Min hals började kännas konstig igår, och precis som jag misstänkte fortsatte det med att den gjorde ont imorse när jag vaknade. Nu gör både halsen och huvudet ont, samt att jag är trött och hängig. Det här verkar ju inte alls bra. Jag är helt enkelt förkyld. Usch!

Jag borde förmodligen ta ut linserna, men jag vill inte behöva ha glasögon på mig när det enda jag orkar göra är att ligga i soffan och glo på TV. Om ögonen börjar klia ska jag ta ut dem.

Det suger att vara sjuk när man har en hälsosam matrutin. Jag kan inte gå och köpa en stor påse godis för att trösta mig själv. Det var precis att jag hade poäng till den lilla glass jag gick och köpte. Den hjälpte för halsen i ungefär tre sekunder.

Nu ska jag äta kiwi och lägga mig i soffan och vänta på att Alvedonen ska börja verka. Sedan ska jag gå och lägga mig tidigt och vänta på att Totte kommer hem från jobbet. En bra sak är i alla fall att jag kan jobba hemifrån imorgon om jag vill, så om jag mår skit så behöver jag inte fixa till mig så att jag ser presentabel ut.

Nu är jag helt säker på att vinterhalvåret har börjat. Jag vet inte varför det heter halvår egentligen, för det pågår oftast från september till april, alltså minst åtta månader. Under den perioden är allting lite sämre och vissa saker mycket sämre. Livet blir svårare att leva och stundvis även meningslöst.

Det började i förrgår med att jag frös på kvällen och inte ens blev varm när jag duschade. Sedan följde en natt då jag bytte från tunt påslakan till tjockt duntäcke, vilket gjorde mig nöjd och varm den natten. Sedan fortsatte det igår med att jag frös inomhus hela dagen, fast jag hade långärmad kofta och jeans. Mina händer är ständigt kalla och stela, hur jag än beter mig. På kvällen igår gjorde det ont i öronen när jag var ute och sprang, trots att jag hade proppat igen dem med hörlurar. Det brukar tyda på att det är vinterluft ute och dags för mig att börja använda earbags. Till slut bekräftades alla mina misstankar i morse när jag absolut inte ville gå ur sängen, bara för att det var kallare i rummet än under täcket. Vintern är här!

Så nu följer en åttamånadersperiod där jag inte kan skriva ordentligt på datorn för att mina händer är så stela att det är obekvämt. Varje morgon från nu till maj kommer jag att vara tvungen att uppbåda hela min kraft för att tvinga mig själv att vika undan täcket på morgonen fast hela min kropp skriker att det är fel. Det kommer att vara svårare och jobbigare att gå utomhus för att vantar och mössa måste tas på varje gång, och stor tung kappa som gör att man knappt kan röra sig. Springa kommer snart att vara uteslutet även med earbags för att luften är för kall att andas när man flåsar. Men det värsta av allt är ändå att under hela tiden jag är inomhus kommer jag att vara kall, hur mycket kläder jag än har på mig. Jag kommer ständigt att vara lite irriterad på kylan och lite deprimerad för att jag inte kan studsa runt och leva mitt glada liv som vanligt.

Den här veckan räknar jag ViktVäktarpoäng och ser till att äta frukt eller grönsaker både till och mellan måltiderna. Duktigt, eller hur!

Det bästa med ViktVäktarna är att man får äta godis varje dag om man vill. Huvudsaken är att man har ätit nyttig mat, så att man har poäng kvar till godis, och att man äter så pass lite godis att det inte blir mer än de poäng man har kvar.

En Dumleklubba är bara en poäng, så den har man ”råd” med nästan vad man än har ätit till lunch och middag. Inte om man har ätit pizza förstås, men man behöver inte ha sparat massa poäng från flera dagar för att ha råd med den.

Problemet jag har upptäckt nu, tre dagar in på veckan, är att man aldrig har tid eller lust att äta det där godiset som man får äta med gott samvete. Ni anar inte hur mycket den nyttiga maten och alla dessa frukter påverkar sötsuget. Jag är ju för sjutton mätt och belåten hela dygnet runt. Inga blodsockerfall två timmar efter middagen som gör att jag vill sätta mig framför TV:n och äta en tablettask Tutti Frutti (1,5 poäng). Typiskt! När man väl får äta godis så vill man inte.

Fast jag erkänner att problemet är ett lyxproblem. Det är ju verkligen inte hela världen om jag skippar godiset den här veckan, om det är för att jag inte vill ha. Det hade varit mycket värre om jag skippade det för att jag måste, och sedan var sötsugen dygnet runt. Faktum är att det nog inte ens är ett problem jag har hittat, utan själva lösningen på godisproblemet. Ät bra mat så slipper du äta godis!

När jag inte har varit på yoga på länge så glömmer jag bort vad det är som är så underbart med det. Jag kommer ihåg att det är skönt att sträcka ut kroppen och att det inte är lika slitigt jobbigt som ett aerobicspass, även om man måste ta i och härda ut rätt så mycket ändå. Det är nämligen Power Yoga jag går på, så det är ju ett riktigt träningspass.

Det jag inte kommer ihåg är hur den underbara känslan som kommer efter passet känns. Man känner sig alldeles mjuk i hela kroppen. Inte stel, men heller inte mörbultad. Man går ifrån passet med en helt magisk sinnesro. Det finns liksom ingen stress kvar i världen. Man vill göra allting behagligt lugnt och långsamt, och man känner ingen oro eller rastlöshet.

Nu när jag kom hem från passet tog jag långsamt av mig skorna, lade lugnt ifrån mig nycklarna och satte mig mjukt ner i soffan. Totte jobbar, så jag är ensam hemma. Men jag satte mig bara i soffan och njöt av lugnet. Det är så befriande att sitta i soffan och inte på något sätt ens vilja slå på TV:n. Jag trivs i min egen närvaro när jag har varit på yoga.

Tyvärr var det här det enda yogapasset jag kunde gå på på vem vet hur många månader. Förra veckan, och några veckor innan det, hade gymmet stängt, typiskt nog när jag var i Göteborg. Nästa vecka, och hur många veckor som helst framåt, måste jag åka iväg och jobba på olika orter igen. Så den här veckan var den enda både gymmet hade öppet och jag var i Göteborg.

Det hade varit perfekt om jag på något sätt kunde gå på yoga speciellt de kvällar jag sover borta. Då har jag ju mer ångest och panik än vanligt av att vara ensam i ett rum där TV egentligen är den enda sysselsättningen som bjuds. Då hade det varit perfekt att gå på yoga och sedan bara vara tillfreds med sig själv och med livet resten av kvällen, och inte sakna Totte, utan att man ens behöver dränka sin ångest i TV-program.

Det gick lättare att cykla över den hemska bron än jag mindes det som. Jag har inte cyklat in till stan sedan i höstas tror jag, och då var bron skitjobbig. Men nu var den bara jobbig.

Kan det vara så att allt mitt gående upp för trappor istället för att ta hissen har gett mig bättre kondition? Eller är det bara så att jag var beredd på att bron skulle vara så fruktansvärt hemsk att ingenting skulle kunna vara så hemskt som mina förväntningar, och jag därför tyckte att den var mindre hemsk? Jag hoppas på det första.

Min rumpa blev lika öm som varje gång jag inte har cyklat på länge i alla fall. Men det går över efter tre cykelturer ungefär. Det ska jag nog lyckas med rätt så snabbt. Jag ska vara i Göteborg i minst en månad nu. Och fint väder är det också. Lika bra att cykla överallt!

Av någon konstig anledning så känner jag mig väldigt snygg idag. Det kan ha någonting att göra med mina nya Dermalogica-produkter, som jag hämtade ut från Posten igår. Det är en ögonkräm och en ansiktstvätt som Dermalogica-tjejen rekommenderade mig när jag var och gjorde Facemapping. Sedan köpte jag en ansiktsvatten också för att den var slut. Det riktigt kändes hur mitt ansikte förvandlades från en morgontrött katastrof till en ung kvinna, redo för världen, när jag använde produkterna imorse.

Sedan skadar det ju inte att jag målade naglarna både på fingrarna och på tårna igår kväll. Man kan verkligen säga att jag är snygg ända ut i fingerspetsarna idag. Dessutom har jag inte haft med mig pennvässaren till min kajalpenna i veckan, så det blev en extra snygg kajalrand nu också, när jag hade vässat den. Allt gör mig helt enkelt snyggare idag. Nu ska jag bara njuta av dagen!

Nu är det bekräftat; jag kan inte gå upp innan klockan åtta på morgonen utan att snooza, hur länge jag än har sovit. Igår kväll slocknade jag som en stock redan vid halv sju, utan att ens ha borstat tänderna. Jag tänkte bara sova en liten stund, och sedan packa resväskan och borsta tänderna. Men när jag vaknade vid halv nio var jag fortfarande jättetrött, så jag ställde väckarklockan på halv 6 och somnade om.

Klockan 3 vaknade jag och var kissnödig. Då passade jag på att stänga av datorn och byta om till nattlinne också. Sedan gick det inte lika bra att somna om, även om jag fortfarande var trött. Det bekräftar min tanke att jag aldrig kan somna när jag har gått och lagt mig, men gärna vid andra tillfällen. Sova med kläderna på är den bästa sömnen.

Vid klockan 4 sov jag en orolig sömn, men när jag vaknade av att klockan ringde var det omöjligt att hålla sig vaken, så jag somnade om direkt efter att jag tryckt på snooze. Helt otroligt tycker jag. Ska man behöva ta ett kvällsjobb för att någonsin kunna gå upp och känna sig pigg?

Skönt var det i alla fall att få sova så länge. De första timmarna var bäst. Och när jag väl hade lyckats pallra mig upp vid klockan 6, så kändes det i alla fall inte lika hemskt som i vanliga fall, när klockan ringer 6 och jag kommer upp strax innan halv 7. Då brukar jag dessutom ha så bråttom att det blir hemskt på grund av det också. Men mest är det för att jag är trött, och nu var jag inte riktigt lika trött när jag väl kommit upp. Fast tesen är ändå bekräftad; det är inte meningen att jag ska kunna vara pigg klockan 6 på morgonen, hur tidigt jag än har gått och lagt mig.

Tricket med att lyckas ta sig upp på morgonen ligger i att lyckas vakna innan väckarklockan ringer. Det är det enda sättet som gör att jag faktiskt kan ta mig upp ur sängen utan att snooza, och utan att vara extremt jättetrött. Det svåra är att det inte finns något bergsäkert sätt att få mig att vakna av mig själv klockan halv sju på morgonen. Än mindre halv sex, de dagar jag jobbar på orter där det krävs.

Ibland har jag tur och blir kissnödig precis innan klockan ringer, men det är inte ofta. Annars kan det hända att jag vaknar av att jag fryser. Då är det inte säkert att jag behöver snooza, men det är nästan omöjligt att få upp mig ur sängen ändå. Jag vill inte gärna lämna det varma täcket, så jag stannar hellre kvar och läser lite eller något.

Imorse vaknade jag av att jag hade en mardröm. Det var ganska skönt att vakna upp och upptäcka att jag inte satt i en bil mitt ute på isen som började knaka. Så jag hade inget emot att gå upp istället för att somna om, två minuter senare när klockan ringde.

Fast jag kan ju inte hoppas på mardrömmar varje natt. Och den alltid lika hemska ”vakna en gång i timmen hela natten” är inte heller så kul, även om den gör att det är ganska lätt att gå upp när man vaknar den timmen klockan ska ringa.

Jag vill ju helst att det ska gå att vakna av sig själv bara genom att gå och lägga sig en viss tid, som gör att man vaknar för att man har sovit färdigt. Men det verkar inte fungera. Oavsett när jag går och lägger mig är jag alltid trött klockan halv sju på morgonen, förutom om något av ovanstående ovanligheter har inträffat.

Kanske skulle det gå att vänja kroppen vid att vakna halv sju om det var det den skulle göra varje morgon. Om jag inte gick upp halv sex, sex eller halv åtta vissa veckor, så kanske kroppen skulle lära sig. Men som det är nu så är det kört. Jag får fortsätta hoppas på mardrömmar.