Kalla kårar kryper längs min ryggrad och lugnet omgärdar mitt sinne som en varm blöt filt. Jag har slutat vara upprörd. Från och med nu står jag bara ut. Det är höst i luften, fast det bara är augusti, och jag känner att jag längtar för ovanlighetens skull. Jag längtar efter höstlöv och regnjacka, efter behaglig temperatur i löparspåret och inget behov av solglasögon. Jag längtar efter nycklarna till vår nya lägenhet, efter timmar av uppackande av lådor och sortering av saker. Jag längtar efter att veta hur livet i mitt äktenskap blir, efter att få veta hur det känns att ha man och lägenhet.

Mest av allt längtar jag efter trygghet, efter att bli helt frisk, efter att kunna veta att jag kan lita på mina nära och kära, efter att ha en fast plats i tillvaron som känns som min. Jag längtar efter att trivas i vår nya lägenhet. Jag längtar efter att trivas i min vardag. Jag längtar efter den kalla hösten som tillåter mig att krypa ner i sängen, under ett varmt duntäcke, och bara mysa i nuet. Den sängen vill jag ska kännas som min egna trygga säng. Det rummet vill jag känna mig säker på att bara jag och Totte går in i utan att knacka. Det täcket ska bara Totte och jag ligga under.

Sommaren har varit underbar på ett sätt, och obeskrivligt hemsk på ett annat sätt. När hemskheten av att inte ha ett hem suddas ut och möjligheten av att bygga upp ett riktigt liv infinner sig, så ska jag lägga upp bilder från den underbara delen av sommaren här på bloggen. Det finns inget sätt nu. Det finns tid, vilja och möjlighet, men det finns inget sätt. Avsaknaden av ett eget hem omvandlar allt man kan göra till meningslöst och allt man måste göra till omöjligt. När det finns ett sätt ska jag berätta om den underbara sommar jag har haft. Nu finns bara längtan, längtan till hösten, till tryggheten och till livet!

Nyss hemkommen till hotellrummet från en löparrunda runt Tisken i Falun, kan jag konstatera att det är fruktansvärt jobbigt att ha långt hår. Min hårknut gick upp tre gånger under tiden jag sprang de tre kilometerna kring sjön. Förmodligen hade den hunnit gå upp två gånger till också, om jag inte hade struntat i att sätta upp den igen efter tredje gången den gick upp.

Det är inte direkt bekvämt att känna håret skumpa mot bakhuvudet. Förmodligen hade det varit skönare med hästsvans, än en halvlös knut som guppar. Men hästsvans är jobbig för att den svänger så mycket. När man tittar åt sidan får man hår i munnen. Nej, jag gillar när min hårknut håller sig hårt knuten. Då känns det som att det inte finns något hår alls. Allt är liksom fast i huvudet, inga lösa delar någonstans.

Jag ser fram emot att klippa av håret. Det ska jag göra i juni, efter bröllopet, men innan smekmånaden. Riktigt kort ska det bli, så att det självtorkar på tre sekunder när vi är i Grekland. Och så att jag inte kan få det i ansiktet, vare sig när jag springer eller när jag badar. Lite hår i ansiktet får jag kanske räkna med, när jag inte ens kan sätta upp det, men det ska i alla fall inte hamna hela ton hår i munnen så att jag inte kan andas, som det gör nu ibland.

Nu är det bara ett håll som gäller för min vikt och det är ner! Jag blir peppad av att jag faktiskt går ner i vikt, till och med förra veckan när jag åt flyttpizza mer än en dag. Jag blir peppad av att kollegor säger att de ser att jag har gått ner. Jag blir extremt peppad av att jag ska prova klänningen på fredag! Och jag blir inte minst peppad av att det enda jag behöver göra är att springa (som jag älskar), träna med hantlar (som jag älskar) och äta kött, sås, grädde och hallon (som jag älskar).

Trots detta lyckades jag med ett snedsteg i lördags. Totte var inte hemma och jag skulle titta på Eurovision Song Contest ensam. Av någon anledning fick jag för mig att det var okej att köpa lite lösgodis då. Men jag vet inte hur man gör när man köper lite lösgodis, så jag kom hem med världens största påse. När jag väl hade ätit min köttbit med sås var jag inte ens intresserad av godiset längre. Fast jag tog några få bitar ändå, och de var gudomligt goda. Sedan tog jag med hela den nästan orörda påsen till Uppsala och gav bort den till min bror. Ibland saknar jag bara att få köpa lösgodis, inte att få äta det.

Sista veckorna fram till bröllopet nu får jag för mig att jag kommer att gå ner i vikt bara av viljestyrka, men självklart ska jag träna och äta rätt också. Som vanligt har jag massor av saker att göra som kräver att jag sitter still: Mitt jobb åtta timmar om dagen, en massa sidenband att knyta och planeringar att skriva på datorn. Dessutom ser mina naglar förskräckliga ut så jag ska nog göra en tvåveckors-kur där man målar om dem varje dag. Det blir en del stillasittande det med. Men på något sätt får jag för mig att jag ska lyckas röra på mig en hel del ändå. Om inte annat måste jag irra runt i lägenheten och flytta runt saker tills jag får någon ordning på det.

Mitt mål var att klara VårRuset på under 30 minuter. Jag gick i mål på 26.52 och poserar här stolt med medaljen runt halsen!

Om ett par timmar bär det av i VårRuset. Jag ska springa det för andra gången, och den här gången är jag mer förberedd. Jag vet inte om det innebär att jag kommer att kunna springa det fortare, men jag tror i alla fall att jag kommer att njuta mer av det.

När jag berättar för folk att jag ska springa VårRuset så säger de ”Åh, jaha!” som att det faktiskt är någonting värt att berätta. Och förra gången, när jag berättade att jag hade sprungit VårRuset så sa de ”Vad kul! Hur gick det?” som om det också var någonting värt att berätta.

För mig är det kul att ha något att berätta för folk, som de faktiskt bryr sig lite om, men personligen tycker jag inte att det är så superspeciellt att springa VårRuset egentligen. Det enda jag gör är ju att springa 5 km (som inte ens är 5 km, utan 4,6 km). Springer 5 km gör ju jag varje vecka, så för mig är det ju ingen speciell grej. Men mina vanliga löparrundor är det ingen som vill höra något om.

Fast det är klart att jag förstår grejen. VårRuset är ändå ett event, där många personer springer 5 km samtidigt. Då är det av någon anledning värt mer än när jag gör det själv. Detta trots att VårRuset inte är en tävling och ingen riktig tidtagning sker. Förra gången rycktes jag faktiskt med av den speciella känslan, både på uppvärmningen, under själva loppet när folk hejade på, och när jag kom i mål och möttes av världens stoltaste Totte.

Trots detta känns det inte som att jag ska göra något superspeciellt ikväll. Jag ska ju bara springa 5 km, precis som jag gör en kväll varje vecka. Det roligaste med att springa VårRuset är fortfarande att få berätta för folk innan att man ska göra det, och att berätta för folk efteråt att man har gjort det.

Inte trodde väl jag att man kunde gå ner i vikt av att äta goda köttbitar med fet sås, vispgrädde och hallon, kebabsallad, räkor och majonnäs, bacon och ägg samt en och annan chokladbit med 70 % kakao. Men det gick ju alldeles utmärkt.

Bara den här veckan har jag gått ner ett helt kilo. Och då hade jag redan börjat gå ner förra veckan, när vi började med LCHF. Det känns bra det här. Jag hoppas att jag fortsätter neråt.

Säkert skadar det inte att jag har kommit igång med träningen också, men det är nog mest maten som gör det. Nu ska jag ut och springa mitt andra och sista löparpass för den här veckan.

Alldeles för många av de aktiviteter jag är riktigt bra på är stillasittande aktiviteter. Det jag är allra bäst på är att planera, och det ska man helst sitta ner när man gör. Man ska ha almanackan nära till hands, alla andra papper med information och flera olika pennor och block eller papper i olika färger, där man kan skriva ner att-göra-listor och detaljer för planeringen. Eventuellt kan man sitta vid datorn, om man har all relevant information där. Men det går liksom inte att göra det här på ett bra sätt om man gör det samtidigt som man är ute och går.

Andra saker jag är bra på är att plugga grekiska (när jag väl gör det), virka dukar och grisar (när jag väl gör det), slå in presenter (till min stora glädje måste man ju göra detta titt som tätt), blogga (i alla fall är jag bra på att skriva text som jag mår bättre av att skriva; om jag är bra på att blogga så att folk vill läsa det vet jag inte), tillverka inbjudningskort och annat pyssel, baka (visserligen en aktivitet då man stundvis står upp, men det just jag är extra bra på är detaljerna man fixar sittandes och pillandes vid köksbordet) och att sortera saker (vilka saker som helst, från stort till smått).

Att jag är så bra på alla dessa stillasittande saker gör att det bli en utmaning att röra på sig i vardagen. Jag är i och för sig inte helt dålig på att springa heller, men det räknas inte till något som jag är speciellt mycket bättre än någon annan på. Övriga fysiska aktiviteter blir närmast någonting som jag måste tvinga mig att göra. Jag måste ta mig tid från det stillasittande jag egentligen håller på med, för att kunna röra på mig. Och det värsta är att jag i huvudet fortfarande håller på med det stillasittande (t ex planerar eller bloggar) fast det är mycket jobbigare, för att jag inte kan skriva ner det jag kommer fram till.

Svårigheten ligger nog också i att jag tycker om att se resultat. När jag bloggar blir resultatet en text, som jag kan se och som finns kvar. När jag springer blir resultatet ingenting. Om Totte inte tror på mig om jag säger att jag har varit ute och sprungit, så finns det inget jag kan visa upp för honom för att verkligen bevisa det. Visst, resultatet blir på sikt bättre kondition och möjligen viktnedgång, men det är inte lika konkret. Jag önskar att jag hade ett staket att bygga eller en gräsmatta att klippa. Då måste jag ägna mig åt fysiskt arbete som faktiskt leder till ett resultat man kan peka på.

Jag hoppas även på att det ska kännas meningsfullt att göra aktiviteter med mina barn, när de är skapade. Om jag har varit ute en timme och lekt kull med dem tror jag inte att jag kommer att ha samma känsla av att det lika gärna inte kunde ha hänt, som jag får när jag ensam har varit ute och sprungit. Fast jag måste ju röra på mig innan dess. Jag kanske borde sluta vara så bra på stillasittande saker. Eller bara sluta upp med att göra dem, fast jag är bra. Jag är faktiskt riktigt bra på att möblera om också. Det kan jag ägna hela dagarna åt när vi flyttar; det ger resultat.



I vanliga fall är jag inte så förtjust i vispgrädde. Jag skulle aldrig kunna stoppa in en sked med bara grädde i munnen, speciellt inte om den är hårt vispad. När jag äter semlor brukar jag alltid skrapa av halva mängden grädde och lämna kvar på tallriken. Tillsammans med kladdkaka kan det vara gott med en viss mängd grädde, men egentligen tycker jag mycket bättre om vaniljglass till. Om jag är bortbjuden och det ställs fram grädde och jordgubbar till efterrätt brukar jag känna mig lite snuvad på konfekten. Så här har det alltid varit.

Nu när jag knappt äter några kolhydrater har jag märkt att jag inte blir sugen på kolhydrater heller. Det är jättekonstigt att inte vara sugen på kladdkaka, pasta med ketchup, lösgodis och glass. Men det allra konstigaste är att jag blir sugen på vispgrädde med jämna mellanrum. Jag tycker ju inte ens om grädde. Men nu är min kropp på något sätt inställd på att vilja äta fett, istället för kolhydrater, och då vill den ha vispgrädde.

Jag tycker fortfarande inte om när grädden är hårt vispad, men en liten mängd löst vispad grädde kan jag till och med äta utan att ha någonting till. Helst äter jag grädde med hallon eller nötter, men för sig går konstigt nog också bra. När de svenska jordgubbarna börjar säljas har jag en stark känsla av att min favorit-efterrätt kommer att vara jordgubbar och vispgrädde. Helt sjukt!

Om jag skulle klämma i mig en kladdkaka eller en påse lösgodis, trots att jag inte är sugen på det, misstänker jag att jag ändå skulle tycka att det är gott. Första tuggan skulle kanske kännas väldigt söt, men sedan skulle jag nog vänja mig väldigt fort och i vanlig ordning äta mer än jag vill ha, bara för att jag inte kan sluta. Det gäller alltså att hålla sig borta från sådana saker, nu när jag ändå inte är sugen. Om jag skulle ta ”en liten bit” bara för att vara social, om jag blev bjuden, så skulle det nog sluta med att det inte blev en så liten bit ändå. Men jag räknar med att jag fortfarande tycker att godsaker är goda. I juni vill jag tycka att efterrätten och bröllopstårtan är god!

På den här bilden är jag just nu mest sugen på grädden, sedan hallonen och i sista hand kladdkakan, trots att jag ser att kladdkakan är gudomligt god: