man gå in i väggen innan man ger sig? Eller är det tillåtet att lägga ner ambitionerna medan man fortfarande klarar av allt man tar sig an? Jag har bevisat för alla inklusive mig själv att jag kan vara superkvinna länge nog nu. Det kanske är dags att visa att jag klarar av att inte vara det. Det är dags att sluta ta sig an allt som går att ta sig an. Det är dags att göra ingenting ett tag nu, bara för att jag vill. Inte för att jag inte kan göra alla de andra sakerna, utan bara för att jag inte vill göra alla de andra sakerna när jag faktiskt inte har tid.

Varför känns livet tungt just nu? Varför har jag så mycket att göra nu? Varför känner jag inte för att ta tag i saker nu? Varför är jag trött fast jag har sovit 9 timmar?

Varför får jag inte vara med Totte just nu? Varför är det så jobbigt att bo på olika ställen? Varför kan jag inte koncentrera mig just nu? Varför är det så svårt att hinna ha roligt?

Varför kan jag inte bestämma mig för vad som är viktigast just nu? Varför kan jag inte lyckas med allt, så att jag slipper bestämma vad som är viktigt? Varför hänger inte allt på mig? Varför måste jag lita på andra människor?

Årets rosa band är ganska fult tycker jag. Det var nära att jag inte köpte det, fast jag ville bidra med pengar. Jag tänkte att det är bättre att jag bara skänker pengar och slipper bli påprackad ett sådant här fult rosa band.

I sista sekund ändrade jag mig och köpte ett ändå. Jag insåg att jag inte kommer att ta mig tid att skänka pengar på något annat sätt. Att köpa ett rosa band är ändå det absolut enklaste sättet att skänka pengar. Men vi får se om jag kommer att använda det. Än så länge är det kvar i förpackningen.