Direktlänk till inlägg 8 maj 2009

Svårt att vara rolig ensam

Av Erica - 8 maj 2009 21:28

En man gick och balanserade sitt hopfällda paraply framför sig på pekfingret, utanför spårvagnen jag satt på. Det var ganska många andra människor ute och gick, så han var inte undangömd eller så, men han verkade inte ha någon i sitt sällskap. Det kändes lustigt att se. I vanliga fall brukar människor mest vara neutrala när de inte är i sällskap med någon. De ler inte och de gör inga roliga saker som att balansera paraplyer, utan de går bara dit de ska. Om de, trots att de inte har sällskap, gör något roligt, så brukar de passa på när de tror att ingen ser. Men den här mannen gick alltså, helt öppet, i sitt eget glada sällskap och balanserade ett paraply.

Jag brukar ofta känna mig tråkig, på stan eller på jobbet, när jag inte har någon i mitt sällskap. På stan gör det ingenting att folk som ser mig tycker att jag verkar tråkig. Dem ska jag förmodligen aldrig träffa igen ändå. Men för min egen skull skulle jag vilja vara lite roligare när jag går på stan ensam. Jag vill också skratta åt en rolig bild på en reklampelare, ta hoppsasteg fram eller låtsas tappa nycklarna i vattnet när jag går över en bro. Men det är sådant man bara gör när man är minst två personer med i sällskapet. Det är väldigt svårt att vara rolig när man är ensam. Om jag skulle börja skratta högt åt reklambilder, utan att ha en kompis bredvid mig, skulle folk tro att jag var galen. Men när jag inte skrattar åt den roliga bilden så tycker andra att jag är tråkig. Det kanske står ett gäng med tjejer i min ålder och pratar alldeles bredvid mig när någon av dem nämner bilden och alla börjar skratta. Jämfört med dem framstår jag som tråkig.

Det är värre när någon liknande situation uppstår på jobbet. Dessa människor ska jag ju fortsätta jobba med. Så om de tycker att jag är tråkigt blir det ännu tråkigare att jobba. Men jag vet inte vad jag ska göra. Om ingen av de kollegor jag umgås med privat är i närheten så har jag samma känsla av ensamhet i ett hav av människor, som när jag går ensam på stan. Jag kan inte bara ta upp en barnleksak som någon har ångrat sig på och börja testa alla knappar på den, när ingen kollega är tillräckligt nära för att vi ska kunna börja prata om den. Men det kan fortfarande vara kollegor som ser mig, så om jag inte gör någonting, så framstår jag som en tråkig människa som bara sitter stilla i kassan, stirrar rakt fram och väntar på kunder.

Enda sättet att undvika att framstå som tråkig, och att undvika att ha tråkigt, är väl att alltid omge sig med kompisar. Men hur lätt är det då? Jag kan inte ta med mig en kompis på spårvagnen varje gång jag ska åka till jobbet. Och även om jag måste erkänna att det finns sådana människor på jobbet så kan inte jag bli kompis med alla mina kollegor, så att jag kan göra roliga saker vem jag än jobbar med. Det kanske blir lättare när man får barn. Inte på jobbet, men när man är föräldraledig. Då har man ju alltid barnet med sig. Så då kan jag och min bebis sitta på spårvagnen och dra internskämt, som bara vi förstår. Så kan andra titta på oss och önska att de kunde vara lika roliga. För även om bebisen förstår lika lite som min handväska av det jag säger, så räknas man ändå som galen när man skrattar åt en bild på en reklampelare om man bara har sin handväska som sällskap. Men om man har en bebis med sig, pekar och säger ”titta på den roliga bilden”, så är det okej att skratta högt tillsammans med bebisen. Och det gäller även om bebisen inte skrattar.

Psykiskt välbefinnande

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...