Direktlänk till inlägg 28 januari 2009

Den totala otillfredsställelsen av att arbeta utan resultat

Av Erica - 28 januari 2009 14:27

Det är väldigt jobbigt att arbeta utan att det visar något som helst resultat. Det är svårt att motivera sig till att göra något när man är nästan helt säker på att det inte kommer att få något resultat. Men jag får inte ge upp!

Det jag menar är jobbsökandet. Hur många ansökningar jag än skickar in, hur många potentiella arbetsgivare jag än ringer och hur många hemsidor jag än surfar runt på i jakt efter jobb så slutar det alltid med total otillfredsställelse. Hittills alltid alltså. Det är svårt att lura hjärnan att tro att det ska leda till något just den här gången. När jag sökte jobb 1 tänkte hjärnan att det kanske handlar om en 50 - 50 chans att jag får jobbet. Efter jobb 10 började hjärnan se att chanserna för att få jobbet är mindre än 10 %. Nu har hjärnan tappat räkningen och konstaterar bara, smart som den är, att om jag söker ett jobb så kommer ingenting hända. Det här baserar hjärnan på ett års erfarenhet och logiskt tänkande. Hittills har det alltid varit så att Erica får inget jobb när hon söker ett jobb. Hjärnan tror att det är lika troligt att Erica skulle få ett jobb genom att söka ett som att en ficklampa utan batterier skulle lysa genom att man tryckte på knappen. Det har aldrig hänt, så varför skulle det hända nästa gång. Hjärnan skulle nog bli väldigt förvånad om lampan lyste utan batterier och börja undra om något var fel. Detsamma om jag fick ett jobb.

När jag söker jobb utan resultat menar jag inte bara att jag inte får något jobb. Jag menar att jobbsökande i sig är ett sådant otillfredsställande arbete att det aldrig får något resultat alls. Inte ens ett halvfärdigt resultat.

Om jag gör ett träningsschema, som det jag gjorde häromdagen, så ger mitt arbete resultat hela tiden. Först resulterade det i en skiss, som är användbar för fortsatt arbete. Sedan får det resultatet att varje pappersbit för sig blir klar vart efter. Om jag när som helst tar en paus i arbetet ser jag när jag kommer tillbaka till arbetet att lika lite är kvar att göra som när jag lämnade det sist. Sedan resulterar mitt arbete i ett färdigt träningsschema när jag har kommit så långt. När det gäller jobbsökande kan man aldrig se hur långt man har kommit. Man är aldrig halvvägs eller ens en bit på vägen. Man kan aldrig se på det resultat man hittills har åstadkommit för det är alltid noll. Och gör man en paus efter att ha ringt fyra arbetsgivare som har sagt nej så är inte resultatet när man kommer tillbaka detsamma som när man lämnade. Resultatet suddas ut varje gång man lämnar. För när man kommer tillbaka är resultatet noll och man måste hitta arbetsgivare att ringa, oavsett om man hade ringt fyra stycken sist eller inte.

När jag bloggar blir jag aldrig färdig. Så på ett sätt går det aldrig att nå fram till slutresultatet. Det är en pågående process. Och det kan man säga att jobbsökandet också är. Men den stora skillnaden där är att jag kan gå in och titta på allt jag har åstadkommit hittills på bloggen. Jag ser hur mycket jag har gjort och hur bra varje inlägg är för sig. Om jag tittar igenom gamla jobbansökningar ser jag bara ungefär en likadan version av samma personliga brev jag skickar ut idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt för det uppnår uppenbarligen inte det resultat jag vill, men när jag läser det tycker jag att det är bra uppbyggt, och när jag visar det för andra så tycker de att det är bra.

Att jobba på ICA är kanske inte det mest tillfredsställande jobbet man kan ha. I alla fall inte om man är utbildad jurist. Men det är ändå bra mycket mer tillfredsställande än att söka jobb. När jag stänger kassan för att gå hem för dagen ser den i princip likadan ut som när jag satte mig där på morgonen för att börja arbeta. Man kan alltså inte se att jag har åstadkommit något direkt resultat. För mig själv finns inget resultat att se i slutet av dagen. Trots det genererar arbetet på ICA mer resultat än mitt jobbsökande. När jag åker hem från ICA så vet jag att jag har hjälpt andra människor den dagen. De hade inte haft samma resultat på sina matbord på kvällen om inte jag hade registrerat deras varor för försäljning. Så även om det inte är något resultat som påverkar mig så känns det bra att veta att jag har förändrat världen. När jag ringer en potentiell arbetsgivare däremot så är det inte bara mig det inte får något resultat för. Det får inget resultat för arbetsgivaren heller. Samtalet är förmodligen bortglömt inom en kvart och ingenting hade varit det minsta annorlunda vare sig i mitt eller den potentiella arbetsgivarens liv om jag inte hade ringt.

Så inte är det konstigt att jag ibland inbillar mig att jag bara kan låta bli att söka jobb en eftermiddag då jag inte känner för det. Vem kommer någonsin att få veta? Vad i detta universum skulle överhuvudtaget bli annorlunda? Ingenting.

Psykiskt välbefinnande

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...