Direktlänk till inlägg 21 juni 2010
Jag har precis börjat läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Den handlar om Ann som ständigt söker upp psykakuten för sin ångest. På sida 22 stod det något som får mig att tro att hon skulle förstå mig om hon läste mitt blogginlägg ”Jag ska dö.” som jag skrev för någon vecka sedan.
Det var något om att undra vad alla andra vet som gör att de inte får ångest. Eller om det är något som alla andra har fått slippa veta, men man själv inte kan glömma nu när man vet om det. Precis så känns det för mig ibland.
Den extremt stora skillnaden mellan mig och Ann är att jag ju visst vill leva. Jag vill absolut inte dö, utan jag vill superjättegärna leva. Det är ju just det som gör att jag får panikångest när jag inser att jag ska dö. Jag har aldrig känt som Ann att jag vill komma bort från livet. Det känns ju positivt i alla fall.
När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 |
5 |
6 | ||||
7 |
8 |
9 | 10 |
11 | 12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 | 17 | 18 |
19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 |
27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|