Nu plötsligt känner jag en enorm kraft och vilja att göra 2013 till det år då allting ordnar upp sig. Tyvärr vet jag redan nu att kraft som kommer inifrån kan försvinna igen lika fort, men jag hoppas att det håller i sig så länge som möjligt.

Först och främst vill jag att det här ska bli det år jag hittar ett träningsschema jag kan följa. Inte bara att jag går på gym någon enstaka gång här eller en intensiv månad där, utan att jag arbetar upp en träningsrutin som jag verkligen kan följa hela året ut, oavsett om jag jobbar eller är föräldraledig och oavsett om det är sommar eller vinter. Självklart måste träningsinnehållet få variera, för jag vill verkligen springa utomhus när det är sommar men inte vinter, men strukturen för träning vill jag ha med mig året om.

Det andra jag vill få ordning på är maten. Totte och jag har haft ICA:s matkasse varannan vecka, men vi tycker inte riktigt att det fungerar. Jag önskar verkligen att vi får ordning på maten nu, speciellt med tanke på att Neo har börjat äta riktig mat också och bör äta med oss vid det nyinköpta köksbordet! Kanske är det bättre om vi skriver egen matsedel varje vecka!

Nästa sak jag vill få ordning på är hemmet. Allt som vi bara packade upp och slängde ner i närmaste låda när vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan vill jag gå igenom och lägga på mer uttänkta platser. Det är otroligt störande att veta att man har en sak man behöver använda, men inte veta var den finns. Dessutom hoppas jag på att det här ska vara det år då Totte och jag hittar någon slags rutin för hur man sköter hemmet fortgående, så att det inte faller ihop i katastrof igen så fort någon fyller år eller så.

Viktigt är också att jobbet fungerar. I år ska jag säga ifrån på jobbet så fort det blir för mycket, så att jag inte behöver förstöra min fritid med att ta hem jobb. Trots att det går emot allt jag står för så ska jag i svåra stunder på jobbet göra mitt jobb sämre för att kunna göra det fortare. Jag vet att min chef tycker att det fortfarande ligger på en bra nivå om jag inte tar det där extra steget jag alltid tar för att göra det extra bra. I år ska jag prioritera mer på jobbet och se till att hinna med allt på 40 timmar per vecka!

När det gäller Neo vill jag snarast möjligt börja med den nya nattningsrutinen vi fick på BVC. Sedan vill jag att han ska få tydligare rutiner runt matning och sova middag. Det kan bli svårt för mig att göra något åt det nu i början av året eftersom Totte är föräldraledig på heltid, men jag tänker göra ett ordentligt försök att komma överens med Totte om sådana här saker så att Neo får struktur på sitt liv!

Sist, men så långt ifrån minst man kan komma, vill jag att 2013 ska bli det år då Totte och jag lär oss att leva tillsammans med hänsyn och respekt för varandra. Inte bara när vi känner för det och inte tycker att den andra har gjort något dumt, utan hela tiden så att våra diskussioner kan vara konstruktiva och inte barnsliga bråk. Jag vill fortfarande ha det som vi har det de stunder på dagen eller veckan då det är som bäst, men vi måste seriöst få upp vår lägstanivå till en plats där livet fortfarande fungerar!

Gemensamt för alla mina förhoppningar är att de bygger på rutiner. Det jag plötsligt fick kraft att ordna upp är inte ETT besök på gymmet eller att inte bråka med Totte JUST NU. Det skulle inte vara värt någonting när detta ögonblick är över. Nej, istället vill jag kämpa för att få till rutiner som gör att mitt liv fortsätter fungera bra, vecka ut och vecka in, utan att jag ska behöva uppfinna hjulet varje vecka. Men varje rutin måste börja med en första gång, så jag ska inte glömma bort att komma i väg på gymmet EN gång till att börja med. Det, ihop med en plan, skulle innebära att jag har börjat med min rutin. Endast en planering på papper är värt lika lite som endast en gång på gym. Hoppas att min kraft stannar tills min plan är klar och jag har börjat genomföra den!

Jag är inte nöjd med fördelningen av min tid en vanlig vecka. Jag skulle vilja ta tre timmars "ligga vaken och inte kunna sova" om dagen och lägga dem på ordentlig sömn istället. Jag skulle vilja lägga två timmars tjafs om dagen på att bara ta itu med sakerna istället. Jag skulle vilja lägga en timmes slött TV-tittande om dagen på att träna istället. Jag skulle vilja lägga flera minuters facebookläsande på att skriva bättre blogginlägg istället. Sist men absolut inte minst skulle jag vilja lägga alla veckans timmar av saknande på att mysa istället!

Det är många som har berättat för mig de senaste veckorna hur jag borde känna, och hur jag borde tänka. Men det fungerar ju inte på det sättet. Även om jag förstår logiken i det, kan jag inte känna på ett visst sätt bara för att de säger åt mig att göra det.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag känner längre. Jag vet vad jag vill känna, och så känns det inte. Jag vet hur jag verkligen inte vill känna, och så känns det inte heller. Men jag tror inte att jag kan stå still och stampa hur länge till som helst. Snart kommer jag att känna vad det är jag känner och då kommer någon att bli besviken. Jag vet bara inte än vem det blir. Jag önskar att jag hoppades att det inte skulle bli jag, men det känns inte så heller.

Förkylningen har tagit över mig, men jag jobbar ändå. Hemma har inte min man gått och lagt sig tillsammans med mig på flera månader. Han säger att det är en effekt av pappaledigheten, men jag vet nog att han kan spela dataspel sent även när han ska upp och jobba dagen efter. Mina kläder sitter inte som man skulle önska, vilket beror både på kläderna och på min kropp som har fött barn. Vi har fortfarande inte ens råd att köpa ett köksbord, och de möbler vi har är fulla med stök för att jag inte hinner städa medan Totte har all tid i världen att stöka ner.

Då, mitt upp i allt elände, kom jag på att jag är lycklig. Jag har länge tänkt att jag skulle vara lycklig om jag hade ett kontorsjobb i Göteborg. Ända sedan jag jobbade på ICA för fyra år sedan har jag tänkt så. Och nu plötsligt har jag ett kontorsjobb i Göteborg. Jag har inte tänkt på det förrän nu, för det hände så succesivt. Först jobbade jag lite hemifrån, sedan fick jag ett skrivbord att sitta vid när jag inte var i Falun, och nu är jag överflyttad från Falun till Göteborg helt på papper också. Det är nog där det smög sig på. Jag satt kvar vid mitt nya skrivbord i Göteborg och visste inte riktigt när de flyttade över mig på det där papperet. Det visade sig vara första september. Så nu är jag här, i Göteborg, med ett kontorsjobb. Jag är lycklig!

Det bästa är att jag verkligen är lycklig också. Jag är inte alltid glad, men jag är lycklig. Självklart kan man vara lite nere när man är förkyld, har mycket på jobbet, saknar sin man på nätterna, är tjock och pank. Men det är ju bara detaljer. I stora drag är ju allt bra. Jag sover hemma på nätterna, jag åker till jobbet och jobbar med trevliga kollegor på dagarna och när arbetsdagen är slut åker jag hem till man och barn och äter middag. Det är så bra det bara kan bli.

Men vad fort jag glömde ändå. Vad fort jag glömde hur jobbigt det är att sova på hotellrum, jobba hemifrån eller jobba kvällar och helger. Vad fort jag började se det som en självklarhet att äta middag med Totte varje dag. Vad fort jag blev så lycklig att jag började hänga upp mig på detaljerna. Och vad fort jag flyttade fram mitt mål och min bild av vad lycka är. Nu tror jag att jag ska bli lycklig när vi bor i villa. Men med en titt i backspegeln vet jag att jag är lycklig nu. Möjligen blir jag ännu lyckligare när vi hittar en villa.

Man skulle kunna tro att en TV i sovrummet leder till mer TV-tittande och mindre sömn, men det gör det inte. Nu när vi har en TV i sovrummet drar jag mig inte för att gå och lägga mig längre. Förut visste jag att det var alldeles tråkigt och ensamt i sovrummet, så jag ville inte gå dit. Nu går jag gärna dit, med vetskapen om att jag kan slå på TV:n om det känns ensamt. Det leder till att jag alltid kommer i säng tidigare, men TV:n sätts bara på ungefär varannan gång.

Om jag har fastnat för ett program på kvällen är det mycket troligare att jag borstar tänderna och går och lägger mig i en reklampaus nu också. Men återigen slår jag bara på TV:n i sovrummet hälften av gångerna. Ibland känns det bara så skönt att ha kommit i säng att jag sover istället. Fast om vi inte hade haft TV i sovrummet skulle jag aldrig ha gått ifrån TV:n i vardagsrummet förrän programmet var slut.

På morgnarna är det lättare att komma upp också, på helgen. När jag i vanliga fall skulle ha snoozat en gång till, för att jag bara orkar öppna ett öga, men absolut inte orkar ta mig ur sängen, kan jag nu slå på TV:n och i bästa fall bli intresserad av ett program. Om det är intressant så vaknar jag till, och när jag har vaknat till så vill jag gärna gå upp. I nästa reklampaus går jag gärna upp, klär på mig och sätter på TV:n i vardagarummet samtidigt som jag börjar med något annat som behöver göras.

Det är alltså jättebra att skaffa en TV till sovrummet om man vill få mer sömn och titta mindre på TV! I alla fall när man har en man som spelar dataspel halva nätterna och gör att man får ångest av att gå och lägga sig om det inte finns en TV.

Jag är så sjukt irriterad just nu. Mest av allt är jag irriterad på att jag blir irriterad så ofta. Anledningen till att jag blir det ofta är nog en blandning mellan att irriterande saker händer mig ofta och att jag av okänd anledning är lättirriterad.

Just nu är jag oändligt irriterad på mig själv för att jag glömde att boka av mitt BodyPump-pass och nu är det för sent. Jag bokade ett pass på ett SportLife jag inte brukar träna på för att jag ville träna på tisdagen istället för onsdagen den här veckan. Men de senaste dagarna har jag sakta men säkert bestämt mig för att inte träna alls i veckan, för att det är viktigare att få ordning på sakerna som ska vara i köksön, innan vi åker på semester.

Nu blir jag även jätteirriterad på Tottes tangentbord. Knapparna sitter inte riktigt som på mitt, så det är jobbigt att skriva nu. Och jag använder Tottes tangentbord för att min egen laptop försätter sig själv i viloläge när jag inte har använt den på ett tag, och det är sjukt irriterande att behöva ta fram den från under den externa skärmen för att kunna slå på den!

Det försvinner saker hela tiden här hemma. Det dyker upp saker igen lite nu och då också. Det är väl för väl, för annars skulle vi snart inte ha någonting kvar här hemma!

Samma ångestfyllda känslokedja utspelar sig inom mig varje gång jag upptäcker att någonting är försvunnet. Min första tanke är alltid att det måste vara Totte som har slarvat bort saken. Det är logiskt att tänka så, för om jag tror att det var jag själv som såg den sist så är den inte konstaterad försvunnen än, utan bara något jag letar efter och snart hittar. Inom mig känner jag frustration, för jag vet att Totte inte har en aning om var saken är, eller ens om han har använt den nyligen eller inte. Det blir alltså jag som desperat får tänka ut var han kan ha lagt saken. När ångestkänslan av att en sak är försvunnen väl har satt sig i kroppen så försvinner den inte heller. Så hur oviktig grejen vi har tappat bort än är, så kan jag inte slappna av och må bra igen förrän vi har hittat den, eller i alla fall vet vart den tog vägen.

Efter frustrationen kommer osäkerheten. Kan det ha varit jag som hade den sist ändå? Totte vet ju inte när han hade den sist, så jag kan ju ha använt den efter det. På något sätt känns det alltid orimligt. Det är ju oftast Totte som gör att saker försvinner. Men det händer ibland att det är jag. Och jag har världens sämsta minne, så jag kan inte veta säkert att det inte var jag. Hela mitt liv är egentligen uppbyggt på post-it, Wunderlist, rutiner som sitter i kroppen och policyn att aldrig någonsin fuska med något. Om jag undrar ifall jag packade med mig allt från badrummet på hotellet innan jag checkade ut kan jag till exempel inte komma ihåg det. Men jag vet att det absolut troligaste scenariot är att jag har påminnt mig själv på något sätt och sedan rutinmässigt kollat igenom badrummet tre gånger innan jag gick. Och även om jag inte orkade dubbelkolla den här gången så gjorde jag nog det ändå eftersom jag aldrig någonsin fuskar med sådant. Detta gör att jag kan vara relativt säker på vad jag har gjort, men aldrig hundra procent säker. Osäkerheten bubblar därför upp inom mig.

Strax därefter kommer känslan av att vara värdelös. Hur kunde jag tappa bort den där saken, om det nu var jag? Hur kunde jag bara glömma bort var jag har gjort av den? Varför såg jag inte till att ha ordentlig koll på den sist jag använde den, så att den inte skulle försvinna? Börjar jag redan få Alzheimers? Vilken dålig person jag är som måste ha fuskat med rutinerna!

Sedan är jag tillbaka på det som trots allt är troligast: att Totte har tappat bort den. Och då är det ju på grund av någonting han har gjort som jag står här och känner mig värdelös. Då infinner sig en blandning av ilska och hjälplöshet. Jag är arg på livet för att det är orättvist och tvingar mig att stå ut med allt som Totte tappar bort. Samtidigt känner jag mig hjälplös för att det förmodligen inte fanns någonting jag själv kunde ha gjort för att slippa stå här och känna mig värdelös. Men ilskan har helt sopat bort värdelösheten vid det här laget. Jag är inte värdelös för att Totte har tappat bort något! Och om det skulle vara jag den här gången så är jag inte värdelös ändå. Ibland felar även den perfekte. Enda anledningen till att det känns som att jag felar så ofta är att jag går igenom den här processen så ofta. Nästan alltid visar det ju sig vara Totte som har slarvat bort den, men det jag kommer ihåg mest efteråt är hur dåligt jag mådde för att jag trodde att det kunde ha varit jag själv.

Sist men inte minst kommer den intensiva ångesten av att saker bara kan föravinna när som helst. Det spelar nästan inte ens någon roll längre om jag någonsin får se saken igen, bara jag får veta vad som har hänt med den. Jag måste få veta hur det går till när saker bara försvinner!

Om jag har tur så har jag någonstans under den här känsloresan kommit på vad som kan ha hänt. Men om vi inte hittar saken finns det föralltid en liten del i min hjärna reserverad till att ha ångest över det.

Jag går av bussen och känner solens strålar kyssa min kind. Våren ler mot mig och jag känner mig lycklig. Jag hinner stanna upp i mitt inre och inse att jag är riktigt lycklig. Jag har varit det länge nu, men det syns bäst i vårsolen.

Jag tittar ner på min mage och är lika lycklig över livet där inuti som över Totte och att jag nu är gift med Totte. Det känns för första gången inte helt skrattretande att tänka att jag är vuxen. Men det känns inte helt sant heller. Jag är bara lycklig för att just Totte är min man, lycklig för att just Embryon ligger i min mage och lycklig för att våren kom i år också.

Jag känner mig ensam på ett bra sätt, när jag går här ensam i solen. För jag är ju inte ensam på riktigt. I magen är min bebis med mig. Ringarna på mitt finger påminner mig om att Totte alltid är med mig. Jag hör vårfåglarna kvittra, fast jag inte ser dem. Om bara några minuter kommer jag fram till mina föräldrars hus där pappa väntar och mamma och min bror kommer senare. Mobilen tar emot ett sms av min syster.

När man har alla dessa personer med sig, inom sig, kan man vara lycklig av att vandra ensam i vårsolen.