Röd är en färg som jag aldrig har tyckt om. I alla fall inte så länge jag kan minnas. Annars tycker jag jättemycket om de flesta färger, bara de är tillräckligt tydliga. Jag tycker inte om spygrön, marinblå eller mörkgul. Men chockrosa, neongrön, klargul, ljusblå, svart, vit, mellangrå, nougatbrun, lila och ibland till och med orange, är helt underbara färger. Pasteller är oftast fina också. Men aldrig röd, varken klarröd, vinröd eller ljusröd. Det funkar bara inte.

När jag ser en sak jag tycker om, kan jag aldrig riktigt bortse från färgen. Jag reagerar alltid på om det är en nyans jag inte riktigt gillar eller en nyans jag tycker jättebra om. Ytterligheterna är när jag ser en sak som är grön eller röd. När jag ser en sak som är grön blir jag kär i den direkt. Det känns i hela kroppen. Jag blir glad och varm inombords. Ibland måste jag köpa saken bara för att den är grön, trots att jag inte ens behövde en sådan sak och aldrig skulle ha köpt den om den var rosa (som också är en jättefin färg). Men när jag ser en sak som är röd är det tvärtom. Jag blir illamående och vill inte titta på den. Jag känner motvilja och vill helst gå därifrån. Det skulle aldrig falla mig in att köpa något som är rött om saken finns i andra färger. Det spelar ingen roll om jag behöver saken med en gång och den första affären jag går in i bara har den i rött. Då går jag därifrån och tittar i en annan affär. I värsta fall får jag beställa den från Internet om den inte går att hitta i någon affär. Finns den i en annan färg så vägrar jag att köpa den i rött.

På min elfte eller tolfte födelsedag fick jag ett rött pennställ i plast av mamma och pappa. Jag hade önskat mig ett pennställ och det som jag fick var perfekt … förutom färgen. Det hade flera sektioner där man kunde ställa pennor och till och med en sektion för sudd och gem. Det såg coolt ut med cylindrar i olika storlekar. Jag blev jätteförtjust i det, fast ändå inte. När jag tittade på det blev jag illamående. Jag kunde inte annat än att hata det för att det var rött. Och jag tyckte att det var så synd, för det hade verkligen varit världens bästa pennställ om det hade varit vilken annan färg som helst. Till slut började jag gråta och mamma blev lite arg på mig för att jag inte var tacksam för mina presenter. Jag förstår henne absolut. Det verkar ju väldigt otacksamt att gråta när man får en present. Men jag kunde verkligen inte rå för det. Jag mådde illa när jag tittade på den. Jag ville så gärna tycka om den, men det gick inte.

Mardrömmen höll på att upprepas igår, på min 26:e födelsedag när jag fick röda Rosti köksredskap. Men mamma sa att jag fick byta dem, så det tänker jag göra. Jag är inte otacksam. Jag är verkligen glad för presenten. Men jag är helt övertygad om att mamma och pappa hellre vill att jag ska byta till en färg som gör att jag tycker bra om köksredskapen när jag använder dem. Istället för att jag ska ha kvar en färg som gör att jag blir illamående och vill gå därifrån. Helt ärligt så hade jag bara tagit fram dem på julen om jag skulle ha kvar de röda. De tar sig inte in i mitt kök i den färgen. Det handlar inte om att jag är noga med att alla mina saker matchar färgmässigt eller att jag lite hellre skulle vilja ha dem i grönt. Det handlar om att jag fysiskt inte klarar av att använda dem om de är röda. Psykiskt klarar jag inte av att tycka om dem om de är röda, oavsett hur snygg formdesign eller hur bra funktion de har.

Till jul byter färgen röd skepnad och blir en helt annan nyans av sig själv. En nyans jag gillar. Jättemycket av mitt julpynt är rött. Röda tomtar, röda ljus och röda julgranskulor. Av någon anledning tycker jag att rött är fint på julen. Det går inte att förklara. Jag ser inte färgen röd längre, utan jag ser färgen jul. Och jul är en färg jag tycker jättemycket om. Då blir jag inte illamående och vill backa. Då är rött till och med bättre än grönt. Jättekonstigt!

Jag har två teorier till varför det är just rött jag inte tycker om. Den ena teorin är att rött är ganska likt rosa, fast lite grann skär sig mot rosa. Man har alltså inget stort behov av att tycka om både rött och rosa. De är ju så lika varandra att det varken gör till eller från. Och i och med att de skär sig mot varandra är det ganska dumt att omge sig av saker i båda färgerna. Det är därmed bäst att välja en av dessa två färger och bara tycka om den. Jag har valt att tycka om rosa. I och med det kanske jag enligt uteslutningsmetoden lyckades välja bort att tycka om rött. Den här teorin stärktes lite igår när min kompis som tycker jättemycket om rött sa att hon inte gillar rosa.

Den andra teorin är att rött är motsatsen till grönt. Och jag älskar grönt, alltså måste jag hata motsatsen. Det är inte jag som har hittat på att rött är motsatsen till grönt. Det är vetenskapligt bevisat. Om inte annat så kan man testa själv genom att titta på en grön text i 30 sekunder och sedan titta på ett helvitt papper. Då ser man texten i rött. Man kan göra tvärtom också. Hur man än vänder på det så är rött motsatsen till grönt. Det är alltså inte så konstigt att jag hatar rött när jag älskar grönt. Det skulle även förklara varför jag reagerar så starkt på allt rött. Det är bara motsvarande fast motsatt reaktion på hur jag reagerar på grönt. De flesta blir inte illamående av färger de inte tycker om. Men så blir de flesta inte överlyckliga och upprymda av färger de tycker om heller. Fast det blir jag.

Jag får helt enkelt leva mitt liv undvikandes färgen röd. Oftast går det bra, men när jag inte riktigt lyckas är det omöjligt att förklara för omgivningen varför jag blir illamående och vill börja gråta. Jag är inte otacksam. Jag är bara allergisk, mot rött!

Tack, alla människor som har lyssnat på mig idag. Tack alla som förstår. Tack för att ni bryr er om och tack för att ni upprörs med mig. Tack för att ni föreslår de lösningar ni tror på. Tack för att ni inser att de kanske inte går. Tack, ni som inte fått en syl i vädret medan jag mal på. Tack för att ni tror på mig. Tack för all beröm. Tack, ni som har inspirerat mig. Tack, ni som står ut med mig. Tack, ni som tycker om mig. Tack, ni som svarar när jag ringer, fast jag har klickat er när jag har varit upptagen. Tack, alla människor som hjälper mig att förstå. Tack för att ni återigen får mig att känna mig värdefull!

När man är utomhus är det aldrig en lyckad kombination att ha långt, utsläppt hår och läppglans. Hur vindstilla man än tycker att det är, så finns det alltid tillräckligt mycket blåst för att man ska få håret i ansiktet. Att få håret i ansiktet är i sig inte något att hetsa upp sig över. Om det nästan är helt vindstilla händer det bara lite nu och då att håret smeker kinden, näsan och munnen lite lätt innan det drar sig tillbaka. Ifall man inte hade haft läppglans hade man förmodligen inte tänkt på det, kanske inte ens märkt det. Men när man har läppglans är den lilla smekningen förödande.

Allt hår följer inte med när håret drar sig tillbaka, om man har läppglans. Flera hårstrån har fastnat i läppglansen och håller sig kvar för glatta livet. För att de skulle fastna räckte det med en snäll, liten vindil. Men det finns ingen vind i världen som skulle kunna blåsa bort dem från läppglansen. När ett hårstrå har fastnat i läppglansen så sitter det där tills man drar bort det.

Irritationen växer snabbt ifall man ständigt får hår i läppglansen när man försöker ta sig från punkt A till punkt B. Oftast behöver man inte se snygg ut förrän man kommer fram till punkt B, men det vanliga är ändå att man har målat sig med läppglans redan vid punkt A. Man vill inte ändra på det och man kan inte ändra på det faktum att håret blåser mot ansiktet och fastnar om det nuddar läpparna. Vad ska man göra?

Konsten att inte bli galen när håret fastnar i läppglansen är att inte bry sig. När jag har läppglans och utsläppt hår ute, börjar jag alltid med en metod som fungerar väldigt dåligt. Jag försöker vända mig hela tiden så att vindilarna som kommer inte för håret till mitt ansikte utan bort från det. Det här kan man lyckas med några gånger om man har tur, men förr eller senare (oftast förr) blir man överraskad av en vindil som kom från ett helt annat håll än man har tänkt sig, och håret klistrar mot ansiktet. Dessutom ser man ut som en idiot även om man lyckas undvika all vind. Då går man ju omkring och vänder och vrider sig, till synes helt omotiverat hela tiden. Och det är alltid jobbigt att passa på varje vindil, så man blir galen även om man lyckas.

Som nummer två brukar jag alltid gå över i metoden som går ut på att dra loss håret så fort det har fastnat. Jag försöker inte direkt undvika att håret blåses mot ansiktet, men så fort vinden är borta och det mesta av håret har dragit sig tillbaka, tar jag tag i de hårstrån som sitter kvar och drar loss dem från läppglansen. Sedan känner jag mig nöjd och glad, och tycker att jag är redo att komma fram till punkt B. Jag hade ett litet bakslag med hår i läppglansen, tänker jag, men nu är jag fin igen. Det värsta med den här metoden är att man inte känner sig lika entusiastisk längre efter femtonde gången man har dragit loss håret och ”känner sig redo”. Man har listat ut vid det laget att man inte är redo, utan förmodligen kommer att drabbas av fler bakslag innan man kommer fram. Dessutom blir hårstråna klistrigt kletiga när man drar loss dem genom läppglansen, så risken ökar för att hår ska kunna fastna även på kinden när det blåser till. Torra hårstrån kan bara fastna på läpparna där det finns klistrig läppglans, men kletiga hårstrån med klistrig läppglans på kan även fastna mot torr hud. Och efter ett tag blir man galen på att gå och dra loss hårstrån från läpparna hela tiden.

Till slut får man ge sig, om man inte vill bli galen. Håret kommer att blåsa mot ansiktet, och när det gör det så kommer det att fastna i läppglansen. Och om man drar bort håret så kommer det att hända igen. Det är bara att inse. Det man istället kan göra är alltså att låta håret sitta fast i läppglansen och försöka att inte bry sig. Till en början är det väldigt svårt att inte bry sig. Man plutar med läpparna och känner efter om det kittlas eller inte. Man låtsas att man hade någon med sig och föreställer sig hur det skulle vara att försöka prata. Oftast kommer jag fram till att jag skulle få hår i munnen om jag försökte prata och då känner jag direkt att jag vill dra loss håret. Men jag ska ju inte prata. Jag har ingen med mig. Då måste man tygla sig och lova sig själv att låta håret sitta kvar tills det mot förmodan uppstår en situation där man måste säga något. Efter ett tag har man vant sig med känslan och det kliar inte i fingrarna längre för att man vill dra bort håret. Så länge man håller munnen stängd och stilla går det alldeles utmärkt att ta sig från punkt A till punkt B med läpparna fulla av hårstrån. Den enda nackdelen är att man (i alla fall tror att man) ser dum ut. De flesta man möter ser nog inte ens de tunna hårstråna. Det är ju trots allt väldigt sällan så att hela hästsvansen har fastnat i läppglansen. Det känns oftast mer än det syns. Men har man verkligen lyckats ge upp alla tankar på att försöka gå omkring utan hår i läppglansen så blir man i alla fall inte galen om man följer den här metoden. Man behöver inte ens göra någonting aktivt. Alltså är den bäst!

Tidigare idag gick jag från punkt A till punkt B med utsläppt hår och började som vanligt med de två första, dåligt fungerande metoderna. Sedan gav jag upp och ägnade mig åt metod tre, att inte bry sig. Först blåste håret från höger, och ett gäng hårstrån fastnade. Jag var tvungen att koncentrera mig på att inte röra munnen. Det känns ju inte obehagligt egentligen. Det är bara det att jag har tränat hjärnan att tycka att det känns obehagligt genom att ta bort håret varje gång det fastnar, så många gånger förut. Sedan blåste håret från vänster, och ett gäng hårstrån till fastnade. Jag började nästan skratta högt när jag kom på att jag gick omkring med en munkorg gjord av hår. Ett snöre av hår från var sida om munnen möttes över munnen i ett rutmönster som täckte hela min mun. Men det gäller att låtsas som ingenting. Det är den bästa metoden.

När man kommer fram till punkt B gäller det att komma ihåg att dra loss håret. Då vill man se snygg ut och helst kunna prata. Om det går ska man dock vänta tills man kommer in inomhus innan man drar loss håret. Annars riskerar man bakslag ändå. Väl inomhus är problemet som bortblåst och man kan inte förstå hur det kan vara så krångligt att gå omkring med läppglans, men så fort man kommer ut igen vet man. För det går inte att undvika att försöka vända sig rätt när första vindilen kommer emot en. Man gör det som en reflex. Och sedan drar man automatiskt loss håret, så fort det fastnar i läppglansen. Det sitter i ryggmärgen. Trots att bästa sättet är att låta det sitta kvar. Försök att komma ihåg att konsten att inte bli galen på hår som fastnar i läppglansen, är att helt enkelt inte bry sig.

Det är inte roligt när man blir straffad snarare än belönad av att vara ute i god tid. Det händer varje gång man går till bussen i god tid, i form av att man måste stå och vänta. De som kommer precis i tid slipper vänta. Det är större risk för att de ska missa bussen, men de gånger de hinner med den bli de belönade för att de var sena, men ändå inte för sena, medan de som kommer i god tid blir straffade och måste vänta.

Nu har jag blivit straffad flera gånger för att jag är ute i god tid med förberedelserna inför kursen i Företagsekonomi. Jag tänkte i god tid registrera mig, skaffa studentkonto, logga in mig på kurshemsidan och köpa kurslitteratur. Men det gick inte att göra i ett svep som jag trodde och hoppades på.

Först registrerade jag mig på kuren, flera dagar innan sista dagen för registrering var. Sedan tänkte jag skaffa studentkonto. Men då stod det att man inte kan skaffa studentkonto förrän man är registrerad. Och även om jag hade fyllt i mina uppgifter för registrering redan så blev jag inte registrerad förrän sista dagen för registrering, då de hämtar hem uppgifterna. Så det var bara att vänta. Men sista dagen för registrering var i alla fall fyra dagar innan kursstart, så jag tänkte att jag ändå skulle ha god tid på mig att köpa böcker.

När det så var dags att skaffa ett studentkonto upptäckte jag att man inte kommer åt kurshemsidan förrän vid kursstart, även om det gick bra att skaffa sig ett studentkonto. Så det enda jag har att gå på, vad det gäller kurslitteratur, är en lista i kursplanen från 2007. Förhoppningsvis är det fortfarande den som gäller, men det står ingenting där om vilka böcker man borde läsa först. Jag kommer alltså inte att kunna logga in på kurshemsidan, och se vilka böcker som är bra att börja med, förrän på måndag kväll. Och det är ju på måndag kväll jag har tänkt börja läsa i böckerna eftersom kursen har startat då. Men jag åker ju inte fram och tillbaka till stan flera gånger samma dag, så jag får köpa böcker på tisdag.

Så bra gick det med att vara ute i god tid med att köpa böcker. Det är fruktansvärt irriterande. Ibland fanns det liknande anledningar till att man inte kunde köpa böcker i förväg på vissa juridikkurser, och då skulle man ofta ha läst tre kapitel i boken till första dagen på kursen. Alltså fast man inte får veta det förrän första dagen på kursen. Hoppas i alla fall att det inte är så här. Men jag önskar ändå att jag kunde köpa någon bok i förväg. Jag tycker om att bläddra i böckerna innan jag ska börja läsa dem och bekanta mig lite smått med dem. Då går det lättare att bara koncentrera sig på att börja läsa dem så fort kursen börjar.

När ett problem dyker upp vill man oftast bli av med det så fort som möjligt. Men det är inte alltid man får som man vill och det är inte alltid man handlar rationellt. Enligt mig finns det tre övergripande sätt att tackla ett problem.

Det enklaste sättet att tackla ett problem är att inte göra någonting åt det. Man tycker synd om sig själv, skyller på andra och går omkring och lider och hoppas på att någon annan ska lösa problemet åt en. Det här sättet är inte särskilt effektivt om man vill ha ett lyckligt liv. Förmodligen kommer problemet att finnas kvar och förpesta ens liv så länge man väljer den här inställningen. Man skadar bara sig själv genom att se sig som ett offer.

Det effektivaste sättet att tackla ett problem är att lösa problemet. Det här kan innefatta planering och tankeverksamhet för att komma fram till hur man kan lösa problemet. Det kan också innefatta fysisk aktivitet genom att faktiskt åtgärda problemet. Även om det här sättet är väldigt effektivt och i teorin låter som det enda rätta så är det inte alltid så lätt som det låter. Det kan ta lång tid och mycket tankeverksamhet bara att komma fram till hur man ska lösa problemet. Man kanske inte ens kan lista ut det själv, utan måste ta hjälp av andra. Sedan kan det ta lång tid och vara både jobbigt och svårt att utföra lösningen och även där kan man vara tvungen att ta emot hjälp utifrån. I värsta fall vet man inte om man jobbar på en lösning som faktiskt fungerar förrän man har jobbat på den väldigt länge och man kanske måste börja om från början med en annan lösning när man är klar med en lösning och upptäcker att den inte fungerar.

Det skönaste sättet att tackla ett problem är att ignorera det. Man låtsas som att allting är bra och så länge ingen påminner en om problemet så kan man vara glad och nöjd. Det här är ett väldigt bra sätt att leva glad långa perioder av sitt liv utan att behöva lyfta ett finger för att göra sitt liv bättre. Men det är också ett utmärkt sätt att ladda upp för en kraschlandning. När man väl blir påmind om problemet blir det alltför påtagligt att man inte egentligen är glad och att man inte har kommit ett dugg närmare lyckan sedan problemet uppstod. De perioder då man trots allt inte kan ignorera problemet är alltså riktigt jobbiga. Och perioderna när man är synbart glad, för att man ignorerar problemet, är bra, men inte så bra som de kunde ha varit om man löst problemet och faktiskt varit glad på riktigt.

Hur man väljer att tackla ett problem beror på vilken sorts människa man är, hur viktigt problemet är och hur medveten man är om problemet. En del ser sig själva alltid som offer. Andra tar alltid tag i problem direkt. Åter andra är så duktiga på att ignorera problem att de inte ens är medvetna om sina problem själva. Små problem är det lättare att ignorera än stora problem, och våra liv blir inte nämnvärt sämre av att ignorera de små problemen. Stora problem är svårare att ignorera, men oftast även svårare att lösa och blir därför lättast mål för det enkla sättet där man inte gör någonting annat än att tycka synd om sig själv. En del problem är så enkla att lösa att det inte är värt att klaga på dem eller ignorera dem, så de problemen löser vi direkt. Många problem blir vi inte medvetna om förrän vi har irriterat oss på dem ett tag. Dessa problem skyller vi antingen på andra eller ignorerar innan vi har insett att de finns.

I min jakt på ett tillfredsställande arbetsliv har jag gått igenom alla tre sätt att tackla problemet. Jag började med det effektiva sättet och satte igång med att söka jobb så fort jag var färdig jurist. Efter några månader svalnade entusiasmen i takt med att nej-svaren strömmade in, eller uteblev. Därefter har jag varvat hejvilt mellan de tre sätten. Jag har varit effektiv, tagit nya tag och kommit på en ny lösning som jag hoppats ska fungera bättre. När den inte har gjort det har jag gjort ingenting, bara mått dåligt och tyckt synd om mig själv i en månad. Sedan har jag ignorerat problemet ett tag, gett mig själv andrum och fått känna mig glad ett tag. Bara för att krascha i verkligheten som påminner mig om att jag faktiskt måste göra något åt jobbsituationen. Därefter har jag tagit nya tag och kommit på en ny lösning och börjat om med hela varvet runt igen, om och om.

De här tre sätten att tackla problemet är de enda tre jag vet om. Jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna göra på något annat sätt. Ändå känns alla dessa tre sätt väldigt uttjatade vid det här laget. Jag har prövat det effektiva sättet från alla möjliga olika vinklar och det verkar inte som att det går att lösa det här problemet. Vad gör man när ett problem är omöjligt att lösa? Jag har mått extremt dåligt, gett upp och gjort ingenting i flera perioder under det senaste året. Det är inte ett sätt jag tycker om att tackla problemet på, men ibland kan jag inte låta bli. Det är definitivt inte hållbart i längden. Jag vägrar att vara ett offer. Jag kan inte gå omkring och må dåligt tills någon annan som genom ett under ger mig ett jobb. Jag måste få skylla mig själv. Det finns ingen annan att skylla på. Ingenting blir bättre av att må dåligt. Så det mest lockande är ändå att ignorera problemet så länge jag kan. Det går inte att lösa och jag orkar inte må dåligt längre. Alltså finns det inget annat att göra än att ignorera problemet och må bra.

Det värsta med att ignorera problemet är bara att jag kraschar från illusionen varje gång någon frågar mig hur det går med jobbsökandet. Och folk frågar mig hela tiden. Det är tydligen inte meningen att man ska få ignorera sin jobbsituation när man jobbar i kassan på ICA och är färdigutbildad jurist. Det är meningen att man ska sitta och vara aktivt jobbsökande hela tiden, så att man kan berätta små uppdateringar för alla som frågar. De ska helst innehålla information om intervjuer och svar på ansökningar. Eller i alla fall information om jobbannonser som passar ens expertis och ansökningar som faktiskt har blivit ivägskickade. Folk i allmänhet är inte nöjda med svaren jag ger när jag faktiskt är inne i de perioder där jag söker jobb bäst jag kan, för det finns inga intervjuer, inga svar på ansökningar och knappt några inskickade ansökningar, för det finns inga jobbannonser som passar min expertis. Det jag skulle kunna berätta om, men som ingen vill höra, är att jag har suttit hela dagen och surfat runt på juristhemsidor och kommit fram till att det inte var någon som sökte några jurister idag heller. Det vill inte folk höra, för då blir de nervösa och vet inte vad de ska svara. Situationen blir pinsam för att de vet om att jag själv vet om hur misslyckad jag är och försöker komma på något att säga som inte låter nedlåtande trots att det är uppenbart att det inte finns något annat än nedlåtande saker att säga.

Jag vill att det ska finnas ett fjärde sätt att tackla problemet på. Jag vill att det ska finnas ett sätt där jag är lycklig på riktigt, utan att behöva lösa problemet. Det kanske går om jag lyckas komma så långt bort från problemet att det slutar vara ett problem. Det som finns är inte nödvändigtvis ett problem. Det som finns är ett faktum: Jag har inte ett jobb jag är nöjd med. Om jag kan få det faktumet att inte vara ett problem så kanske jag har hittat ett fjärde sätt att ta mig ur det hela.

Om en vecka börjar jag plugga Företagsekonomi A på distans. Faktumet kommer att kvarstå. Jag kommer inte att ha ett jobb jag är nöjd med om en vecka. Men det kanske kommer att vara så att jag flyttas från problemet om en vecka. Jag kommer att vara student. Hur många studenter har ett jobb de är nöjda med? Nästan inga, för då skulle de inte plugga. Det kommer alltså eventuellt inte att vara ett problem att jag inte har ett jobb jag är nöjd med så länge jag pluggar. Förhoppningsvis känner jag bara att jag går framåt i mitt liv på andra plan än arbetsmarknaden och flyttar fokus till det faktum att jag stimulerar mig själv och utbildar mig själv och hittar tillfredsställelsen i pluggandet, så att jag inte längre behöver få den genom ett jobb.

Tyvärr vet jag att jag inte kan plugga för evigt. Ur en synvinkel är det här bara ett effektivare sätt att ignorera problemet, som jag vet kommer att blossa upp igen senast om ett år när kursen är klar. Förmodligen tidigare. Jag undrar om det går att på riktigt försona sig med tanken på att aldrig få ett jobb man är nöjd med. Att inte se det som ett problem, utan istället leva ett lyckligt liv med sitt jobb som man inte är nöjd med och koncentrera sig på att vara nöjd med allt man gör på fritiden istället. Det skulle vara ett jättebra sätt för mig att bli av med allt det här. Men det är jag nästan helt övertygad om att jag inte skulle klara av. Jag är inte den som ger mig om jag inte är nöjd. Jag kan ändra mig angående vad som gör mig nöjd, men jag kommer inte att kunna ge upp utan att vara nöjd. Kanske kassajobbet på ICA växer med tiden och blir något som jag lär mig älska till slut. Då skulle problemet försvinna. Det skulle vara bra. Men jag tvivlar starkt på att det kommer att bli så.

Det finns tre sätt att tackla ett problem. Jag är fast i en ond cirkel där de tre sätten går på repeat. Jag vill försöka stoppa det, men jag vet inte på vilket av de tre sätten jag i så fall skulle vilja landa. Allt känns uttjatat, men jag kommer inte härifrån. Just nu befinner jag mig i det enkla sättet att tackla problemet. Jag tycker synd om mig själv för att det känns som att det inte finns något mer jag kan göra. Och jag ser bara: Hopplöshet.

De senaste dagarna har jag haft känslan av att jag konstant rycker åt mig de tre viktigaste sakerna och springer till bussen. Som en metafor alltså, egentligen har jag cyklat till jobbet varje dag. Mitt ständiga tillstånd har varit att jag precis hinner med vad det än är jag håller på med om jag prioriterar bort det minst viktiga. Jag har inte kunnat ta det lugnt någonting eller ens göra någonting ordentligt.

Ett exempel är när jag ringde mamma och bad henne hjälpa mig att lista ut hur jag skulle göra med min prenumeration av Amelia. Jag vill säga upp den när jag har betalat för de sista tre nummer jag får. Men jag vet inte när räkningen kommer och nu ska vi åka på kryssning. Hon hjälpte mig att räkna ut, tänka efter och tolka prenumerationsvillkor. Inget konstigt telefonsamtal egentligen, förutom att jag brukar vara mer förberedd när jag ringer. Nu sprang jag runt under tiden jag pratade och letade efter senaste numret av Amelia och papperet med prenumerationsvillkoren.

Mest karaktäriserande för de senaste dagarna var att jag ringde det här samtalet tio minuter innan jag var tvungen att cykla till jobbet. Så varför gjorde jag det? För att jag gjorde något annat precis innan det och något annat precis innan det. Jag kunde inte välja att ringa tidigare för jag var upptagen. Jag kunde välja att inte ringa innan jobbet alls, men så kan jag inte heller hålla på. Jag kan inte skjuta på allting till senare för jag vet att det inte kommer att dyka upp någon lugn stund då jag kan göra klart allt jag inte hunnit med, innan vi åker.

Alltså lever jag halvt på väg till nästa grej hela tiden. Jag ringer samtal när jag redan är på väg till jobbet. Jag skriver inköpslistor medan jag jobbar. Jag cyklar hem medan jag håller på att somna. Jag sover medan jag bloggar i huvudet. Jag köper saker till resan utan att tänka efter först, utan att egentligen ha tid att stanna cykeln och gå in en sväng på Åhléns. Jag färgar Tottes hår samtidigt som jag går igenom kläder och har en känsla av att det egentligen var en tredje sak som hade högst prioritet just då, men om jag stannar upp och tänker efter så hinner jag inte med något av det förrän det är nästa grej som gäller.

Någonstans mitt uppe i alltihopa känns det som att jag har tappat bort mig själv. Jag hinner inte med att samtidigt vara jag. Det är som när dansarna i So You Think You Can Dance får lära sig en ny koreografi. Jag hinner precis lära mig stegen innan det är dags för uppvisning. Jag hinner inte bli så bekväm med stegen att jag kan lägga till min egen personlighet. Det är då dansarna får dåliga betyg. Men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Ska jag fortsätta såhär så att jag får så mycket som möjligt gjort innan vi åker och hitta tillbaka till mig själv då, eller ska jag ta över kommandot redan nu, sakta ner, och missa att göra hälften? Det skulle inte vara jag att missa göra hälften heller, så jag har väl inget val. Jag känner mig utsliten. Jag behöver semester. Vad bra att det bara är tre dagar kvar tills vi åker. Och då har jag inget annat val än att slappna av, oavsett hur mycket jag har hunnit med innan vi åker. Bra!

När jag är ledsen vill jag gråta. Jag gråter gärna i någons armar, speciellt Valdemars eller Tottes. Men jag vill inte bli tröstad på det sättet att jag inte får gråta mer. Jag vill inte att de ska göra roliga miner så att jag börjar skratta och glömmer bort varför jag är ledsen. Jag vill få gråta ut tills jag har gråtit färdig.

Om jag inte får gråta klart så fortsätter jag att vara ledsen. När de får mig att börja skratta genom att spexa så glömmer jag bara tillfälligt bort att vara ledsen. Jag har inte egentligen blivit glad igen. Så fort de slutar spexa och jag slutar skratta så blir jag genast lika ledsen som från början igen.

Det är bara när jag får gråta tills det inte finns några tårar kvar som jag kan gå lycklig därifrån sedan. Om jag får gråta så länge jag vill och tänka på det jag är ledsen över tills jag har kommit fram till hur jag egentligen känner så kan jag gå vidare när jag har gråtit klart.

Att få en kram och några medlidande blickar är alltid skönt när man gråter, men om man får mig att skratta så har man bara förstört för mig. Då kommer det bara att ta ännu längre tid tills jag blir glad på riktigt. Utåt sett ser det kanske ut som att man har lyckats trösta mig om jag skrattar, men inuti känns det inte alls så.

Så låt mig gråta tills jag har gråtit klart om du vill att jag ska bli glad på riktigt. Ignorera mig inte och låtsas som att du inte bryr mig om mig, men få mig inte att skratta heller. Man kan trösta på andra sätt än att få någon att skratta. Det är bättre att trösta mig genom att säga att det är okej att jag gråter, och hålla om mig medan jag gråter klart.

Ibland är det TV:n. Ibland är det choklad. Ibland är det bloggen. Ibland är det gosedjuren. Just nu är det solen, som jag ägnar all min vakna tid åt. Allt jag gör kretsar kring någon slags planering för att jag ska hinna vara ute i solen så mycket som möjligt. Och så fort jag kan så går jag ut och sätter mig eller tar en promenad. Jag äter ute, läser ute, leker med Valdis ute, umgås med Totte ute och jag till och med tränar ute, fast det är alldeles för varmt för det.

Solen ger mig så mycket, utan att jag egentligen vet vad det är den ger. Jag kan inte låta bli att le när solen skiner. Jag känner mig glad och upprymd. Jag får mer energi. Jag kommer på bättre idéer. Jag kan slappna av. Det är helt sjukt vilken stor skillnad det är på mig om jag tar en promenad i solen, jämfört med om jag tar en promenad i den friska luften en dag när det är grått och trist, även om det inte regnar. Jag får en förbättrad personlighet när solen lyser på mig.

Med tanke på hur stor skillnad solen gör så kan jag inte förstå att samhället förväntar samma saker av oss en molnig dag som en solig. Det är ju mycket jobbigare att vara positiv och idérik en molnig dag. Man borde få sjukskriva sig när solen inte skiner för att den gör så stor skillnad för välbefinnandet. Men det skulle ju aldrig fungera här i Sverige. Här vill väl folk sjukskriva sig när solen skiner istället, så att de kan passa på att vara lediga och ute och njuta av solen. Men jag vill att det ska vara sol jämt, även när jag jobbar.

Nu har jag inte tid att blogga längre. Jag måste ut i solen. Jag har redan varit vaken i tre timmar utan att ha varit ut. Jag står inte ut längre! Det är en konstig sak att jag har vaknat innan klockan åtta flera dagar i rad nu och inte varit trött, inte kunnat somna om. Det måste vara solen som gör det. När jag vaknar och ser en strimma solsken lysa in genom glipan i persiennerna så vet jag att det inte går att sova längre. Det är dags att gå upp och gå ut i solen, även om jag bara har sovit fem timmar. Jag behöver inte mer sömn än så nu. Jag behöver ingen sömn, ingen mat, inget jobb, inga pengar. Jag behöver ingenting. Jag har solen.