I morse tog det lång tid för mig att komma ur sängen. Det är så synd när planeringen spricker på grund av en sådan sak att man är trött. Men jag tror fortfarande att jag kommer hinna förbereda lunchmötet i god tid. Det gäller bara att fokusera.

Ikväll hoppas jag att jag kan somna när jag lägger mig. Det vore skönt att känna sig utvilad när klockan ringer. Men det vore skönt att få undan tvätten också och betala den sista räkningen i tid och ta hand om posten direkt så den inte ligger och skräpar och få undan Neos leksaker från golvet och få undan diverse saker som alltid ligger framme på fel ställen efter att Totte har varit hemma i en minut och ha bestämt kläder till imorgon så att man slipper göra det på morgonen, och någonstans där har klockan blivit alldeles för mycket, antingen för att man har gjort allt det där och det tog så lång tid att göra, eller (troligare) för att man inte orkar göra allt det där och sitter och kollar på TV för att samla kraft att göra det och inte känner att det är okej att gå och lägga sig förrän det är gjort, men till slut ger upp för att kraften inte har kommit än när klockan redan är alldeles för mycket.

I natt dansade jag länge och väl med klassen som tog examen. Jag dansade mycket med studerande från en annan klass jag har i juridik också. De var där för att fira av sina blivande kollegor. Jag hade jätteroligt!

Den enda negativa effekten av dansandet är blåsorna på mina lilltår. Den ena är fylld med genomskinlig vätska och den andra verkar vara fylld med blod. Jag har haft flipflops hela dagen i dag, för jag tror inte att jag kan ha skor. Eventuellt tar jag hål på blåsorna och sätter på Compeed skavsårsplåster. Det lärde jag mig på första hjälpen-kursen att man ska göra om man inte kan låta blåsorna vara tills de försvinner av sig självt.

Firande av mina nya arbetsuppgifter, möte i Falun utan tillgång till kök för att laga mat och romantisk kväll med restaurangmat och biogodis. Det är inte konstigt att vågen visade upp den här veckan. Det är nästan konstigare att den bara visade ett hekto upp. Men jag vill ju gå ner, så det känns som att det skulle vara illa nog om den visade plus minus noll.

Tyvärr väntar trerättersmiddag ikväll på examensfesten för en klass jag har haft i juridik. Sedan är det examensfest för en annan klass på onsdag med grillning ute på en ö. Därefter väntar nationaldagsfirande, eventuellt på landet. Och allt detta är bara den här veckan. (Jag väger mig lördagsmorgnar.)

Senare i juni väntar midsommarfirande och ett bröllop. Från början var det bröllopet jag siktade på att gå ner i vikt till. Min mamma kom på den bra idén att vi inte skulle äta godis fram tills dess. Men nu har jag egentligen siktet inställt på hösten. Jag vill börja nästa termin som en ny människa med mer ork och snyggare kläder. För att lyckas med det är det ju bra om jag har kommit någon bit på vägen neråt vid bröllopet!

Det största problemet är maten. Jag är i och för sig en godisgris, men när vi säger att vi inte ska äta något godis så minskar jag mitt godisintag med åtminstone 95%. (Min Werthers Original på bion igår utgjorde de 5% som jag inte lyckas låta bli.) Träna går också bra. Jag tränar tre gånger i veckan på gym. Dessutom går jag alltid halvtimmespromenaden hem från förskolan istället för att ta spårvagnen. Till förskolan går jag också om vi kommer i väg i tid, vilket är ungefär hälften av gångerna. Efterrätter har jag ätit mer än vi kom överens om, men inte hur mycket som helst. Det stora problemet är maten. Jag har ingen koll på vad jag ska äta eller hur mycket. Och om jag har koll så finns inte det hemma. Man får äta vad som finns. Jag får väl börja räkna ViktVäktar-poäng igen. Det värsta med det är att det tar längre tid att slå upp poäng än det tar att laga maten, så jag hinner tröttna och dö av hunger innan jag får börja äta.

Nu måste jag tillägga att jag har gått omkring och känt mig smal idag också. Magen har knappt nuddat jeansen idag heller och det är samma jeans. Men idag har jag kollat gylfen ungefär tre gånger i timmen och den har varit stängd varje gång. Med andra ord gick jag kanske inte omkring med gylfen öppen exakt hela eftermiddagen igår heller, utan kanske bara en stund precis innan jag kom på det.

Det är härligt att gå ner i vikt. Precis när man börjar gå ner i vikt väger man hela tiden mindre än man gjorde dagen innan. Då märker man det på sådant som kläder och smidighet. Dessutom äter man ju sunt när man är på väg ner i vikt, alltså får man mer energi och blir på ett bättre humör. När jag vägde exakt den här vikten för några veckor sedan och var på väg upp i vikt (för att det är förrädiskt att ha ettårskalas för sin son) mådde jag inte alls såhär bra. Jeansen kändes dessutom väldigt tajta.

Så huruvida jag är smal eller inte är relativt. Jag siktar definitivt på att bli bra mycket smalare än såhär. Det som har skett mellan tidpunkten jag vägde den här vikten sist och nu, är ju inte att jag har blivit smalare, utan snarare att jag har varit större och töjt ut jeansen däremellan. Men det känns ändå bra. Siffran på vågen har nog aldrig varit det viktigaste egentligen. Jag lever hellre ett liv där jag tränar regelbundet och inte känner mig proppmätt eller har blodsockerfall, än ett liv där jag kämpar med humöret varje dag även om jag kanske väger lite mindre.

I teorin står jag i köket och lagar tacopaj med min man just nu. I teorin packar vi upp resväskan från Uppsalavistelsen medan pajen står i ugnen. I teorin orkar jag starta en tvätt och glatt småprata om hur dagen på öppna förskolan varit.

I teorin ska det bli trevligt att sitta ner i soffan och äta paj medan vi tittar på TV-serier. I teorin vill jag ha ett glas likör efteråt, till chokladen vi fick med oss hem från chokladprovningen. Till sist går vi i teorin och lägger oss tillsammans, men det är en helt annan teori som inte har blivit praktik på väldigt länge.

I teorin är jag pigg och glad och har full energi att göra allt det trevliga och nödvändiga som Totte faktisk är helt inne på ikväll. Men i praktiken är jag ett vrak som ligger i sängen helt utslagen och hoppas på att väskan ska packa upp sig själv och natten ska komma så att jag får ligga kvar här. Det är mer slutkörande än man tror att ta hand om en ettåring som inte sover middag på hela dagen! När ska jag orka få en normal fredagskväll?

På förmiddagen idag var det Neo som var ynklig. Han grät så fort minsta lilla gick emot honom. Dessutom ville han sitta i knäet hela tiden.

Hela eftermiddagen och kvällen är det däremot jag som har blivit mer och mer ynklig. Jag känner mig lite förkyld och har ont i ena foten, men framförallt har jag mensvärk. Jag inbillar mig att den är värre nu än innan jag blev gravid med Neo. Totte har värmt vetekudden åt mig, i omgångar, medan jag har legat och tyckt synd om mig själv och slötittat på TV.

Rollen som offer passar mig inte alls egentligen, så efter bara någon timme började jag ta tag i saker. Foten och ryggen gör fortfarande lika ont, men det kan jag ju inte låta stoppa mig. Nu har jag kollat upp telefonnumret till optikern jag ska ringa imorgon, kollat mailen och planerat Neos lunch. Dags att sova mig pigg och kry!

Glasögonsituationen visar fler och fler dåliga sidor för var dag som går. En av de jobbigaste grejerna jag har upptäckt är att det inte går att snegla på folk på öppna förskolan för att lite diskret se om det är någon jag känner. Jag måste stirra ordentligt på dem med hela ansiktet riktat åt deras håll för att kunna se dem genom glasögonen. Idag var jag tvungen att prata med en som jag inte kände eftersom jag nästan vridit nacken av mig för att möta hennes blick. Jag vill kunna smyga på folk. Det här är hemskt!

Men dagens nya upptäckt är att jag är helt blind i duschen. Jag duschar ju inte med glasögon, alltså är allt suddigt i duschen. Det här är säkert ingen nyhet för vanliga glasögonbärare, men jag är van att ha linser i duschen så det är nytt för mig.

När jag skulle spraya ut lite rakgel i handen så kom det inget. Det tyckte jag var konstigt tills jag upptäckte att handen jag höll flaskan med var full med skum. Jag hade hållit flaskan bakochfram. Efter att till slut lyckats raka mig under armarna tittade jag ner och funderade på att raka mina ben. Men jag såg inte ett hårstrå på hela benet, så jag lade ner det. Jag vet att benen är håriga för jag har sett det när jag har haft glasögon på. Det är för långt mellan ögon och ben helt enkelt, så håren suddas bort. Det sista som hände var att jag såg något skräp eller vad det var. Det såg läskigt ut och ungefär naturlig storlek för en äcklig insekt. Jag visste inte om jag skulle bli rädd för den eller om det bara var smuts från mig. Det kändes besvärande.

Så med håriga ben och en halvtömd flaska rakgel gick jag ut ur duschen, rädd för mitt eget strumpludd. Då var glasögonen inte helt fel att få på sig ändå. Världen kom tillbaka till mig sekunden de landade på näsan. Men jag kan inte säga att jag har vant mig vid glasögonen mer för varje dag. Jag längtar snarare mer efter mina linser för varje dag som går. Jag vill inte vara ett blindstyre i duschen!

Man kan skylla på att man inte har tid, att det inte passar, att man är sjuk eller inte vill. Min vanligaste ursäkt det senaste halvåret är att jag inte orkar eller inte ens har tid att fundera på om jag har tid eller inte. Jag skyller på bristen på sol också, för det är den som gör att jag orkar allt jag eventuellt orkar. Men vad man än skyller på så kvarstår faktum: Om man inte tar sig till gymmet så har man inte tränat, och har man inte tränat så mår man inte bra.

Idag har jag varit på dansaerobic för första gången på evigheter. Det känns helt sinnessjukt att inte gå varje måndag. Men om jag hade sovit för lite natten till den här måndagen också och jobbat tio timmar på det så hade jag nog varken orkat övertala Totte om att fortsätta ta hand om Neo hela kvällen, eller fysiskt orkat genomföra själva passet. Jag hade definitivt inte orkat lyssna på knapprandet från Tottes tangentbord i sovrummet till kl 3 på natten efter det. Så det är inte konstigt att jag inte har gått på dansaerobic varje måndag det senaste halvåret. Inte ett dugg konstigt. Men det gör mig inte ett dugg vältränad. Så lyckan är total nu när jag äntligen har tid, lust, ork, vilja, möjlighet att träna igen!